“Han slår mig men jag bryr mig inte”

Av Gunilla Molloy

“Han slår mig men jag bryr mig inte”. Denna replik kommer från 14-årig Frida, i en skola i Sverige. Hon var en av 116 elever, som jag följde under tre års fältstudier i fyra skolklasser. Medan jag satt med på lektionerna, kunde jag inte undgå att se de uttryck för sexualiserat våld som dagligen förekom. Våldet vari­erade, från verbala trakasserier som ordet “hora” till sparkar och, som i Fridas fall, knytnävsslag mot kroppen. Jag väljer här att berätta Fridas historia, eftersom hon var den enda elev som jag såg söka hjälp hos en lärare på skolan. Den reaktion hon mötte ser jag som ett symptom på skolans hållning gentemot det sexualise­rade våld som dagligen förekommer. 

Frida och läsning

I klassrummet, när ämnet är svenska och litteraturläsning, framstår Frida som en ganska passiv elev. Hon avskyr att läsa, sa hon. Hennes stora intresse är sport och hon spelar både fotboll, innebandy, basket och ishockey. För att en bok skall fängsla henne, måste hon kunna finna sig själv och sina egna frågor i texten. Frida kan därför inte ta till sig Flugornas herre, som handlar om övergivna pojkar på en ö, som hennes svenskfröken väljer att läsa med klassen i åttonde årkursen. Boken blir liggande i Fridas skåp i sko­lan. Men samtidigt läser hon samma månad tre andra böcker. De har titlarna “Natten till den tredje november”, “Mobbad i skolan” och “Skolans snyggaste kille”. Samtliga böcker handlar om mobbning. Eftersom Frida lågprioriterar läsning, borde de självvalda böckernas innehåll rimligen vara viktiga för henne, när hon under en månad läser tre styck­en.

Frida och “mobbning” 

När vi talar om de böcker som Frida själv valt, ber jag henne berätta vilken av dem som var bäst:

F: Skolans snyggaste kille, tror jag. För liksom det var mer mobbning där, sen blev han jättesnygg och alla gillade honom och så. Man fick lära sig mycket.

J: Lära sig vadå?

F: Jamen så här att man skall inte mobba folk för ja... mobbning... jag blev mobbad förut så jag vet hur det känns.

J: Vad blev du mobbad för?

F: Ja, när jag klippte mig blev jag ju hockeyfrilla och sedan tandställningen och allting.

I samtalet med Frida är det “mob­bad” som återkommer. Frida har blivit mobbad för sitt utseende sedan årskurs sex av några äldre pojkar på skolan. “Hockeyfrilla” syftar på en speciell sorts frisyr och om tandställningen fick hon kommentarer som “när går tåget”. Frida läser hela boken och säger att hon “lärde sig mycket”, t.ex. att “man skall inte mobba”. Under samtalet framkommer att Frida inte bara har blivit mobbad, utan även själv har mobbat andra:

J: Eh, den andra boken, Mobbad i sko­lan, vad handlar den om?

F: Där var det en tjej som blev mobb­bad.

J: Lärde du dig någonting av den boken?

F: Ja, det är ju liksom att man skall inte komma ett helt gäng och mobba eller säga någonting för då vet man så där, ja gud, nu blir hon jätterädd och allting. Så jag brukar inte komma med största gänget bara och “ja, du är jätteful, gå, du behöver inte vara i den här skolan” eller någonting. Jag mobbar ju inte på, jag säger som kompis så här, “nej, men gud vad ful du är, måste du ha sådana kläder”, men det tar dom på skoj som tur då. Men en del gör ju inte det, så man vet inte.

Vad Frida lärt sig av “Mobbad i sko­lan” är att man inte skall vara flera mot en. Men Frida är inte säker på hur henn­nes skämt “nej men gud vad ful du är, måste du ha sådana kläder?” uppfattas av andra. “Man vet inte”, säger hon, efter­som hon inte vet var gränsen mellan skämt och mobbning går. I samtalet om de böcker Frida läst förefaller det mig som om hon utforskar dessa gränser. Böckerna kan kanske sägas ha gett henne en idé av om relationer mellan männ­niskor. Fridas osäkerhet om vad mobb­ning är återkommer när vi talar om räds­lor. Hon berättar att då mobbningen under sjätte skolåret pågick, gick hon all­tid omvägar i skolbyggnaden, eftersom hon inte vågade gå förbi de mobbande pojkarnas klassrum. Jag frågar om det finns någon på skolan som hon är rädd för nu när hon går i åttonde årskursen:

F: Nä, dom bara går runt och slår mig, men jag är inte rädd för dom.

J: Vilka är det som går runt och slår dig?

F: Det är två killar i nian. En gillar mig och en, jag vet inte, han håller på och slår mig fast han gillar mig, jag vet inte.

J: Hur slår han dig?

F: Han brukar slå mig på axlarna så min mamma brukar fråga vad jag har gjort, för dom är helt blå.

J: Var i skolan slår han dig någonstans?

F: Han brukar trycka in mig i skåpet.

Frida fäller två gånger kommentaren “jag vet inte” i samband med ordet “gilla”. Fridas yttrande kan tolkas som att hon inte får ihop det faktum att någon gillar henne och ändå slår henne. De böcker hon läst har lärt henne att man inte skall mobba någon. Men utanför bokpärmarna kan det vara ett tecken på att man inom en rådande genusregim är gillad (som flicka) om man blir slagen (av pojkar). Under samtalet vänder och vrider Frida på denna frågeställning. Att det finns gränser för vem som får slå vem och hur hårt vet hon. Men de gränserna gäller henne och inte pojken som slår:

J: Fast om han slår dig så att du får blåmärken på axlarna, är det inte ganska hårt?

F: Nä, jag tycker inte det gör... det gör ont när jag får blåmärkena, men jag känner ingenting när han slår. Utan när han slår mig då slår jag honom, fast jag slår inte lika hårt.

J: Och varför inte det?

F: Han har ju mer muskler (fnissar).

J: Skulle du kunna klippa till hårdare om du ville?

F: Ja.

J: Vad är det som hindrar dig från att göra det?

F: Nej, men han är ju snäll så jag vågar ju inte slå till allt vad jag... Han kan ju slå mig hårdare, för han är ju hockey­spelare och han har ju världsmuskler.

J: Så man kan vara snäll och slåss, är det så?

F: Ja, jag tycker att det är så i alla fall.

Frida och genusregimen på skolan

Lika otydlig som uppfattningen om vad mobbning är för Frida, lika tydliga är reglerna för henne om vem som får slå vem och hur hårt inom en rådande genusregim. Frida får slå tillbaka, men inte så hårt att hon framstår som lika stark eller starkare. Hon är klar över hur styrkan mellan könen inom den existe­rande genusregimen är reglerad. Men konstituering av kön är en livslång pro­cess. Fridas svar kan därför tolkas så att hon kommer att acceptera att bli slagen, om den som slår dessutom framstår som snäll när han inte slår. Som Eva Lundgren sier:

“Den hand som slår överträder i all­mänhet lagen, sociala konventioner och vissa moraliska normer. Men den över­träder inte nödvändigtvis underliggande strukturella – konstituerande manliga lagar”. (Lundgren 1995, s 219) 

Pojkarna slår Frida i korridoren där inga vuxna är närvarande. Pojkarna kan därmed osedda bryta med sociala kon­ventioner och etiska uppfattningar som säger att man inte skall slå. För att Frida skall kunna förstå varför pojkarna slår henne, måste hon tolka deras beteende så att det framstår som önskvärt att bli sla­gen av dem. Den enda vuxna personen på skolan som Frida anförtror sig åt är den manlige gymnastikläraren. Men, säger Frida, “han trodde inte på mig utan han trodde att vi, att han var kär i mig, bara därför han höll på”. Fridas egen ambivalenta hållning om att män både kan slå och vara snälla får därmed stöd i vuxenvärlden. Hon säger också att lära­ren inte tror henne när hon säger att hon inte vill bli slagen.

 

När Frida och jag återkommer till Flugornas herre. har hon visserligen inte läst mer än två sidor, men sett den på video. När vi pratar om den säger Frida att “man får inte slå”.

J: Men om du tycker att folk inte skall slåss och folk går och slår dig, hur får du ihop det?

F: Jag vet inte (skrattar lite) men jag bryr mig inte om någon slår mig.

 

Utifrån det värdegrundsperspektiv som finns inskrivet i svenska skolans läroplan kan för det första etiska och moraliska frågor ställas. Skall man bry sig när man blir slagen i skolan? Får man överhuvudtaget slå? Och för det andra, vem är det som slår vem? Om man inte lär sig för skolan, utan för livet, vad är det som Frida får lära sig om relationerna mellan könen, och som accepteras i sko­lan?

Myten om “kärleksfullt intresse” 

Såväl svensk som internationell forsk­ning beskriver sedan mer än tjugo år till­baka hur flickor blir förlorare i skolsyste­met. Rapport efter rapport lyfter fram samma resultat. Många flickor lämnar skolan med den underförstådda kunska­pen att pojkar får ta mer av samtalsut­rymmet, att pojkars beskrivningar av verkligheten tillåts dominera och att sko­lan och lärare ger större utrymme åt poj­karnas intressen. Ett annat utslag av poj­kars dominans över flickor visar sig i nedsättande kommentarer, i sexuella till­mälen som “hora” och även i form av andra fysiska och sexuella trakasserier.

 

Inga förändringar har skett i pojkars dominans av talutrymmet. Det kan kan­ske bero på att den ses som en beklaglig, men snudd på ofrånkomligt “naturlig” företeelse, redan inskriven i klassrums­diskursen. Pojkars sexuella trakasserier tolkas som ett relationellt “spel” på indi­vidnivå, vilket Fridas lärare gör, men vil­ket det inte är. Det är slående, skriver klassrumsforskaren Elisabeth Öhrn (2002), hur lite som skrivs i svensk utbildningsforskning om sexualitet, sex­uella trakasserier och tillmälen. Nyligen skrev skolforskarna Inga Wernersson, Ann-Sofie Holma och Christina Osbeck att var fjärde elev kränks i skolan, att “könsorden haglar i årskurs åtta”. De skriver också att “upprätthållandet av demarkationslinjen mellan “kvinnligt” och “manligt” är den enskilt tydligaste faktorn i kränkningarna”. (Dagens Nyheter 26.2.03)

Det finns, enligt min åsikt, en myt som skolan bidrar till att upprätthålla. Den myten omtolkar sexuella trakasseri­er till vad lärare kallar för “kärleksfullt intresse”. Den används då vuxna vill för­klara varför pojkar slår flickor. Men den är endast gångbar i lägre åldrar och i sko­lan. Att bli slagen blå på axlarna, att bli kallad “hora” eller klämd på brösten, allt detta förklarar alltför många vuxna som pojkars uttryck för “förälskelse”. Aggressivitet tonas ner och kallas “att vara kär”. Misshandel, vilket det är frå­gan om i Fridas fall, kallas “intresse”. Det finns ett motstånd bland lärare mot att uppfatta skolan som en institution för konstruktion och reproduktion av genus och genusrelationer. (Gannerud, Eva 1999). Detta motstånd behöver heller inte utmanas om lärarens uppfattning om varför pojkar slår flickor har stöd i ett övergripande samhälleligt genussystem. Myten skulle spräckas i samma stund som flickor började slå pojkar, vilket Frida indirekt bekräfta. För att inte tala om den reaktion som kvinnor som slår män, skulle möta.

 

Den svenska skolan, Sveriges största arbetsplats, har separata förklaringss­system för den misshandel som försiggår i klassrum och den som försiggår i perso­nalrum. Bland lärarna kallas misshandel för misshandel när den riktas mot dem. Den lärare som blir blåslagen av en elev (eller en kollega), som blir kallad “hora” eller tagen på brösten, säger inte till omgivningen att “han är kär i mig”. Hon får istället stöd i omgivningens uppfatt­ning att anmäla misshandel. Varför får inte unga flickor samma stöd?

Kilder

Einarsson, Jan och Hultman, Tor G. (1984) Godmorgon pojkar och flickor. Studentlitteratur. Lund.
Elmfeldt, Johan (1997) Läsningens röster. Om litteratur, genus och lärarskap. Brutus Östlings Bokförlag Symposium. Stockholm/Stehag.
Lundgren, Anna Sofia (2000) Tre år i g. Perspektiv på kropp och kön i skolan. Doktorsavhandling. Symposion. Stockholm/Stehag.
Lundgren, Eva (1995) Feminist Theory and Violent Empiricism. Avebury. Ashgate Publishing Limitied. England.
Molloy, Gunilla (2002). Läraren, litteraturen, eleven. Doktorsavhandling. Institutionen för undervisning, kommunikation och lärande. Lärarhögskolan i Stockholm. Stockholm.
Sarland, Charles (1991). Young people reading. Culture and response. Open University Press. Buckingham.
Stanworth, Michelle (1981). Gender and Schooling. A study of sexual divisions in the classroom. Hutchinson. London.
Sadker, Myra & David (1994) Failing at Fairness. How America’s schools cheat girls. Charles Scribners’s Sons. New York.
Wernersson, Inga, Ann-Sofie Holma, Christina Osbeck “Var fjärde elev kränks i skolan”. DN Debatt. Dagens Nyheter. 26 februari 2003.
Öhrn, Elisabet (2002) Könsmönster i förändring? – en kunskapsöversikt om unga i skolan. Skolverket. Stockholm.
Öhrn, Elisabet (1990) Könsmönster i klassrumsinteraktionen. En observations- och intervjustudie av högstadieelevers lärarkontak­ter. Göteborg studies in educational sciences 77. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.

Første gang publisert i NIKK magasin 2 2003 ©  NIKK