Drude Dahlerup, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, har under många år forskat om kvotering utifrån kön i politiken. Hon har bland annat betonat att Norden inte längre är bäst i världen på kvinnlig representation i politiken och att många länder inte har velat gå den långa väg som Norden har gjort. De har istället infört lagstadgad kvotering.
I det europeiska forskningsprojektet FEMCIT som handlar om vilken betydelse kvinnorörelser har haft för kvinnors medborgarskap har hon studerat hur förhållandet ser ut mellan kvotering baserat på kön och etnicitet. Forskningsprojektet involverar Sverige, Polen, Storbritannien, Spanien och Bosnien. Hon presenterade sin forskning på ett seminarium i Oslo 5 november då flera av de nordiska forskarna i FEMCIT medverkade.
- I kvoteringsdebatten talas om kvinnor, men i minoritetsdebatten utestängs ofta kvinnor, säger Drude Dahlerup. Minoritetskvinnor osynliggörs därför.
När det gäller synen på kvotering som politisk strategi finns det två olika synsätt, menar Drude Dahlerup. Det första synsättet är att jämställdhet kommer av sig självt, steg för steg, när kvinnor är tillräckligt kvalificerade. Då är kvotering inte aktuellt. Det andra synsättet kallar hon snabbspåret. Där ses inte underrepresentation som något som beror på bristen på kvalifikationer, utan på diskriminerande strukturer. Kvotering bryter det tillståndet.
 |
| Drude Dahlerup. Foto: Bosse Parbring |
Bland de länder forskarna studerat är det vanligare att de politiska partierna diskuterar kvotering av minoriteter än kvinnor. Men organisationer för kvinnor med minoritetsbakgrund är mer intresserade av könskvotering än minoritetskvotering. De menar att det inte behöver vara en kvinna av samma etnicitet som representerar dem.
- De vill representeras av en kvinna som delar erfarenheten av att vara marginaliserad, säger Drude Dahlerup.
I en kommentar på seminariet höll forskaren Beret Bråten från Oslo universitet med om att minoritetskvinnor generellt sett är marginaliserade i politiken. Men i hennes egen forskning om norska politiker med minoritetsbakgrund ser hon också saker som avviker från den generella bilden.
- I Stortinget har det kommit in tre representanter med minoritetsbakgrund - alla är kvinnor.
På flera andra politiska nivåer kan Beret Bråten peka på att de representanter med minoritetsbakgrund som kommer in, till stor del är kvinnor.
- Vad sker med män i systemet - är det minoritetsmän som behöver kvoteras in i Norge?
Beret Bråten menar att kvotering av minoriteter har lättare att bli accepterat om man ser att man kvoterar in en individ som har vissa erfarenheter av att vara marginaliserad och inte en individ som representerar en hel minoritetsgrupp.
Det håller Drude Dahlerup delvis med om.
- Då handlar det om symbolisk representation. Men det finns ju andra - som till exempel Sveriges jämställdhetsminister Nyamko Sabuni - som vill se sig helt och hållet som en individ som bara representerar sig själv.
Line Nyhagen-Predelli vid Loughborough University i Storbritannien forskar om minoritetskvinnor i och utanför kvinnorörelsen. Tillsammans med andra forskare har hon särskilt sett på Norge, Spanien och Storbritannien.
Hon säger att kvinnor med minoritetsbakgrund fortfarande blir utdefinierade av kvinnorörelsen. Representanter för kvinnorörelsen menar att kvinnor med minoritetsbakgrund har egna intressen som skiljer dem från "norska" kvinnor. En kritik riktas mot att kvinnorna hellre organiserar sig utifrån etnicitet än kön.
Det finns dock en potential i att samarbeta kring vissa strategiska frågor som exempelvis mäns våld mot kvinnor.
- Men majoritetskvinnor måste reflektera över sin egen vithet och position, säger Line Nyhagen-Predelli.
I en kommentar sa Anita Rathore som leder kontaktkommitten mellan invandrarbefolkningen och myndigheterna i Norge (KIM) att bristen på dialog har stor betydelse för politikens utformning.
- Att bråka om kön eller etnicitet har störst betydelse för inte saken framåt. Jag är både och, säger Anita Rathore.
Line Nyhagen-Predelli replikerade med:
- Jag är också både och. Det har varit problemet att vita kvinnor inte säger det.
Läs mer på FEMCITs webbplats.
