Finsk genusforskning på andra villkor

Av Frida Lundberg / Genusperspektiv

”Tillsättningen av professorstjänsten i Kvinnovetenskap vid Jyväskylä universitet har avbrutits. Det är inte beslutat när och hur tillsättningsprocessen kommer att återupptas.” Så inleds ett upprop som förra året gick ut från en studentgrupp vid Jyväskylä universitet. Uppropet gällde att ytterligare en av de genusprofessurer som inrättades av finska staten under mitten av 1990-talet för att stärka genusämnet på universiteten, var i riskzonen. Tanken var att lärosätena efterhand skulle ta över det ekonomiska ansvaret för tjänsterna, men av de ursprungligen åtta professurerna återstår idag bara fyra: två är avskaffade, två lagda på is.

Harriet Silius. Foto: Kristin Engh Førde

Att genusvetenskapen på ett lärosäte blir utan professor kan försätta ämnet och forskningen i en mycket svår situation, menar Harriet Silius, professor i genusvetenskap vid Åbo akademi.
– Det finns ingen som kan ansvara för doktorandutbildningen, hålla i stora forskningsprojekt eller föra ämnets talan i formella eller informella sammanhang när man kommer överens om hur resurserna ska fördelas. Dessutom försvinner också möjligheten att avancera till en högre tjänst.

Harriet Silius ser situationen för professurerna som en följd av att utvecklingen under det senaste decenniet präglats av ett successivt växande avstånd mellan den finska staten och landets universitet.
– Universiteten har blivit mycket mer självständiga sedan mitten av 90-talet. Då tog till exempel regeringen initiativ till att inrätta tjänster, men sedan dess har något sådant inte skett, säger hon.

Stärkt autonomi

Autonomin för de finska universiteten stärktes nyligen ytterligare genom den universitetslag som trädde i kraft vid årsskiftet. Lagen, som bland annat innebär att universiteten tar över rollen som arbetsgivare och får ett ökat ekonomiskt ansvar än tidigare, har föregåtts av såväl studentdemonstrationer som stark kritik från finska Forskarförbundet, som uttryckt oro för hur ett ökat beroende av externa finansiärer påverkar förutsättningarna för forskning, grundforskning i synnerhet.

Den nya lagen har, förutom större autonomi, också som mål att stärka spetsforskningen och skapa tydligare profilering bland landets universitet. För genusvetenskapens del innebär förändringen att konkurrensen om resurser hårdnar avsevärt, förutspår professor Marianne Liljeström.
– I kampen om pengar och plats är genusvetenskapen ett svagt ämne i det stora hela. Särskilt som vi finns inom humaniora och samhällsvetenskap, som i prioriteringsordningen kommer långt efter teknologi och naturvetenskaper.

Även Salla Peltonen, doktorand i genusvetenskap vid Åbo akademi, känner oro för genusvetenskapens framtida förutsättningar. Liksom både Silius och Liljeström beskriver hon en utveckling mot färre, större enheter och ökat fokus på excellens som två dominerande trenderna i det finska forskarsamhället. Hon riktar också stark kritik mot det växande kravet på lönsamhet.
– Situationen präglas av en nyliberal företagskultur som hotar i princip all kritisk forskning. Genusvetenskapen är dubbelt utsatt, dels genom att det är ett så litet ämne, dels genom att forskningen sällan anses ha en självklar ekonomisk nyttoaspekt. Som doktorand upplever jag att min forskning bedöms efter kvantitativa mått, inte efter dess innehåll, säger Peltonen.

Sverige mer mottagligt

Harriet Silius delar synen på det ökade resultatansvaret som ett möjligt hot mot forskningens kvalitet, men det finns också en annan sida av myntet, menar hon.
– Det kan medföra att den tid som krävs för kritiskt tänkande blir för knapp, men samtidigt finns det fördelar med att se till att studenter och doktorander blir klara på rimlig tid, bland annat att man får ut fler genusvetare i samhället. Och det kan behövas, menar Silius, för jämfört med i Sverige, så finns det i det finska samhället en betydligt mer utbredd skepsis mot genusämnet och dess utövare.
– Både den svenska forskarvärlden och samhället i övrigt har varit mer mottagligt för genusrelaterade frågor. Det ser man inte minst om man följer den allmänna debatten i de båda länderna, som avspeglar stora kunskapsskillnader, säger hon.

Genusforskningen på frammarsch

Men parallellt med de orosmoln som präglar situationen för genusforskningen i Finland så ger samtliga forskare som Genusperspektiv talat med också en tydlig motbild. De beskriver ett forskningsämne i stadig tillväxt, med växande legitimitet och som hävdar sig väl i konkurrensen om forskningsmedlen. Inte minst har genusforskningen under det senaste decenniet vunnit mark som integrerat perspektiv i andra discipliner, något som enligt Marianne Liljeström kan bli avgörande inför framtiden.
– Jag har hela tiden arbetat för att sprida genusvetenskapen på bredden, utanför ämnets egna gränser. Jag tror att det är viktigt för ämnets chanser att överleva, säger Liljeström.

Salla Peltonen. Foto: Privat

Av samma skäl menar hon att sammanförandet av olika ämnen i större enheter också kan komma genusforskningen till godo.
– Nu är det slut med att små ämnen sitter och pysslar för sig själva. Och för oss genusforskare som delvis får vår kraft genom feministisk vetenskapskritik av den konventionella forskningen innebär större enheter också ett större publikum och större möjligheter att nå ut, säger hon.

Enligt Harriet Silius består det finska genusfältets kanske starkaste kort i dess välutvecklade nätverk, både inom landet och internationellt. Samarbetet mellan samtliga enheter som bedriver genusforskning eller undervisning på grund eller doktorandnivå Finland har pågått sedan många år och är en viktig förklaring till ämnets framgångar, menar hon.

Salla Peltonen nämner uppkomsten av flera magisterprogram i genusvetenskap som betydelsefullt för fältets utveckling. När hon själv läste sin magister valde hon att förlägga delar av studierna utomlands.
– Att jag överhuvudtaget har haft möjlighet att bli magister i kvinnovetenskap och kan doktorera i ämnet är följden av tidigare generationers hårda arbete. Jag insåg under mitt internationella utbyte att nivån på den finska genusforskningen är väldigt hög, och det vore synd om ett så dynamiskt och innovativt fält som finsk genusforskning är idag skulle hämmas av en nykonservativ ideologi.

Frida Lundberg är redaktör för Genusperspektiv som ges ut av Nationella sekretariatet för genusforskning i Sverige. Artikeln är först publicerad i Genusperspektiv 1/2010.

Ingressbild: Marianne Liljeström. Foto: Åbo universitet