Ökad valfrihet i familjen kan leda till minskad jämställdhet

av Jennie Westlund 

Debatten om familjepolitikens utformning och dess inverkan på jämställdheten har gått het i Sverige sedan den borgerliga regeringen presenterade planerna för sitt familjepolitiska program i början av hösten. Från och med 1 juli 2008 räknar regeringen med att kunna införa den första halvan av sin fyrklövermodell, det vill säga ett kommunalt vårdnadsbidrag som ett alternativ till offentlig barnomsorg och en jämställdhetsbonus. De två övriga delarna i programmet, barnomsorgspengen och ett ökat pedagogiskt inslag i förskolan, verkställs senare under mandatperioden. Kritiken är mångfaldig och det är vårdnadsbidraget som är det röda skynket för många. Regeringen menar däremot att Sverige nu får en verkligt modern familjepolitik.

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni menar att vårdnadsbidraget på 3000 kronor inte kommer att hålla någon hemma som inte hade tänkt göra det redan innan. Foto: Pawel Flato

Regeringens utgångspunkt är att familjer är olika, har olika behov och önskemål och därmed skall erbjudas mer flexibilitet och fler möjligheter att välja hur de arrangerar sina familje- och arbetsliv. Vårdnadsbidraget anses bidra till valfriheten medan jämställdhetsbonusen skall uppmuntra familjerna att göra sina fria val på ett jämställt sätt. Fokus är alltså familjen som en enhet men samtidigt också de individuella valen varje förälder skall kunna göra.

Enligt förslaget kan de kommuner som så önskar införa vårdnadsbidraget. Föräldrar med barn mellan ett och tre år kan beviljas ett vårdnadsbidrag som trappas av beroende på hur mycket man väljer att använda annan subventionerad offentlig barnomsorg. Bidraget kan uppgå till max 3 000 svenska kronor skattefritt per månad och är fullt förenligt med förvärvsarbete. Man kan alltså använda bidraget till att exempelvis anställa en barnflicka eller au pair.

Jämställdhetsbonusen är avsedd att vara en morot för familjerna att dela lika på föräldraledigheten. Om man delar lika på föräldraledigheten får man full jämställdhetsbonus, vilket innebär 3 000 svenska kronor skattefritt för familjen varje månad. Syftet är att öka familjernas ekonomiska möjligheter att dela lika på föräldraledigheten. Alla detaljer kring vårdnadsbidraget och jämställdhetsbonusen är ännu inte klara utan skall finslipas innan regeringens proposition når riksdagen.

Vårdnadsbidraget - En kontroversiell historia

Vårdnadsbidraget är till skillnad från jämställdhetsbonusen en modell som redan är beprövad i samtliga nordiska länder, också i Sverige. 1993 lanserade den borgerliga regeringen vårdnadsbidraget som efter maktskiftet året därpå avskaffades av den socialdemokratiska regeringen. Liksom i Sverige har vårdnadsbidragen i de övriga nordiska länderna alltid införts av höger- och centerregeringar.

Argumenten för vårdnadsbidraget har kretsat kring föräldrarnas möjligheter att fritt få välja mellan att sköta sina barn hemma eller anlita offentlig eller privat barnomsorg. Förespråkarna har också poängterat föräldrarnas ökade tid tillsammans med barnen. Vårdnadsbidraget har försvarats med att man därmed värdesätter det obetalda arbetet som kvinnor utför hemma och bidrar till att jämställa både icke-förvärvsarbetande kvinnor med sina förvärvsarbetande män, och icke-förvärvsarbetande med förvärvsarbetande kvinnor.

Vårdnadsbidraget har inte haft som syfte att motivera den förälder som deltar mindre i vården av barnen, det vill säga oftast papporna, att stanna hemma. Och det är främst här åsikterna går isär. Den största intressekonflikten handlar om ifall man skall betala ”lön” till hemmaarbetande eller om man skall ha som mål att båda föräldrarna är yrkesarbetande och erbjuda offentlig barnomsorg och ett bättre stöd för föräldrar på arbetsmarknaden. Detta är i sig inte en ny debatt utan fördes redan på 1970-talet inom den västeuropeiska kvinnorörelsen.

Valfrihet framom jämställdhet

Bland nordiska feminister har vårdnadsbidraget varit en evig kontrovers. Den ideologiska principen bakom vårdnadsbidraget markerar ett brott mot den etablerade nordiska strategin att fokusera på kvinnor som förvärvsarbetande medborgare, och detta möter naturligtvis kritik. Man menar att ansvaret för den ekonomiska fördelningen flyttar hem till köksborden och den ekonomiska självständigheten för parterna i hushållet minskar. Ur ett internationellt perspektiv kan man notera att vård av barn i hemmet sällan åtnjuter statligt understöd förutom indirekt genom skatteavdrag.

Medan förespråkarna påtalar en ökad valfrihet, menar kritikerna att vårdnadsbidraget är en kvinnofälla. I ett fullständigt jämställt samhälle vore det lätt att tala om valfrihet. Frågan många ställer sig är om man har en reell valfrihet så länge vi inte har reell jämställdhet. I Norge och Finland är fler än 9 av 10 föräldrar som stannar hemma med vårdnadsbidrag kvinnor. Detta har naturligtvis följder för kvinnornas position på arbetsmarknaden, vilket de svenska socialdemokraterna genast påpekar. Det krävs en arbetslinje också i familjepolitiken, påpekar socialdemokraterna i en motion till riksdagen i oktober. Även om vårdnadsbidraget är formellt könsneutralt, är det i praktiken könat, och reproducerar den traditionella fördelningen av arbete i förvärvsarbete och hushållsarbete. Men när jämställdhet ställs mot föräldrars fria val tycks det vara jämställdheten som får ge vika i dagens Norden, enligt kritiska forskarröster.

Andra varningens finger som kritikerna höjer är de eventuella regionala skillnader som det kommunala vårdnadsbidraget i Sverige kan leda till. 109 av 290 svenska kommuner räknar med att införa vårdnadsbidrag nästa år, visar en undersökning som SVT:s Aktuellt gjort. De flesta ja-kommuner styrs av borgerliga partier medan kommuner styrda av icke-borgerliga partier säger nej till vårdnadsbidraget. Det valfria kommunala vårdnadsbidraget kan mot denna bakgrund betraktas som en försvagning av universalitetsprincipen som är typisk för de nordiska välfärdsstaterna.

Bara för de rika eller bara för de fattiga?

”Det finns ingen barnfamilj som kan leva på två till tretusen i månaden. Det här är naturligtvis enbart till för dem som redan har väldigt gott om pengar. Det är absolut ingenting för en ensamstående förälder”, säger tidigare socialdemokratiska socialminister Berit Andnor till Sveriges Radio. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni från folkpartiet menar att vårdnadsbidraget på 3 000 kronor inte kommer att hålla någon hemma som inte hade tänkt göra det redan innan. ”Men det är ett signal om att vi stöder dem som väljer att stanna hemma”, säger hon på presskonferensen i samband med lanseringen av vårdnadsbidraget och jämställdhetsbonusen.

Från den svenska regeringens håll medger man att till exempel ensamförsörjarnas möjlighet att utnyttja vårdnadsbidraget är begränsad men att det positiva med vårdnadsbidraget ändå överväger det negativa. Vårdnadsbidraget är alltså ingenting som man kan leva på, utan bygger på idén om att den som lyfter vårdnadsbidrag försörjs av en partner. Å andra sidan pekar erfarenheterna i Finland och Norge på att en ny klassklyfta kan uppstå med en medelklass som föredrar offentlig barnomsorg och lågt utbildade låginkomsttagare som väljer vårdnadsbidraget. I Finland används vårdnadsbidraget mest av låginkomsttagare. Den politiska vänstern i Norge har påpekat det olyckliga i att vårdnadsbidraget motverkar integrationen för både kvinnor och deras barn då mammor med invandrarbakgrund är de som mest använder sig av vårdnadsbidraget. 78 procent av 1-2-åriga barn i invandrarfamiljer vårdades hemma 2004, jämfört med det nationella medeltalet på 62 procent samma år (Daugstad 2006).

Kommer jämställdhetsbonusen att bita?

När man i Finland införde vårdnadsbidraget 1985 lagstiftade man samtidigt om subjektiv rätt till dagvård för alla barn under 3 år. Detta blev en politisk kompromisslösning där både högern och vänstern fick något. I Sverige kombinerar man nu vårdnadsbidraget med en jämställdhetsbonus. I debatten har den fått spela birollen och stå i skuggan av diskussionerna kring vårdnadsbidraget.

Jämställdhetsbonusen vilar också på valfrihet och innebär alltså ingen utvidgad kvotering av föräldraledigheten. Jämställdhetsbonusen är politiskt obeprövad och det återstår att se om den kan ha en positiv effekt för ett mera jämställt uttag av föräldraledigheten. Däremot har man på svenskt håll prövat andra morötter för att få fäder att stanna hemma med sina barn. En höjning i föräldraförsäkringens tak (det vill säga att man som hemmavarande förälder ersätts till ännu större del för sitt inkomstbortfall) har inte visat sig ha någon desto större inverkan på pappornas tendens att stanna hemma med sina barn.

Försäkringskassans studie “Vägen ur föräldraledigheten” från 2005 visar att förändringar i inkomstbortfallet inte kan förklara orsakerna till mäns benägenhet att ta ut en större del av föräldraledigheten. Exempelvis är föräldralediga mäns andel större bland höginkomsttagare, som ekonomiskt står att förlora mer, än bland män med låga inkomster. Lisbeth Bekkengens forskning visar att de ekonomiska skälen dessutom har många dimensioner. De används som förklaring till att män inte tar ut föräldraledighet både när mannen tjänar mest (”vi skulle förlora så mycket i inkomst”) och när män tjänar minst (”föräldrapenningen skulle bli för låg”). Traditionella val görs alltså oavsett den ekonomiska effekten. Ser man på statistiken över pappor som stannar hemma på föräldraledighet står Island helt i egen klass. Där stannar pappan hemma i snitt 97 dagar (jfr. mamman 183 dagar). På Island gick man 2000 in för en kvotering av föräldraledigheten med 3 månader knutna till vardera föräldern och 3 månader som föräldrarna sinsemellan får göra upp om. Den nya lagen har haft en avsevärd inverkan på uttaget av föräldraledigheten.

Att kunna införa vårdnadsbidraget i Sverige i dag med hjälp av argument som bygger på familjens valfrihet underlättas av att motsvarande system finns i samtliga övriga nordiska länder. Men samtidigt som valfrihetsprincipen under 2000-talet spridit sej i de nordiska länderna, finns det också det isländska exemplet på kvotering, som nu bland annat Finland intresserat sig för.

Vårdnadsbidraget i de andra nordiska länderna

Finland var först med att introducera vårdnadsbidraget 1985. I Norge infördes vårdnadsbidrag 1998. Både i Danmark och på Island finns vårdnadsbidragsarrangemang som påminner om det norska och finska vårdnadsbidraget, och nu hakar alltså också Sverige på. I Finland och Norge är vårdnadsbidragen statliga och garanterar möjligheten att återvända till arbetsplatsen efter vårdnadsledigheten. De övriga länderna erbjuder kommunala vårdnadsbidrag.

I Finland har vårdnadsbidraget inte mött lika hård kritik som i Norge, vilket delvis kan förklaras av att man samtidig som man införde vårdnadsbidraget också lagstiftade om subjektiv rätt till dagvård för alla barn under 3 år. En annan orsak kan vara de finländska kvinnornas utsatta situation på arbetsmarknaden som ett resultat av den höga arbetslösheten på 1990-talet. Korttidsjobb och osäkra anställningar har gjort vårdnadsbidraget till ett attraktivt alternativ för småbarnsmödrar och bidragit till att befästa vårdnadsbidragets stora popularitet. De senaste åren har man i Finland kunnat notera en stark nedgång i användningen offentlig barnomsorg. Merparten av barn under 3 år sköts hemma, i praktiken av mammorna. Också bland 3-5-åringar sköts en betydligt större del av de finländska barnen hemma jämfört med de andra nordiska länderna. En större andel av småbarnsmammorna står utanför arbetskraften än i de övriga nordiska länderna och kritikerna pekar naturligtvis på vårdnadsbidragets roll i denna utveckling.

Vårdnadsbidraget är populärt också i Norge men effekterna på kvinnornas sysselsättning har inte varit så stora som i Finland. Den flitiga, trots minskande, användningen av vårdnadsbidraget bland de norska mammorna förklaras till stor del av att man i Norge fortfarande saknar ett välutbyggt, konkurrenskraftigt utbud av offentlig barnomsorg som möter vårdbehovet. En av de norska kritikernas huvudpoänger är att den bristfälligt utbyggda offentliga barnomsorgen borde förbättras och vårdnadsbidraget avskaffas. Detta är också målet som skrivits in i nuvarande röd-gröna regeringsprogram.

I Danmark har det kommunala vårdnadsbidraget som infördes år 2003 utnyttjats sparsamt, vilket förmodligen först och främst förklaras av den offentliga barnomsorgens starka position i Danmark. På Island togs vårdnadsbidraget i bruk i tre kommuner 2006 och under 2007 i ytterligare två. I likhet med det danska vårdnadsbidraget varierar kommunernas tillämpning av vårdnadsbidraget stort. Eftersom det isländska vårdnadsbidraget är så nytt är det svårt att förutspå dess popularitet. I Sverige verkar vårdnadsbidraget mottas förhållandevis positivt i kommunerna men bland föräldrar varierar inställningen, inte minst regionalt.

Finland och Wallin: Vill införa kvoterad föräldraledighet

Det är inte bara i Sverige som familjepolitiska reformer diskuteras. Vid Nordiska jämställdhetsministrarnas möte den 15 oktober konstaterade den finländska jämställdhetsministern Stefan Wallin att ”erfarenheter från nordiska länder visar att papporna bäst sporras att ta ut föräldraledighet om det finns en tydligt avsatt period för dem, som går förlorad ifall pappan inte utnyttjar den”.

Wallin ser gärna att de nordiska länderna profilerar sig i pappaledighetsfrågan på internationell nivå och föreslår för Finlands del att man går in för en kvotering som påminner om den man har på Island. Modellen 6+6+6 innebär en att 6 månader knyts till mamman, 6 månader till pappan och fördelningen av de sista 6 månaderna kan föräldrarna besluta om sinsemellan. Den förhållandevis korta föräldraledigheten i Finland skulle därmed förlängas rejält, från cirka 11 till 18 månader. Det återstår att se vad en sådan reform skulle innebära för vårdnadsbidragets popularitet, pappornas föräldraledighetsuttag och kvinnornas löne- och karriärutveckling på arbetsmarknaden.

Finland är i år ordförande för det Nordiska ministerrådet, och som en del av programmet under ordförandeåret arrangerade Social- och hälsovårdsministeriet tillsammans med Nordiska ministerrådet konferensen Priset på att få barn – Kostnader för familjeledighet och jämställdhet i Helsingfors 21.11.2007. Se mera information på www.norden2007.fi. Social- och hälsovårdsministeriet har också tillsammans med arbetsmarknadsorganisationerna startat en kampanj för att papporna skall ta ut mer familjeledighet. Kampanjens slogan är ”Du har fått ett barn. Nu är barnet i tur att få dig”. Se mera information på www.isyys.net. 

Kilder

Bekkengen, Lisbeth (2002): Man får välja – om föräldraskap och föräldraledighet i arbetsliv och familjeliv. Liber, Malmö
Bergman, Solveig (2004): Collective Organizing and Claim Making on Child Care in Norden: Blurring the Boundaries between the Inside and the Outside. I Social Politics. Vol. 11(2), 217-246, Oxford University Press
Daugstad, Gunnlaug (2006): Flere innvandrerbarn bruker kontantstøtte. Statistics Norway, Oslo-Kongsvinger
Eklund, Stina & Olsson, Sten (2005): Vägen ur föräldraledigheten. Försäkringskassan Redovisar 2005:7
Gíslason, Ingólfur V. (2006): Fostering Caring Masculinities (FOCUS) - Icelandic National Report, Centre for Gender Equality, Ministry of Social Affairs
Ellingsæter, Anne Lise & Leira, Arnlaug (2006) (red.): Politicising Parenthood in Scandinavia – Gender Relations in Welfare States, The Policy Press, Bristol
Rantalaiho, Minna (2008): Kvoter, fleksibilitet og valgfrihet: om de indre spenningene i nordisk familiepolitikk”. I Bergman, Solveig (red.) Familjepolitiska ordningar i Norden – olika modeller och deras konsekvenser för jämställdhet mellan könen. Tema Nord-serien, Nordiska Ministerrådet, Köpenhamn (forthcoming).
Salmi, Minna & Lammi-Taskula, Johanna (2002): Mitä pienten lasten vanhemmat haluavat perhepolitiikalta? Yhteiskuntapolitiikka Vol. 67(6), 578-583, Stakes, Helsingfors
Soria Moria (2005): Plattform for regjeringssamarbeidet mellom Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti og Senterpartiet 2005-09, Oslo, Statsministerns kontor