Finsk jämställdhetspolitik i ett nötskal

Den drygt 200 sidor långa jämställdhetsredogörelsen som regeringen presenterade för riksdagen i mitten av november omfattar regeringarnas jämställdhetspolitik från slutet av 1990-talet fram till idag. Jämställdhetspolitikens mål, åtgärder och effekt utvärderas samtidigt som det dras upp riktlinjer för jämställdhetspolitiken fram till år 2020.

Utgångspunkten för redogörelsen har varit regeringsprogrammen och regeringarnas särskilda jämställdhetsprogram. Redogörelsens huvudteman består följaktligen av beslutsfattande,  utbildning och forskning, arbetslivet, kombinering av arbete och familjeliv, män och jämställdhet, våld mot kvinnor, våld i nära relationer och människohandel, organiseringen av jämställdhetspolitiken och jämställdhetsintegrering. Man har också sett på jämställdhetslagstiftningens utveckling och Finlands verksamhet på den internationella jämställdhetspolitikens olika arenor.

Nygamla frågor

I sin presentation av redogörelsen för riksdagen i mitten av november fäste jämställdhetsminister Stefan Wallin också uppmärksamhet vid några av dem han menar är framtidens jämställdhetsfrågor.

- Det står klart redan nu att vi i framtiden måste ta bättre hänsyn till olika minoriteters ställning och behov. Jämställdhets- och likabehandlingspolitiken närmar sig varandra. Vi ska också fästa mer uppmärksamhet vid könskonsekvenserna av finanspolitiska lösningar, eftersom de påverkar oss alla. Det är också nödvändigt att se på fattigdomsproblematiken med ett könsperspektiv, sade Stefan Wallin.

- När samhället förändras, förändras också synen på jämställdhet, tillade han.

Men förutom ministerns omnämnande var det inte mycket fokus på jämställdhetspolitikens nya frågor när politikerna samlades till debatt. Överinspektör Eeva Raevaara på social- och hälsovårdsministeriet har koordinerat arbetet med redogörelsen. Hon betonar också vikten av diskutera frågor som t.ex. ekonomisk politik och likabehandlingspolitik i relation till kön.

- Nya frågor är de kanske inte i sig, men de har inte diskuterats som en del av den traditionella jämställdhetspolitiken, menar Eeva Raevaara. Det är en smaksak om man kallar det jämställdhetspolitik eller integrering av könsperspektivet i fler politikområden. Oavsett är det viktigt att se på dessa frågor ur ett könsperspektiv.

Enligt hennes uppfattning har man t.ex. i Sverige diskuterat ekonomi och jämställdhet i mycket större utsträckning än i Finland.

- Även om man i Finland har talat mycket om jämställdhet i arbetslivet, är det intressant att man inte har analyserat ekonomisk eller finanspolitik ur ett könsperspektiv, säger Eeva Raevaara.

Liten summa

Men det är skäl att fortsätta diskutera också de traditionella frågorna. Löneskillnaderna har minskat med bara 1 % sedan likalönsprogrammet antogs 2006. Det blygsamma målet att lönegapet skulle reduceras till 15 % innan 2015 kommer man inte att hinna nå. Pappor tar ut endast 6 procent av föräldraledigheten, jämfört med 11 i Norge, 22 i Sverige och 31 procent i Island. Och upprepade gånger har FN:s CEDAW-kommitté riktat kritik mot Finlands otillräckliga åtgärder för att förebygga våld mot kvinnor. I relation till sin befolkningsmängd borde Finland enligt internationella rekommendationer ha ungefär 500 skyddshemsplatser. Idag finns bara ca 125.
Som svar på FN-kritiken godkändes i september i år ett femårigt program för att minska våld mot kvinnor. Men hittills har endast 1,5 miljoner euro öronmärkts för de sammanlagt 66 åtgärdsförslagen.

- Hindret mot att minska våldet är att det fattas finansiering, inte att det skulle vara oklarheter om målen, sa vänsterförbundets Kari Uotila i riksdagsdebatten.

- Det är en väldigt liten summa, särskilt om man jämför med Sverige, som har öronmärtk 100 miljoner euro till sitt motsvarande program, kommenterade Heli Järvinen från De gröna.

Tanja Auvinen är generalsekreterare på NYTKIS, Kvinnoorganisationer i samarbete. Hon framhåller att det är ett riktigt bra program som tagits fram, men att det blir helt absurt då det inte ges resurser.

- Det är ingen idé att bara skriva nya papper när de gamla är tillräckligt gamla. Eventuellt kan nästa budgetförhandlingar ge något, men visst känns det lite tröstlöst, säger hon.

Det är första gången en jämställdhetsredogörelse läggs fram i Finland. Illustrationsfoto: iStockphoto

Pengar är ett problem också på andra ställen.

- Formuleringarna i linjedragningarna är ganska tunna, särskilt i stora frågor som kostar pengar, så som reformen av föräldraledighetssystemet, konstaterar Tanja Auvinen.

Modellen 6+6+6 har under flera år diskuterats i Finland och stöttas av många, bl.a. jämställdhetsministern.  En tredjedel av ledigheten skulle öronmärkas till vardera föräldern och de sista 6 månaderna får föräldrarna fritt fördela sinsemellan. Men 18 månaders föräldraledighet kunde bli en dyr affär. I redogörelsen nämns 6+6+6 som en möjlig modell – men inget slås fast. Tills vidare hänvisar jämställdhetsministern till arbetsgruppen under ledning av barnombudsmannen Maria Kaisa Aula, som inom några månader förväntas presentera sin rapport om hur föräldraledighetssystemet bör förnyas.

Politisk kultur

Jämställdhetsredogörelsen är omfattande och grundligt utarbetad. Men vad har den för betydelse för den faktiska politiken?
Eeva Raevaara påminner om att det inte är fråga om ett regelrätt handlingsprogram med konkreta förslag på åtgärder. Hur redogörelsens linjedragningar följs upp och konkretiseras blir en fråga för kommande regering .

- Det är viktigt att se bakåt och utvärdera det man gjort för att kunna göra riktlinjer för framtiden, säger hon och pekar på det värdefulla i en redogörelse som inte begränsas till en enskild regeringsperiod. 

Tanja Auvinen tycker är det svårt att säga vad redogörelsen kommer att få för betydelse.

- Den förbinder ingen vid något, det är bara en redogörelse. Men min förhoppning är förstås att den tas på allvar och används, säger hon.

I Sverige presenterades den första jämställdhetsskrivelsen i mitten på 1990-talet och i Norge gjordes en motsvarande överblick för första gången 1992 genom  stortingsmeldingen "Likestillingspolitikk for 1990-åra". Varför kommer den först nu i Finland?

- Man har vid flera tillfällen undersökt hur jämställdhetslagen fungerar och varje regerings jämställdhetsprogram har utvärderas för sig, men någon samlad redogörelse har aldrig gjorts, konstaterar Eeva Raevaara.

- Men det har inte heller hört till den politiska kulturen i Finland att ta fram redogörelser. Däremot  har de blivit vanligare på alla politikområden från och med slutet av 1990-talet. I t.ex. Sverige har ett sådant arbetssätt mycket längre traditioner, menar hon.

Ingressbild: Stefan Wallin. Foto: Magnus Fröderberg/norden.org