 |
| Konferensens logo med Kirsten Justesens ICE PEDESTAL #1, 2000 |
Kunskapsproduktionen och den internationella diskussionen på miljöområdet fick utstå kritik när forskningskonferensen "Gendering Climate and Sustainability" satte fokus på det senaste inom klimat och hållbarhet ur ett feministiskt perspektiv. Koordinationen for kønsforskning vid Köpenhamns universitet arrangerade den 13-14 mars sin version av klimatkonferens i ett Danmark som förbereder sig på FN:s kommande klimatmöte, det så kallade COP15 i Köpenhamn i december.
Professor vid Hunter College/York University, Joni Seager, är en av huvudtalarna på konferensen och hon är kritisk till den diskussion det är upplagt för på FN-mötet.
- Klimatförändringarna måste hanteras som ett miljöproblem, där man tar utgångspunkt i vad som är bäst för miljön och inte vad som är bäst för ekonomin. säger Seager.
Hon menar att naturvetenskaperna och marknadsekonomin har ett orimligt stort inflytande på utformningen av miljöpolicyn, på hur man producerar kunskap om klimatförändringarna och bildar en uppfattning om vad det handlar om. Seager hävdar att klimatförändringarna inte kan formuleras enbart som ett ekonomiskt eller naturvetenskapligt problem som skall lösas av marknaden.
- Dagens globala miljöpolicy illustreras av mötet mellan vetenskaplig rationalitet och den ekonomiska människan, homo economicus. Det paradoxala resultatet blir att man går till marknaden för lösningar på klimatförändringarna, som i sig från början är en följd av ett marknadsekonomiskt fiasko, säger Seager.
Asymmetriska maktpositioner och bristande rättvisa träder fram i Seagers presentation av marknadstänkandet.
- Man ser på den nya marknaden som en global marknad och då börjar plötsligt frågan handla om att re-distribuera föroreningarna med hjälp av marknadens mekanismer, menar Seager och pekar på det orimliga i den globala handeln med koldioxid och utsläppsrätter.
- De rika länderna talar om "rätt att förorena" och om "under-förorenande" stater. Genom handeln med koldioxid och utsläppsrätter betalar rika länder för att få fortsätta förorena. Vi håller på privatiserar atmosfären. Det är ett helt absurt sätt att hantera problemet, säger Seager och menar att business as usual inte fungerar när det gäller klimatförändringar.
- Biodiversitet och ekosystem kan inte "marknadifieras". Marknaden kan inte mäta värdet hos liv eller livskvalitet.
Kritiserar västerländsk, maskulin vetenskap
 |
| "No climate justice without gender justice." Vem får definiera vad klimatfrågan skall handla om och hur den skall lösas? Foto: Colourbox |
En av Seagers bärande poänger är att västvärldens nationsspecifika problem görs till ett globalt problem. I sin analys gör
Seager det som är kännetecknande för feministisk teori. Hon ställer frågor som Vem är det som producerar den kunskap som tas
fram?, Vem är det som definierar problemet – och lösningarna? och Vem drabbas? Hon vill påvisa att den påstådda objektiva
kunskapen ändå alltid är förankrad och har sin början någonstans. I detta fall i de rika ländernas intressen.
- När man i ledande internationella miljösammanhang talar om att det är "överkomligt farligt" att medeltemperaturen stiger
med två grader, måste man fråga sig Farligt för vem? Varför just dra gränsen vid två grader?, frågar Seager retoriskt.
Hon påstår att detta är en gräns definierad av dem som har makt.
- Att klimatförändringarna har "farliga" effekter redan innan medeltemperaturen stigit med två grader är uppenbart. Men de
som drabbas fram till dess är områden på sydliga breddgrader, Afrika, tropikerna, små öar, Arktis – och kvinnor. Sådant har
betydelse för var gränserna dras, menar Seager.
Och att klimaträttvisa hänger samman med rättvisa mellan könen är något många kvinnoorganisationer och miljöaktivister propagerat
för. Det går inte att få det ena utan det andra.
Stacy Alaimo, assisterande professor vid universitet i Texas, är den andra huvudtalaren på konferensen och liksom Seager ser
hon kritiskt och oroat på kunskapsproduktionens grundvalar.
- Min farhåga är att de globala klimatförändringarna re-installerar maskulina modeller av vetenskaplig kunskap, för att det
är ett så vitt och oerhört komplext problem som är svårt att omfatta.
Förmåga att kunna hantera den ofrånkomliga osäkerheten när det gäller framtiden och klimatförändringarna är något både Seager
och Alaimo önskar av ett nytt globalt ledarskap. Att slå fast definitioner, gränser och fixerade mål och rama in problemet
i vetenskaplig precision och objektivitet, är däremot att tvinga in problemet i det Alaimo beskriver som maskulina modeller
av vetenskaplig kunskap, där jorden förstås som en maskin som man skall bemästra, eller som patient som man skall bota.
- Vi står inte utanför planeten och tittar in, vi är kroppsligt knutna till naturen och en del av den. Det finns inte en klar
gräns mellan människa och natur, understryker Alaimo.
Men den kunskap som produceras med det som utgångspunkt har svårt att hävda sig i de internationella sammanhangen där man
önskar att forskningen inte skall erbjuda för många "moving targets". För att nå en överenskommelse under COP15 i december
behöver vi "fixed targets" som Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen uttryckte det när han stod värd för den internationella
vetenskapskonferensen "Climate Change: Global Risks, Challenges and Decisions" som också den nyligen hölls i Köpenhamn.
 |
| Från vänster: Huvudtalarna Joni Seager, Stacy Alaimo och Kate Soper |
Hur går vi vidare?
I konferensens avslutningsord konstaterar Hilda Rømer Christensen från arrangörernas sida att en uppsättning rekommendationer
skall utarbetas även från denna konferens. Önskan att adressera inte bara forskningsmiljön men också ha en inverkan på policynivå
är inte att ta miste på bland många av konferensdeltagarna. Förslagen på vad som borde göras duggar tätt men det handlar sällan
om "fixed targets" eller konkreta åtgärder.
Män dominerar forskningen om klimatförändringar och det har inverkan på vilken forskning som bedrivs, menar danska europaparlamentarikern
Britta Thomsen. Joni Seager pekar på bristen av feministiska perspektiv bland ekologerna och bristen på miljödiskussion bland
feministerna. Vi måste starta i våra egna kretsar, säger Seager. Gerd Johnsson-Latham från miljödepartementet i Sverige efterlyser
en ny politisk diskurs och nya politiska visioner. Hon menar att det är dags att omdefiniera begrepp.
- Utveckling borde omfatta mer än marknad och ekonomi, miljöproblemet borde ses som bristande rättigheter och inte som en
nedgång i ekonomin och lösningar kunde handla om att man byter kurs utan att för den skull gå tillbaka, visionerer Johnsson-Latham.
En av dem som framför nödvändigheten av att hela tiden göra kopplingen mellan livsstil och klimatförändringar är Ulrike Röhr,
direktör på tyska Genanet.
- Man fokuserar på effekterna men inte på roten till problemet. Tekniska innovationer välkomnas men inte sociala. Oavsett
kommer klimatförändringarna att måsta leda till sociala och samhälleliga förändringar, menar Röhr.
- Vi måste göra en ny övervägning av vad som är ett gott liv. Och vad ett gott liv är, det reglerar staten redan i många avseenden,
så verktygen finns, säger hon.
Samtidigt ställer hon sig den grundläggande frågan om vad jämställdhetsperspektivet skall ha för roll när det gäller klimatförändringar.
Skall man integrera ett könsperspektiv i de redan existerande marknads- och teknologibaserade mekanismerna? Eller krävs det
en mer fundamental förändring av sättet man angriper problemet? Är det tillräckligt att öka jämställdhetskunskapen och kvinnors
deltagande i beslutsfattandet eller behövs det också en ny slags dialog till skillnad från den vi känner från internationella
konferenser? Problematikens kärna så som den genomsyrade stora delar av konferensen handlar alltså om huruvida det är det
möjligt, tillräckligt eller ens meningsfullt att försöka anlägga rätt perspektiv på fel system.
Konferensen Gendering Climate and sustainability i Köpenhamn 13-14 mars 2009
Konferensen Climate Change: Global Risks, Challenges and Decisions i Köpenhamn 10-12 mars 2009
FN:s klimatmöte, COP15, i Köpenhamn 7-18 december 2009
