Av Kristin Mattson
Mitt material är finlandssvenska kvinnors livshistorier. Finlandssvenskar är i huvudsak finländare som har svenska som modersmål. Det finns förstås också finlandsssvenskar och barn till finlandssvenskar som flyttat utomlands och finlandssvenskar som har bytt medborgarskap. Hur mycket finlandssvensk en människa känner sig och hur man identifierar sig etniskt är ändå alltid individuellt.
Etnicitet uppfattar jag som något relationellt och inte som en bestående egenskap hos en grupp. Majoriteter och dominerande folkslag är lika "etniska" som minoriteter. Etnisk identitet påverkas av människors relationer och omgivningen. Här kan paralleller dras till feministisk forskning om kön. Feministisk och postkolonial teoribildning ifrågasätter förståelsen av etnicitet, på samma sätt som kön, som orubbliga enheter, och ser människan som reflexiv och utan en fast, oföränderlig, identitet.
Berättelse och historia
Kvinnorna som skrivit de livshistorier jag analyserar har skrivit utan vetskap om vilka teman som skall utforskas och om hur livshistorierna skall analyseras. Skribenterna fick själva välja vad och hur de berättar sin livshistoria. Mitt syfte är inte att finna ut hur det verkligen var, huruvida det är sant eller inte det kvinnorna berättar, utan att se på innebörden i det som de berättar. Kvinnorna återberättar inte bara det förgångna som de minns det utan de ger mening åt det, de tolkar och försöker förstå sig själva och sina erfarenheter. Min mening är att analysera genom vilka diskurser kön och etnicitet uttrycks, representeras och synliggörs.
Det trånga och det öppna
Livshistoriematerialet visar att finlandssvenskheten inte är homogen. Och många, över hälften, omtalar inte alls det finlandssvenska i livshistorien. De problematiserar inte sin etniska tillhörighet. Det som det inte skrivs om kan vara så självklart och naturligt att det inte upplevs som intressant att skriva om, eller så tabubelagt och normbrytande att skribenten inte vill skriva om det för att undvika risken att betraktas som avvikande.
De kvinnor som berättar närmare om finlandssvenskheten kan uppleva den som problemfylld och/eller en källa till stolthet och rikedom, som trång, trygg, men också befriande. I flera berättelser beskrivs det finlandssvenska som något trångt. Det trånga exemplifieras bl.a. av storleken; det finlandssvenska är ett litet samhälle. Den finskspråkiga världen är större. Att lämna det invanda, i detta fall det finlandssvenska, kan kräva mod, vilket det finns flera berättelser om. Ord som används om den finska världen är exempelvis; "främmande", "större", "hårdare", en värld som "vidgar vyer" och "kräver mod". Berättarna kan som finlandssvenskar känna sig främmande i finska miljöer:
"I den lilla byn invid var vi väl ganska främmande fåglar för att vi var svenskspråkiga."
Talet om främlingsskapet kommer ofta in i berättelsen om att bryta sig loss från föräldrahemmet, när de ska välja väg efter skolan inför vuxenlivet och kommer i kontakt med andra världar än uppväxtmiljön. Likaså finns det berättelser om främlingsskap som huvudpersonerna känt av när de har flyttat till Sverige:
"I Sverige är man inte helt hemma heller, det konstiga uttalet följer med en hela livet. Nu kan jag leva med det. I början var jag väldigt ledsen när folk skrattade..."
Särskilt i samband med att studierna inleds, kvinnorna hittar män som de gifter sig med eller flyttar till en mera finsk omgivning eller till ett annat land kommer de att fundera över sin finlandssvenskhet. Att gifta sig över språkgränsen eller att träffa någon som inte tillhör den finlandssvenska minoriteten kan beskrivas som en befrielse, en rörelse ut från finlandssvenskheten som upplevts som trång. Äktenskap med en finskspråkig man ger en biljett till en finskspråkig värld. Jag tolkar finlandssvenskheten som trång i en kvinnas berättelse eftersom hon behöver någonting utifrån som ger henne en chans att komma bort från sin värld. Hon skriver:
"När jag gifte mig var jag glad över chansen att få ett avstånd till finlandssvenskheten."
Som en motpol till det trånga Svenskfinland står det öppna, befriande Svenskfinland. Det handlar inte om att det antingen är trångt eller öppet, snarare kan båda sidorna finnas i en och samma livshistoria och berättaren tittar tillbaka på hur hon känt vid olika tillfällen. En kvinna berättar att när hon gifte sig var hon glad att slippa den finlandssvenska världen men senare i historien saknar hon sina rötter och tycker rentav att det skulle vara befriande att få prata sitt eget modersmål och återkomma till Svenskfinland.
Det som först känns befriande och utgör en dragningskraft bort från det trånga kan senare i livet kännas främmmande:
"Hans finska förhållanden, som jag först upplevt som befriande, kändes nu främmande."
Det svenska Finland symboliseras också av öppna gränser, klippor och hav. Svenskfinland sträcker sig i huvudsak längs den sydvästra kusten i Finland. Landet inne i Finland är däremot mera instängt och består av skog och insjöar. Finlandssvenskheten kan också kännas som en trygg och positiv gemenskap. Språket diskuteras ofta i frågor om finlandssvenskhet. Språket framträder som en bärande pelare i den finlandssvenska identiteten i många av livshistorierna och många beskriver sina barns språkutveckling och funderar kring denna.
Kön, etnicitet, klass
När jag sökte uttryck för etnicitet i livshistorierna märkte jag att berättelser om finlandssvenskhet ofta också handlar om klass. Flera feministiska forskare har visat att etnicitet, klass och kön tycktes vara sammanvävda, att män ofta har definierats genom klass, och kvinnor genom kön. Den finlandssvenska kulturen beskrivs i några berättelser genom det manliga, genom metaforer som "pappors bilar" och "lacosteskjortor", som får synliggöra en mansdominerad finlandssvenskhet och härigenom en etnisk grupp, finlandssvenskarna. Ett exempel ur materialet:
"Plötsligt kände jag att allt var fel i denna "svenska" omgivning och kultur och beslöt att vända om på klacken. Härefter skulle jag välja umgänge blott och bart ur finska kretsar! Denna fisförnäma svenskkultur, där gossarna skröt med sina pappors bilar, började jag fnysa åt."
På samma gång är det en borgerlig finlandssvenskhet som synliggörs genom denna bild. Definieras finlandssvenskhet som borgerlig och samtidigt genom manligt kodade normer? Svensktalande arbetare hör inte till denna bild vilket en kvinna berättar om:
"En svensktalande 'allmoge' ingick i begreppssfären också om svensktalande 'arbetare' befann sig utanför den".
Finlandssvenskheten konstrueras som en tillhörighet till en medelklass i denna berättelse:
"I den mån jag tidigare hade skymtat någon arbetarrörelse i landet hade jag uppfattat den som finsk. Nu började jag ana hur utsatt den svenskspråkiga arbetarklassen varit i skärningspunkten mellan språkstrid och klasskamp."
Att det svenska språket och medelklassen hör ihop kommer fram i tanken om hur utsatt den svenskspråkiga arbetarklassen måste ha varit i språkstriden. Det fanns tydligen inget självklart rum för denna i en språkstrid som dominerades av en medelklass och heller inget rum i klasskampen som dominerades av finskspråkiga arbetare. En svenskspråkig arbetare faller utanför ramarna för de bägge intressegrupperna.
En kvinna redogör för sin mors barndom. Hennes mor växte upp i en stad som beskrivs som
"raskt växande, till hela sin karaktär finsk industristad med sitt lilla ledande skikt av svenskspråkigt borgarskap".
Finsk arbetarklass och svenskspråkigt borgerskap synliggörs i denna mening. Det är märkväl språket som lyfts fram hos borgerskapet. Det finska antar jag att syftar till den finskspråkiga befolkningen. Genom att inte använda ordet finländsk, som har definierats omfatta både finskspråkiga och svenskspråkiga i Finland, det nationella, särskiljs mellan de två språkgrupperna. Den ena sägs vara arbetare och den andra borgerskap.
En kvinnan berättar om ett avståndstagande från sin hemort när hon var i tonåren:
"Problemet vara bara det att jag aldrig skulle kunna tänka mig att bli ihop med en kille från x. Jag var ju så stadsmedveten och ansåg att x-borna var bönder".
De sistnämnda sägs inte vara finlandssvenskar utan ortsbor och då kan de vara bönder. Hon väljer att ta avstånd från en "bondeidentitet", ett avståndstagande som markeras i valet av kläder och festplatser. Kläderna beskriver en identitetsförhandling, rörelsen mot en identitet förknippad med en välbärgad finlandssvensk medelklass:
"En period av mörkblåa kavajer och pärlor började. Vi klädde oss tantigt och sprang på krogar. Ett hetsigt krogliv började."
Det finns en förståelse av finlandssvenskhet som något särskilt, med särskilda förtecken, och den typiska finlandssvenskheten beskrivs genom det manliga och genom klass. Denna skribent tar avstånd från "hesafinlandssvenskarna" (finlandssvenskarna från Helsingfors) - och det traditionellt manliga, här symboliserat av skjortor:
"Jag anser tiden efter gymnasiet som en viktig mognadsperiod. Jag började äntligen tänka själv mera och inte alltid bara följa strömmen (..). Håret färgade jag rött. Jag blev en riktig bohem och jag gjorde allt för att skilja mig från "hesafinlandssvenskarna". Jag hatade allt som de stod för i sina fjantiga Lacosteskjortor."
Rörelse och förhandlingar
Kvinnorna berättar ofta om hur de tyckte då och hur de tycker nu i olika frågor. En kvinna reflekterar över och förklarar varför hon i barn- och ungdomen höll sig så mycket inom den svenska världen ("inflytande från mamma") och varför hon senare började uppleva också samhörighet med hela landet Finland (på grund av kriget). I berättelsen finns en rörelse i betraktelsesätt, från att ha gett finlandssvenskheten en naturlig, given position vilken har upplevts oproblematisk och självklar, till en ökad kritiskhet mot finlandssvenskheten och större respekt för finskheten
Medan det finns berättare som uppfattar sig ha dubbla rötter och flera tillhörigheter på ett oproblematiskt sätt, finns det de som inte problematiserar det finlandssvenska och/eller som har en mer eller mindre självklar finlandssvensk identitet. Så finns det också de som är osäkra på vart de hör och hur finlandssvenska de egentligen är. Min studie visar att berättarna förhandlar och rör sig mellan olika synsätt och mellan nutid och dåtid. Livshistorierna är skrivna på ett dialogiskt sätt. Jag anser inte att de är rätlinjiga eller på något sätt visar på ett enhetligt sätt vad gäller vilka ståndpunkter kvinnorna antar i fråga om kön och etnicitet. Livshistorierna visar att etnicitet i livsberättelser tar sig uttryck som olika förhållningssätt till konstruerade, kollektiva uppfattningar om det finska, finländska och finlandssvenska.
