Av Mehrdad Darvishpour
Vi vet allmänt att familjekonflikter och separation bland iranier och andra invandrargrupper är vanligare än bland svenskar. I en empirisk undersökning av iranska familjer i Sverige försökte jag att beskriva och analysera hur invandringen intensifierade familjekonflikter och intressemotsättningar, som i många fall lett till separation. I denna artikel behandlas det teoretiska perspektiv som kan vara relevant för analys av familjekonflikter bland invandrare i Sverige.
Att invandrare skiljer sig mest sker ofta mot bakgrund av svåra ekonomiska och sociala förhållanden. Invandrare är oftare arbetslösa, har lägre inkomst och majoriteten av dem som kommer från tredje världen är flyktingar. Min analys visar också att bland invandrarfamiljer med barn där männen saknar förvärvsarbete är risken för skilsmässa 30 procent högre än bland de familjer i samma grupp där männen har förvärvsarbete. Även vistelsetiden i Sverige kan påverka invandrarnas socioekonomiska situation och därigenom familjeförhållanden. Ju längre man har bott i Sverige, desto mer har man hunnit att stabilisera sig och anpassa sig i ekonomiskt, kulturellt och socialt avseende. Bland invandrarfamiljer med barn, där männen har bott upp till tio år i Sverige, är skilsmässorisken 36 procent högre än bland dem som har bott längre i Sverige. Av invandrarna från Finland har ca 90 procent och från Turkiet ca 60 procent bott mer än tio år i Sverige, medan endast 20 procent av iranska invandrare har gjort det. Med andra ord är iranier en av de yngsta invandrargrupperna när det gäller vistelsetid i Sverige.
Invandrarkvinnor – bara passiva?
När det gäller invandrarkvinnors situation i Sverige, tolkas den av somliga forskare som ett tredubbelt förtryck: som kvinnor, invandrare, och arbetare. Alexandra Ålund (1986:126) betonar att invandrarkvinnors underordnade ställning både i hemmet och i samhället leder till olika kriser bl.a. familjesplittring. Men frågan är om socioekonomiska faktorer alltid har samma effekt på män och kvinnor. Statistiska undersökningar visar att manliga arbetare har högre separationsrisk, medan det för kvinnor inte finns något sam-band mellan klasstillhörighet och skilsmässorisk. Dessutom är risken för separation högre bland män som saknar förvärvsarbete eller har låg inkomst, medan det för kvinnor med barn i stället är så att de med höga inkomster har en hög separationsrisk.
Bilden av invandrarkvinnor som passiva offer för sin kultur och sin omgivning försvårar förståelsen av deras maktresurser och möjligheter till maktutövning. Denna stereotyp är speciellt vanlig när det gäller muslimska kvinnors familjeliv i Sverige. Detta synsätt leder också till en schablonartad bild av invandrarmän som enbart förtryckande. För det andra innebär detta synsätt att man glömmer bort att invandrarkvinnor och invandrarmän från samma land inte utgör en homogen grupp och att inom en del invandrarfamiljer – liksom inom en del svenska familjer – finns bättre förutsättningar för en jämställd relation än i andra. Detta kan vara en av de viktigaste anledningarna till att vissa invandrarfamiljer kan klara familjekriser och konflikter på ett konstruktivt sätt och leva lyckligt. För det tredje leder denna stereotyp om invandrarkvinnor som förtryckta, passiva, okunniga och isolerade kvinnor till att man oftast fokuserar på deras "problem" och sällan på deras möjligheter och handlingsförmåga.
Makt att kräva förändringar
I motsats till dessa bilder av invandrarkvinnor vill jag betona den dramatiska ökningen av maktresurser som många invandrarkvinnor har upplevt. Det är t.ex. inte ovanligt att invandrarkvinnor, oftare än män, accepterar okvalificerat arbete och fortare kommer in på arbetsmarknaden än männen (Soydan, 1989:5). Å ena sidan ökar den nya situationen invandrarkvinnors självförtroende och möjliggör en utmaning av den traditionella rollfördelningen. Å andra sidan får invandrarmän uppleva statusförändringar som minskar deras makt i familjen. De försöker därför behålla sin dominans i familjelivet genom att bl.a. referera till gamla normer och regler som legitimerade den dåvarande relationen. Kvinnorna, som har fått bättre positioner än vad de hade i hemlandet, kräver stora förändringar i familjens liv och har större krav på livet i allmänhet. Allt detta leder till en kris i familjen, det förändrar maktbalansen i familjerelationerna, vilket i sin tur innebär att när kontrollen över viktiga resurser förändras får också relationerna en annan form. De vars ställning försämras i den nya situationen kan dock tänkas föra fram den kulturella traditionen i ursprungslandet som ett argument för sin sak och därmed blir konflikten ännu mer akut (Hannerz, 1983:135). Under sådana omständigheter ökar risken för åsiktsskillnader i olika beslut och avgöranden. Samtidigt pågår det hela tiden å ena sidan en ständig makt- och kulturkonflikt och å andra sidan ett kompromissande i relationen mellan mannen, kvinnan och barnen. Det konfliktmönster som finns bland invandrarfamiljer är delvis en intensifierad bild av vad som under lång tid har existerat även bland svenska familjer.
Männen lever i gårdagen
Vida Nasehi, en iransk sociolog, sammanfattar i en studie om iranska familjer i exil (1994) de viktigaste förändringarna i familjeförhållandena bland iranier på följande sätt:
- Spridning av nya familjemönster – "ensamstående mödrar med barn" – som inte var vanliga i den iranska kulturen tidigare.
- Ändringar i kvinnornas situation i familjen, både ekonomiskt och socialt, som ökar hennes maktresurser.
- Föräldrarnas position försvagas och det innebär att föräldrarna har mindre makt över sina barn.
- Barnen får en ny roll. De för in den nya kulturen i hemmet vilket påverkar situationen i familjen.
- När männen är frånvarande, lär sig kvinnorna hur de skall tackla problemen själva och de tar på sig det ansvar som tidigare tillhörde männen.
- Numera spelar kvinnorna en långt större roll i familjens avgöranden och beslut än vad de gjorde tidigare.
Man kan säga att bland många invandrarfamiljer tenderar männen att leva i gårdagen, kvinnorna i nuet och barnen i framtiden. Allt detta innebär stora förändringar i maktstrukturen inom invandrarfamiljer, vilket ofta leder till intensifierade familjekonflikter.
Identitetskris hotar familjens stabilitet
Flera forskare betonar den identitetskris och kulturkrock som invandringen skapar och som leder till stora påfrestningar och stress, vilka påverkar familjelivet negativt. Fereshteh Ahmadi och Nader Ahmadi (1995) betonar den "identitetskris" som invandring från ett icke-individualistiskt samhälle som Iran till ett individualistiskt samhälle som Sverige skapat och som påverkat familjelivet. De menar att en av de viktigaste anledningarna till iranska kvinnors oförmåga att övervinna denna identitetskris är att det svenska samhällets kulturella och sociala normer bygger på föreställningen om personer som själv-ständiga individer, vilka är emot den iranska kvinnans icke-individualistiska uppfattning.
Men det är problematiskt att tala om "kulturskillnader" mellan ursprungsland och Sverige som huvudorsaken till den höga familjesplittringen bland invandrare. Hur kan man då förklara den stora skillnaden i skilsmässofrekvens mellan olika invandrargrupper, t.ex. mellan iranier som tillhör de som skiljer -sig mest och turkar som skiljer sig minst? Detta trots att för iranier och turkar är kulturskillnaden mellan ursprungslandet och Sverige i stort sett likvärdig. Iran och Turkiet är båda uländer, har samma religion och är dessutom grannländer. Jag anser att undersökningar om invandrarfamiljers specifika situation och makarnas förhållande kan förklara mycket mer av deras familjeinstabilitet än varifrån de kommer. Ett annan problem är att dessa teorier ofta betraktar en separation som ett "problem" snarare än som en "möjlighet". Frågan är om den höga separationsfrekvensen ska tolkas enbart som ett "problem" eller om de även kan vara tecken på individens möjligheter att förändra och välja sitt familjeliv.
Kilder:
Ahmadi, Fereshteh & Ahmadi, Nader (1995) Iranian Islam and the Concept of the Individual. Sociologiska
institutionen, Uppsala universitet.
Becker, Gary S. (1991) A Treatise on the Family. Cambridge, Mass.: Harvard University.
Darvishpour, Mehrdad. 1997. "Invandrarkvinnor utmanar männens roll" i 1997:138 Ahrne, Göran & Persson, Inga: Familj, makt
och jämställdhet SOU 1997:138
Hannerz, Ulf (1983) Över gränser. Stockholm: Liber Förlag.
Nasehi, Vida (1994) "Iranske kvinner og familien i utlandet" Avaje zan (Kvinnoröst) nr 19, Oslo.
Skilsmässor och separationer (1995) Demografiska rapporter 1995:1, Örebro & Stockholm: Statistiska centralbyrån
Soydan, Haluk (1989) "Har krisbegreppet blivit en jargong?" Nordiskt socialt arbete nr 4.
Ålund, Aleksandra (1986) "Kvinnor vid migrationens vägskäl", i De invandrade kvinnornas situation i arbetslivet. Stockholm:
JÄMFO, DEIFO
Statistik om familjeinstabilitet bland invandrare
Flera undersökningar från Statistiska centralbyrån visar att familjeinstabilitet är vanligare bland invandrare än bland svenskar (t.ex. Skilsmässor och separationer, 1995:76–77). Dessa undersökningar visar också att utomeuropeiska invandrare skiljer sig i större omfattning än europeiska. Sambopar bland invandrare – liksom bland svenskar – tenderar att flytta isär i större omfattning än gifta par. Att helsvenska äktenskap är mer hållbara kan delvis förklaras med att det finns fler äldre par bland svenskarna. Men även när invandrare och svenskars olika åldersfördelning hålls konstant kvarstår faktum att invandrare skiljer sig mer än svenskar i olika åldrar.
Min studie av skilsmässotalen för män och kvinnor födda i Sverige, Finland, Norge, Polen, Irak, Iran, Libanon, Turkiet och Chile visar att under 1991 var chilenare (med 5,8 procent) och iranier (med 4,8 procent) de två invandrargrupper som skilde sig mest, medan turkar med 1,7 procent tillhör de grupper som skiljer sig minst. Skilsmässotalet var för finländare 1,9 procent och bland helsvenska par upplöstes år 1991 1,2 procent av samtliga äktenskap, vilket var den lägsta andelen.
När man kontrollerar för andra riskfaktorer (ålder, vistelsetid i Sverige, äktenskapets varaktighet, barnantal, barn före vigseln, mannens respektive kvinnans utbildning, socioekonomisk grupp och inkomst, boendesituation och region) minskade skilsmässorisken kraftigt i olika åldersgrupper. Turkar är fortfarande den invandrargrupp som hade den lägsta skilsmässorisken och detta gällde även när man kontrollerar för andra riskfaktorer. Iranier har fortfarande relativt hög skilsmässorisk. Ändå kvarstår det faktum att de flesta invandrargrupper skilde sig mer än svenskar (Darvishpour, 1997).
