Dolda makthavare i politiken

Av Jennie Westlund

Illustration: Trude Tjensvold

Forskarna Anne Maria Holli och Milja Saari har kartlagt hur många kvinnor och män som hörs som experter och hur många av de hörda experterna som kommer från könsforsknings- och jämställdhetsområdet. Resultaten visar att skeva maktförhållanden i det omgivande samhället söker sig in i utskottens lagberedning via de exper­ter som ges talutrymme, och präglar i förlängningen den kunskap riksdagens beslutsfattande vilar på.

Utskotten och kvinnorna

Holli och Saari fann att två tredjedelar av riksdagsutskottens expertutlåtanden gjordes av män och endast en tredjedel av kvinnor. Andelen kvinnor och män som hade hörts som experter varierade kraftigt beroende på vilket utskott det gällde och vilken institution experten representerade. Kvinnliga sakkunniga hörs främst av de utskott som har störst antal kvinnliga utskottsmedlemmar. De fem utskott med störst andel kvinnliga medlemmar, var de samma fem utskott som hade hört flest kvinnliga experter.

Ser man på vilka institutioner de sakkunniga kvinnorna representerade, visar rappor­ten att de huvudsakligen kom från offentlig sektor. Detta förvånade inte forskarna då kvinnor i offentlig sektor närmar sig majoritet bland till exempel tjänstemännen på ministerierna. Expertpoolen kan alltså också säga något om könsfördelingen i de organisationer utskotten vänder sig till för sakkunskap.

– Att räkna huvuden är viktigt för att det kan kasta ljus över hur arbetet är könsuppdelat i de olika expertorganen, till exempel i ministerierna eller intresseorganisation­erna, och om kvinnor och män avancerar på olika sätt till dessa expertuppdrag, säger Holli.

Samtidigt illustrerar statistiken över hörda experter det omgivande samhället och kvinnors positioner och status i arbetslivet. En delförklaring till att det är få kvinnor bland de experter som representerat före­tagen, är att utskotten vänder sig till företagens ledning. Och där är männen i överväldigande majoritet.

Kvinnor sällan uppringda

Om experter från offentlig sektor var den mest jämställda gruppen, var experter från universitetsvärlden den mest mansdominerade. Endast 17 procent av de sakkunniga från vetenskap och forskning var kvinnor. Av direkt akademiska konsultationer utgjorde kvinnliga experter en ännu mindre del, 15,5 procent. Att det oftast är professorer man vänder sig till, och att de i sin tur är män i ca 80 procent av fallen, förklarar en del av könsskevheten. Men vid sidan av den vertikala segregeringen, spelar också en horisontell segregering in.

Riksdagen för ingen systematisk statistik över vilken disciplin eller universitet de sakkunniga kommer ifrån, så för att kunna säga något om segregeringen bland akademiska experter var forskarna tvungna att använda sig av bland annat riksdagens statistik över utbetalda experthonorar. Den visade att 95,5 procent av alla honorar betalats till akademiker från rättsvetenskaperna, och av dem utgjorde männen över 90 procent.

– Det förvånade mig att efterfrågan på den juridiska expertisen var så dominerande. Kunskap från andra discipliner, så som till exempel politisk forskning, är nästan inte alls efterfrågad, konstaterar Milja Saari, som själv är politikforskare med kön och jämställdhet som specialfält.

Inte heller könsperspektivet är efterfrågat. Endast 3,6 procent av de akademiska konsultationerna gjordes med forskare med anknytning till kvinno- och könsforskningen. Av det totala antalet höranden utgör det 0,4 procent. Om dessa hörts uttryckligen i rollen som experter på kön är omöjligt att läsa ur den bristfälliga statistiken.

Informell urvalsprocess

För att få insikt i processen där utskottet väljer vilka experter som skall höras, utförde Holli och Saari intervjuer med en grupp ut­skottsmedlemmar och riksdagsledamöter. Det visade sig att listan över experter som utskottet beslutar sig för att höra, i stor utsträckning är ett resultat av högst informella rutiner, som kan variera från ett utskott till ett annat. Utskottets ordförande och sekreterare spelar en viktig roll när en första lista över experter läggs fram. Den godkänns i de flesta fall som sådan.

Utskottsmedlemmarna kan sedan driva egna ideologiska intressen genom att föreslå ytterligare sakkunniga de önskar skall höras. Även de förslagen brukar godkännas nästan undantagslöst. Vem som sitter i utskotten har följaktligen betydelse för vilken expertis som anlitas.

Bristen på fasta rutiner gör att informella kriterier får styra urvalsprocessen. Utskotten formar sina egna ”standardreper­toarer” där bland annat arbetsmark­nads­organisationerna fått en framträdande roll som experter. Till den tysta praxisen hör också att man bör be om ett utlåtande av ”dem som berörs”. De intervjuade menade att till exempel kvinno- eller invandrar­organisationer hörs då när saken anses beröra dem uttryckligen.

En titt på statistiken visar att hela 47,5 procent av tredje sektorns expertutlåtanden kom från arbetsmarknads­organisationerna och endast 0,53 procent från kvinno- och invandrarorganisationerna. Får man tro statistiken anses många lagförslag direkt beröra löntagare och arbetsgiv­are, medan kvinnor och invandrare knappt alls berörs av de lagförslag som utskotten behandlar. Jämställdhetsintegrering kan man i varje fall inte tala om, menar forskarna.

Fokusera på jämställdhetsexperter

Kvinnorna är alltså i minoritet bland hörda experter, men fler kvinnor är inte ensamt lösningen på problemet. 

– Det räcker inte att räkna antalet kvinnor som sakkunniga. Man måste också se på vilka grupper som hörs. Om en representant från fackförbundets centralorganisation hörs och de överhuvudtaget inte har jämställdhet på sin agenda, då är det ingen skillnad om representanten är en kvinna eller en man. Det är bara huvudbudskapet man har tid och mandat att framföra, understryker Holli.

Fler kvinnliga experter betyder inte nödvändigtvis en mer kvinnovänlig politik. När man diskuterar policyn på det här området framöver, menar forskarna att fokus kanske snarare skall ligga på att de som är experter på kön och jämställdhet så sällan anlitas i riksdagens utskottsarbete.

Svenska partier döljer experter

Forskaren Christina Alnevall vid Stockholms universitet har kartlagt kvinnor och män på maktpositioner i svensk politik för NIKKs kön och makt-projekt.

I sammanställningen av partiernas styrelser ville Alnevall också redogöra för de experter som partistyrelserna officiellt anlitar eller som deltar i partistyrelsemötena mer informellt. Detta för att kunna identifiera eventuella dolda maktstrukturer. Men hon fick nöja sig med att kartlägga endast de ordinarie ledamöterna.

– Jag bad samtliga politiska riksdagspartier om en fullständig förteckning över vilka personer, efter kön, som har möjlighet att delta vid styrelsemötena, såsom suppleanter, adjungerade och andra personer som har tillträde till styrelserummet. Alla partier utom ett var mer eller mindre ovilliga att lämna dessa uppgifter, säger Alnevall.

– Det aktiva motståndet indikerar att här ligger något intressant, men jag hade inte möjlighet att presentera dessa data i den här rapporten. Mig veterligen har ingen tidigare sett närmare på det här.

Jennie Westlund är rådgivare på NIKK.

Artikeln är publicerad i NIKK magasin 3.2009 © NIKK