Jämställdheterna i Norden mellan retorik och praktik – studier av förändringar i offentliga och privata förståelser av modern jämställdhetspolitik (1999-2005)

Projektets viktigaste resultat

Ett övergripande resultat är att förståelserna av kön och jämställdhet är påfallande motsägelsefulla och otydliga inom alla fält som projektet har studerat. Detta bidrar bland annat till att maktdimensioner kopplade till kön ofta försvinner ur både policies och berättelser om individuella praktiker.

Delprojekt 1 Diskursskaparna på nationell nivå

Partiideologi och institutionella förhållanden spelar viktiga roller när det gäller hur politiska partier konstruerar jämställdhet, och vilka subjektspositioner som blir möjliga för kvinnor i de studerade länderna. Högerpartiernas betoning av neutrala individer lämnar mindre utrymme för kvinnors subjektivitet och aktörskap än vänsterpartiernas betoning av strukturella orättvisor. Men samtidigt visar hela det politiska spektrumet upp ett antal diskursiva mekanismer för att nedvärdera betydelsen av jämställdhetsfrågor.

Trots de många likheter som visade sig i jämställdhetsdiskursernas form i de två länderna, var ändå skillnaderna mellan dem avgörande. De skilde sig tydligt åt ifråga om hur vitt spridd jämställdhetsretoriken var. I Sverige var den en viktig del av alla partiers program och åtgärdsförslag, medan det i finska partiprogram på sin höjd förekom någon enstaka mening om allmänt stöd för jämställdhetsmålen. Arbetet med jämställdhet var i Finland hänskjutet till enskilda kvinnliga politiker eller till partiernas kvinnosektioner. I motsats till detta har i Sverige hela den politiska arenan blivit ”feministiserad” under det senaste decenniet. Alla stora politiska partier har antagit feministiska mål och dito retorik. Detta har skett på grund av tryck från kvinnor inom partierna, och på grund av konkurrens mellan partierna om väljarna, och önskan att anpassa sig till andra partiers upplevda konkurrensfördelar. Kortfattat kan man säga att svenska partier integrerar kön/jämställdhet medan finska partier segregerar dem.

Länderna skilde sig också åt ifråga om de typer av konflikter som jämställdhetsfrågor skapade, och ifråga om vilka arenor de utspelade sig på. I Sverige tenderar riksdagsdebatter om jämställdhetsfrågor att vara präglade av konsensus inom partierna och kraftiga skiljelinjer mellan partierna, medan de i Finland ofta bryts isär till intensiva konflikter mellan kvinnliga och manliga riksdagsledamöter. De skillnaderna pekar också på hur de olika politiska systemens institutionella förhållanden skapar olika typer av handlingsmöjligheter för kvinnor i Sverige respektive Finland. 

Delprojekt 2 Nationell jämställdhetsretorik blir regionala jämställdhetspraktiker

Idag utgör ”mainstreaming” den övergripande strategin för jämställdhetspolitiken i Norge och Sverige med Finland på väg i samma riktning. I den svenska regionalpolitiken skrevs jämställdhet in som en dimension i slutet av nittiotalet; en förflyttning från tidigare fokus på så kallade kvinnoprojekt i glesbygd. I Norge gjordes en liknande förändring för att integrera köns- och livscykelperspektiv i regionalpolitiken. I den finska regionalpolitiken är inslaget av jämställdhetspolitik fortfarande betydligt mindre. Även om finsk landsbygspolitik innehåller vissa satsningar på kvinnor betraktas jämställdhet inte som en dimension på politikområdet.

De inledande skrivningarna om integrering av kön/jämställdhet i centrala norska och svenska regionalpolitiska dokument får dock i princip inga praktiska konsekvenser när politiska strategier och åtgärder ska utarbetas. I Sverige ska vissa regionalpolitiska organ, som regionala partnerskap, innehålla både kvinnor och män. Dessutom framhålls att det behövs särskilda satsningar på kvinnliga entreprenörer och resurscentra för kvinnor. Därmed ses jämställdhet som en enkel fråga om kvinnorepresentation och ett problem som kvinnor är bärare av. Dessutom konstrueras kvinnor samtidigt som en passiv grupp i behov av stöd. I Norge placeras könsperspektivet i relation till frågor som rör kommunernas ansvar, och regionalpolitiken blir alltså könad enbart när det gäller frågor som rör offentlig sektor. Den sektorn kan betraktas som relativt underordnad inom regionalpolitik där ekonomisk tillväxt står i centrum. I den finska regionalpolitiken är kön och jämställdhet i stora delar helt frånvarande.

Ambitionerna att integrera kön/jämställdhet i norsk och svensk regionalpolitik sammanföll med att det regionalpolitiska fältet svängde från att prioritera glest befolkade områden, till en tillväxtpolitik som inkluderar alla regioner i landet. Den tillväxtpolitiska diskurs som idag präglar svensk och delvis även norsk regionalpolitik gör det svårare att formulera (brist på) jämställdhet som relaterad till maktrelationer mellan kvinnor och män.

Delprojekt 3 Politik och kön i nordiska familjer

När det gäller de frågor som projektet har studerat är variationerna mellan par inom länderna genomgående större än skillnaderna mellan länderna. Ett par exempel av många möjliga: i alla tre länderna fanns stora skillnader både i fördelningarna av hemarbetsuppgifter i paren, och i parens gemensamt angivna skäl för fördelningen. De största skillnaderna när det gäller vilka förståelser av kön och jämställdhet som gick att avläsa i de skälen, fanns mellan de par som hade den jämnaste hemarbetsdelningen och de som delade minst jämnt, oavsett land.

I många av paren med den jämnaste fördelningen av hemarbetet förekom i alla tre länderna diskussioner om makt och villkor, och där användes emellanåt ord som ”jämställdhet” som aktiva argument för en viss fördelning. Det var i dessa par det förekom kvinnor som använde explicita feministiska argument för förändring.

Paren med den ojämnaste arbetsdelningen presenterade istället många berättelser som framställde det som ”naturligt” eller ”självklart” att kvinnan i paret ska ta ut längre föräldraledigt än mannen, att kvinnan arbetar deltid mer, och att hon tar större ansvar för vardagen med hem och familj. I de paren framstår dessutom ofta jämställdhetsinspirerade försök att jämna ut fördelningen mellan kvinnan och mannen som ett slags ”utifrån” kommande pålagor som de värjer sig mot. För dem verkar inte ”ökad jämställdhet” vara ett argument som kan fungera förändrande. De essentialiserande könsförståelser som de parens berättelser bygger på var dock bara i enstaka undantagsfall öppet uttalade i samtalen, och därmed blev de omöjliga att ifrågasätta och diskutera. Även frågor om makt i paren kom på grund av ”naturlighetsargumenten” att uteslutas från diskussionerna om arbetsdelning.

Mellan de två extremgrupperna när det gällde arbetsdelning fanns ett antal par som hade omfördelat ett mindre antal traditionellt kvinnliga hemarbetsuppgifter till mannen. De paren förflyttade sig ofta mellan de två andra gruppernas argument och retorik.