Hijab chique

Av Jennie Westlund

Foto: Maria Bergren

- I den norska debatten har hijaben framställts som en symbol för kvinnoförtryck, något som vi inte tolererar eller uppfattar är förenligt med norska värderingar. Därför har det inte heller varit samma uppståndelse kring till exempel männens turban, säger Kristin Engh Førde som skrivit sin masteruppsats om hijaben och intervjuat muslimska flickor på en gymnasieskola i Oslo.

Debatten om den muslimska slöjan har under det senaste knappa decenniet med jämna mellanrum blossat upp i flera av de nordiska länderna. Många strömningar i samhället destilleras ner till debatten om detta tygstycke, som får agera slagmark för kampen om vad det skall betyda att vara civiliserad, västerländsk, jämställd och självständig.

I debatten blir det lätt en fråga om huruvida man skall förbjuda eller tillåta huvudplagg, om för eller emot. De feminister som engagerat sig i hijabdebatterna har placerat sig i båda lägren.

– Hijaben blir en plattform på vilken den feministiska kampen utspelar sig internt. På många sätt är det en generationskamp om vem som skall ha rätt att definiera vad feminismen skall vara idag, säger danska Rikke Andreassen som jobbar som lektor vid Malmö högskola. Hon var också en av forskarna i EU-projektet VEIL som kartlagt och analyserat debatter om muslimska slöjor i Europa.

I samband med Frankrikes förbud mot hijab 2003-2004 blev det en stor norsk mediadebatt om slöjan.

Hijabförbud stoppar yrkesliv

Forskaren Berit Gulliksstad analyserade debatten och förvånade sig över att få av dem som kallade sig feminister tog upp frågan om vilka konsekvenser ett hijabförbud kunde få för muslimska kvinnors ekonomiska situation. Tvingas muslimska kvinnor välja mellan sin hijab och sitt jobb är det många som lämnar jobbet. Kampen för kvinnors ekonomiska frihet har traditionellt stått starkt i kvinnorörelsen, men det har den inte gjort i kampen om hijaben. Är ekonomisk självständighet inte längre en central fråga för etniskt norska feminister? I en intervju på den norska webbplatsen Kilden presenterar Berit Gullikstad ett möjligt svar: att jämställdhetskampen idag i första hand handlar om sexualitet.

Och det erbjuder många fallgropar.

– I kvinnofrihetens namn skall kvinnor visa sitt hår. Det är en märklig tanke att du kan vara en fullvärdig medborgare i våra länder bara om du är tillgänglig kroppsligt. Det är inte särskilt feministiskt, säger Rikke Andreassen.

Det finns flera aktuella exempel där kropp, sexualitet och lagom tillgänglighet varit fokus för jämställdhetskampen. Prostitutionsfrågan är ett sådant. Den splittrar också feministerna. Likheterna i debatterna är inte svåra att hitta.

– Också prostitutionsdebatten är en sådan där vi talar om dem det berör, men inte med dem. Muslimska kvinnor och prostituerade kvinnor är båda arketyper av ”de andra”. Debatterna är ett kroppsliggörande av ”de andra” och samtidigt ett uttryck för uppfattningen om att ”vi skall rädda dem”, säger Rikke Andreassen.

När slöjan hänger där som ett absolut skynke mellan ”vi” och ”dom” skapas det inte mycket plats för förståelse. Att se på hijaben i relation till andra klädesplagg och andra könade praktiker är kanske ett sätt att lossa på ståndpunkterna och hitta saker som förenar. Kristin Engh Førde efterlyser någon som talar om relativisering av hijaben.

– Det sägs det otroligt lite om i debatten. Jag tror det är nödvändigt att relativisera hijaben för att överhuvudtaget kunna förstå komplexiteten och kunna visa solidaritet, säger hon.

Ett sätt att relativisera och avmystifiera hijaben är att inte bara diskutera vad kvinnor med hijab är, utan också vad de gör med sin slöja. Med ett sådant perspektiv avtäcks många likheter kvinnoliv emellan, oavsett religiösa eller kulturella kontexter.

Bantning och hijab

Kristin Engh Førde menar att man kan se på hijabbruket som en signal om viljan till ”riktig” femininitet hos de muslimska kvinnorna.

– De vill presentera en godtagen kvinnlighet, på samma sätt som kvinnor i västerländska kulturer vill se snygga ut. Att inte vilja ”vårda” sitt feminina yttre i västerländsk kultur, som till exempel att inte raka benen, ses ju också som väldigt suspekt, påpekar hon. 

De enda kvinnorna som bar slöja under profeten Muhammeds tid var hans hustrur. Under den tiden användes uttrycket "hon tog på sig hijab" för en kvinna som blev hans hustru. I västerländsk kultur fick också unga flickor slöja på sig när de gifte sig och bar därefter "koneskaut", som det kallades i Norge. I dag har slöjan erotiserats och blivit vanlig vid giftemål. Illustrationsfoto: Istockphoto

Oavsett vilken slags femininitet man vill tillskriva sig och visa fram, så kräver det arbete. 

– Hijabbruket kräver en stor dos självdisciplin. Flera av mina informanter berättar om hur de tar på hijaben, hur de tar den av, det blir helt fel, de försöker igen, de tappar motivationen. Man misslyckas och får inte till det. Det påminner mig mycket om till exempel bantning, säger Kristin Engh Førde.

Likheterna finns där. Mellan olika slags reglerande normer. Västerländska kvinnor bantar och rakar benen, muslimska kvinnor täcker hår och hals med hijab. Men håller parallellerna? ”Tvånget” att bära hijab bottnar i religion medan ”tvånget” att raka benen inte gör det. Kristin Engh Førde menar att parallellen fungerar.

– Det är en skillnad, ja, men jag uppfattar inte att det är relevant om det är religion eller kultur som är den drivande kraften bakom. Det handlar i båda fallen om att kvinnor internaliserar normer for femininitet och det handlar om kön och makt.

Kristin Engh Førde tror inte att hijabpraxisen kan ändras med lagar och förbud.

– Tvärtom. Om det viktigaste är att muslimska kvinnor kan delta i det offentliga livet, då är det att fokusera på hijaben att skjuta sig i foten, säger hon.

Det är uppenbarligen inte fokus på symbolerna som är lösningen, men på strukturerna bakom. Jämställdhetsproblemen kommer man inte tillrätta med genom att förbjuda vare sig bantningskurer eller hijab-bruk. Att förbjuda hijaben kunde de facto stänga in muslimska kvinnor, snarare än frigöra dem.

– För en del av informanterna uppfattar jag att hijaben handlar om att bygga en bro mellan det moderna och det traditionella, mellan kvinnors roll i det samhälle de lever i och den mer traditionella femininiteten knuten till ursprungskulturen. Att använda hijab gör konflikten mellan dessa två mindre. Om man bär hijab är det inte så farligt att röra sig ute i ett ”omoraliskt” samhälle. Hijaben blir ett nyttigt och användbart redskap för några, säger Kristin Engh Førde.

– För någon är tvång involverat, för andra inte. Oavsett så menar jag att vi måste ta kvinnorna på allvar. Vi kan inte sitta och säga att det där är förtryckande och jag tror inte på vad du säger, understryker Rikke Andreassen.

Skäl att bli misstänksam

Kanske motståndarna gör sig själva en björntjänst genom att ge hijaben så mycket plats i debatten.

– Jag brukar säga att vill man ha mindre hijab, så måste man tala mindre om den, säger Kristin Engh Førde.

Rikke Andreassen poängerar å sin sida att det är skäl att bli misstänksam när de som aldrig tidigare visat intresse för jämställdhetsfrågor plötsligt börjar intressera sig för hijaben och förtryck av muslimska kvinnor.

– Hijaben blir en plattform för att kritisera islam och jämställdhet görs till gisslan i debatten, säger hon.

Jennie Westlund är rådgivare på NIKK.

 

 

Denna artikel har publicerats i en längre version i NIKK magasin 1.2010 © NIKK