Av Trine Lynggard
Det finns flera goda orsaker till att intervjua FD Guðbjörg Linda Rafnsdóttir från Island i detta nummer av NIKK magasin om välfärdsforskning. En av dem är att hon i fem år har varit medlem i programkommittén för Nordiska ministerrådets Välfärdsforskningsprogram som har haft det övergripande ansvaret för programmets genomförande.
Hon är biträdande professor i sociologi vid Universitet på Island. Hon har också tillsammans med andra kolleger grundat ett eget forskningscenter för hälsa och arbetsliv. Sedan doktorsgraden vid Lunds universitet i Sverige 1995 med temat Kvinnofack eller integrering som strategi mot underordning har hennes forskningsintressen varit arbetsorganisering, hälsa och välfärd ur könsperspektiv.
Guðbjörg Linda Rafnsdóttir är också en genuin "nordist"; hon ledde Nordiska Sociologförbundet i flera år och har ofta ett nordiskt perspektiv i sin forskning. Nyligen utsågs hon av det isländska jämställdhetsdepartementet till medlem i NIKKs styrelse. Hon var därför den mest självskrivna temaredaktör vi kunde få när NIKK magasin skulle presentera forskning med könsperspektiv från det samnordiska Välfärdsforskningsprogrammet.
Kön tvärgående perspektiv
– Hur skulle du beskriva forskningsprogrammets betydelse?
– Välfärdsforskningsprogrammets betydelse är utan tvekan stor eftersom programmet har finansierat många projekt och delprojekt som har analyserat och värderat olika sidor av den nordiska välfärden bl.a. utifrån kön och genusrelationer. Programmet har fem välfärdspolitiska temaområden: jämställdhet och kön, arbetsmarknad, sociala och hälsomässiga förhållanden, marginalisering och utstötning, samt konsumenternas villkor. Dessutom skulle jämställdhet och kön vara ett tvärgående perspektiv som skulle ingå i alla projekt, oavsett tema. Kön är ju något som skall belysas i alla projekt som är finansierade av Nordiska ministerrådet. Kön och jämställdhet är dessutom av en mycket stor betydelse när vi diskuterar välfärdsfrågor i allmänhet, så det var ju logiskt att kön och jämställdhet var både ett av temaområdena och ett tvärgående perspektiv. – Det är inte alla som har lika lätt att förstå att det inte räcker att ställa krav om att kön finns med som ett tvärgående forskningsperspektiv. Alla välfärdsforskare är inte kvinno- och könsforskare och det att ta med frågor om kön är inte det samma som att använda kön som ett huvudperspektiv i forskningen.
– Varför behövdes ett samnordiskt forskningsprogram om välfärd?
– Trots allt tal om vikten av europeiskt eller internationellt samarbete och trots att det finns vissa skillnader inom Norden till exempel beroende på om vi diskuterar Väst- eller Östnorden, tätort eller glesbygd, så är de nordiska länderna relativt homogena när det gäller kultur- och samhällsfrågor. Det gör att samnordiska forskningsprojekt oftast är mycket värdefulla – projekt där man klargör, analyserar och bearbetar frågor som bidrar till en bättre förståelse av våra samhällen och till den utveckling eller de samhällsmässiga förändringar som vi vill se. Detta gäller inte minst för frågor som rör välfärd och kön.
Det lokala påverkar oss mest
– Arbetsmarknaden i de nordiska länderna påvisar i många avseenden liknande drag och vi brottas med liknande frågor om genusrelationer och segregationsmönster. Vi kan således lära en del av varandras modeller och erfarenheter, kanske mera än när vi jämför oss med länder där t.ex. kvinnors sysselsättningsnivå är lägre än här och där man problematiserar frågor som rör sambandet mellan kvinnor och män, familje- och arbetsliv, offentligt och privat på ett annat sätt än vad vi har gjort här i Norden. Därför är det ytterst viktigt att vi fortsätter satsa på en gemensam nordisk forskning.
– Det finns visserligen gemensammaglobala drag för kvinnoförtryck och det rådande genussystemet som det är viktigt att belysa och förstå. Men det är också av betydelse för oss som bor här att förstå hur det nordiska välfärdssystemet fungerar i olika sammanhang, kring både det som kan ses som "traditionella kvinnofrågor" och många av de "nyare" frågor som kommit fram under de senaste åren. Även om forskningen på sätt och vis har blivit mera global, så får vi inte glömma att det är de lokala dragen som påverkar oss mest i vårt vardagsliv. Ibland går det att arbeta både globalt och lokalt, ibland går det inte. Lokal och global – i Norden.
– På tal om globalt och lokalt – kan vi tala om en nordisk välfärdsmodell?
– Jag skulle säga både ja och nej. Jag är faktiskt en av dem som har kritiserat hur vi har använt detta begrepp, eftersom det faktiskt utesluter stora delar av Norden. Ändå kan alla de nordiska länderna identifiera sig med vissa saker som kännetecknar begreppet. Vi kan också se på Norden utifrån begreppen lokal och global. Vi som bor i de västnordiska länderna – Island, Färöarna och Grönland – känner oss ibland ganska utelämnade i diskussionen om den nordiska välfärdsmodellen. I Finland och i de skandinaviska länderna Danmark, Norge och Sverige har man bedrivit en delvis annorlunda välfärdspolitik än vad som är fallet för Island, Färöarna och Grönland. Det isländska välfärdssystemet har dock de senaste åren utvecklats mera i likhet med den skandinaviska modellen än vad som är fallet för Färöarna och Grönland. I grova drag kan man dock säga att välfärdssystemet i Västnorden har präglas av en stark individualism och mindre kollektivt tänkande än vad som är fallet i Östnorden. Tron på att var och en är sin egen lyckas smed är starkare i Väst- än i Östnorden, vilket bl.a. kan förklara en smalare utbyggnad av ett kollektivt säkerhetsnät vad gäller t.ex. familjepolitiska frågor och genusfrågor. Men detta har dock förändrats under de senaste åren, inte minst på Island.
Livet olika i storstad och glesbygd
– Vad har detta forskningsprogram avslöjat om likheter och olikheter både inom och mellan de nordiska länderna?
– Samtidigt som välfärdsforskningsprogrammet har haft som mål att se på den nordiska välfärdsmodellen utifrån ett europeiskt perspektiv, så har man också förstått att den inomnordiska skillnaden i vissa sammanhang är för stor för att man kan tala om "en" modell, inte minst när det gäller arbetsmarknad och kön. Då hänvisar jag inte bara till väst och öst, utan också till det faktum att livet och genusrelationerna i glesbygden i vissa sammanhang är annorlunda än i storstäderna. Men det fattas mycket forskning kring kön och jämställdhet i den nordiska periferin, inte minst på Färöarna och i Grönland. Även om vi har lite mera kvinno- och könsforskning på Island än i de övriga västnordiska länderna, så finns det fortfarande stora kunskapsglapp.
– Vi vill mycket gärna vara med i olika nordiska projekt eftersom våra samhällen trots allt är så lika att vi kan lära av varandra. Vi på Island kan ofta bidra med värdefullt forskningsmaterial eftersom det faktum att vi endast är omkring 300 000 människor som bor på denna relativt stora ö, gör att vi ofta har lätt att få tillgång till forskningsmaterial, även så att vi kan inkludera "alla" av den "kategori" vi vill forska kring. Den lilla mängden människor gör också att det ibland är enklare att identifiera pågående maktstrukturer, som ändå inte alls behöver vara speciellt isländska. På gott och ont så bidrar det att vi är såpass få till att det isländska samhället blir ett slags laboratorium. Det låter förskräckligt, men det kan också ha sina fördelar, inte minst forskningsmässigt! Inom ramen för Välfärdsforskningsprogrammet har det hållits två seminarier om välfärdspolitiska frågor i Västnorden och till hösten publiceras en antologi om kön och välfärd i Grönland, Färöarna och Island. I denna kommer att ingå många spännande artiklar, som dock säkert kommer att lyfta fram flera frågor om kön och välfärd i dessa länder, än vad de kommer att förmå besvara.
– Finns det köns- och välfärdspolitiska drag som är gemensamma för Västnorden och de nordligaste delarna av Östnorden?
– Ja, det finns det visserligen, men vi måste samla mera kunskap på det området eftersom bilden är komplex. De nordligaste delarna av Finland och Skandinavien har till exempel drabbats av brist på avlönat arbete för kvinnor, vilket vi också har sett i Grönland och på Färöarna samt i vissa delar av Island och som har gjort att kvinnor flyttar därifrån. Jag kan nämna att de arbetspolitiska åtgärder som den isländska regeringen under de senaste åren har ställt upp med för den isländska glesbygden framför allt har rört sig om utbyggnad av storindustri, vägar, tunnlar osv., vilket i vårt könsdelade arbetsliv har skapat mycket flera arbetstillfällen för män än för kvinnor. Det har faktiskt skapats så många nya traditionella mansjobb att vi har fått rekrytera män ifrån till exempel Östeuropa och Kina för dessa jobb, medan den allt mer växande tjänstesektorn i Reykjavikstrakten drar till sig kvinnorna. Ett av forskningsprojekten som presenteras i NIKK magasin visar dock att det väl kända mönstret "kvinnor reser men männen stannar kvar" håller på att ändras, något som vi får granska närmare.
Varför könsdelad arbetsmarknad?
– Hur förklarar du det att Norden har en av de mest könssegregerade arbetsmarknaderna i västvärlden – trots trettio år av jämställdhetspolitik och lagstiftning?
– Detta är en mycket viktig fråga, som också visar att vi måste fortsätta bedriva forskning kring arbetsmarknad och kön här i Norden. Kvinnor i Norden har ett högt deltagande på arbetsmarknaden, de utgör drygt hälften av dem som inskrivs i högskolor och universitet och vi har haft lagstiftning om lika lön och lika rätt till arbete sedan 70-talet. Men ändå har nordiska kvinnor i genomsnitt fortfarande lägre lön än män och arbetsmarknaden är mycket könsdelad. Vi kan påstå att kvinnor och män fortfarande inte arbetar sida vid sida, även om de har samma utbildning. Detta betyder att könsarbetsdelningen inte minskar. I länder med en hög andel heltidsarbetande kvinnor är könssegregeringen också stark. Detta gäller både typen av arbete och hierarkin på arbetsplatserna. Det finns många förklaringsmodeller för och teorier om vilka mekanismer det är som reproducerar könsarbetsdelningen. Somliga visar till de makt- och könsrelationer som präglar själva arbetsplatserna, andra visar till könsstereotypier som fortfarande påverkar det hur vi uppfostrar våra barn. Här är det inte tillräckligt med en förklaring.
– Men det är ytterst viktigt att vi som bor i de nordiska länderna, som jämfört med många andra länder trots allt har byggt ut ett relativt gott välfärdssystem och en lagstiftning på området, tar det på allvar att vi varken lyckats avskaffa den starka könssegregering som finns i arbetslivet eller löneglappet mellan kvinnor och män. Som arbetslivsforskare tror jag att vi i större mån borde analysera de könsmekanismer som finns inne på arbetsplatserna – där vi vuxna människor spenderar en stor del av vår dag – och vad de har för betydelse för en reproduktion av könsarbetsdelningen.
– Vi får också analysera "försörjarbegreppet" som fortfarande ser ut att "spöka omkring oss" som ett manligt begrepp och som på så sätt påverkar lönebildningen och makt- och könsrelationerna på arbetsplatser.
Växande underklass
– Men kvinnor är inte heller en homogen grupp. Det är viktigt att vi till exempel studerar hur kvinnor med en utomnordisk bakgrund integreras på arbetsmarknaden och i samhället i stort. Jag är ganska orolig över den ökade tendensen som vi ser här i Norden i dag, där välställda nordiska familjer anställer utomeuropeiska, ofta asiatiska kvinnor till att arbeta i deras hem, att ta hand om hushållsarbete och barn, kvinnor som ofta har barn i sina egna länder som de skickar pengar till. Här ser vi ett tecken på en ny och växande underklass som vi inte har sett tidigare här i Norden. Jag har hört att vissa nordiska äktenskapsrådgivare pekar på denna lösning för familjer som har gott om pengar, men som inte anser sig ha tid för hushållsarbete.
Könsperspektiv i den politiska debatten
– Du har nyligen utnämnts till styrelsemedlem i NIKK. Vad ser du som de största utmaningarna för NIKK – som ett nordiskt institut?
– Det finns många stora utmaningar för NIKK. Det är viktigt att NIKK fortsätter att stimulera intresset och att skapa möjligheter för forskare att bedriva feministisk forskning och kunskapsutövning. Det vi diskuterade innan, nämligen det faktum att vi trots den nordiska välfärden fortfarande brottas med en starkt könsdelad arbetsmarknad, där traditionella kvinnojobb fortfarande betraktas som mindre värda än traditionella mansjobb visar att det finns behov av institut som NIKK som ägnar sig helt och hållet åt kvinno- och könsfrågor.
– Men det är inte bara arbetslivsfrågorna som NIKK och kvinno- och könsforskare skall ägna sig åt under de närmaste åren. Det är mycket annat som kan nämnas. Vi förstår fortfarande inte helt och hållet den ojämlikhet som finns gällande hälsa här i Norden, som till en del baseras på kön. NIKK måste delta i diskussionen om kvinnofientliga bilder som visas dagligen i massmedia, och om porrindustrin som blommar som aldrig tidigare, för att nämna endast några frågor.
– NIKK skall också sprida information om kön och jämställdhet i Norden, både om det som vi har lyckats göra väl och det som vi har misslyckats med. NIKK borde utveckla strategier för att föra in könsperspektiv i den politiska debatten. Det kan till exempel göras via kunskapsspridning som avslöjar de möjligheter och begränsningar som ligger i politiska och institutionella åtgärder för att få till stånd ökad jämställdhet. Det finns nämligen en fara för en likgiltighet inom politiken, att politiker somnar över genusfrågorna på grund av stoltheten över den nordiska modellen – att de har gjort sitt. Det finns stora utmaningar för NIKK!
Første gang publisert i NIKK magasin 1 2006 © NIKK
