av Bosse Parbring
Anita Göransson är ekonomisk historiker, professor i genus, ekonomisk förändring och organisation vid Linköpings universitet
och professor i kvinnohistoriavid Göteborgs universitet. Hon möter ibland åsikten att man inte ska lägga så stor kraft från
forskningen och politiken på en redan privilegierad grupp kvinnor utan hellre koncentrera sig på de kvinnor som har mindre
makt. Men Göransson menar att det hänger ihop.
- Bristen på kvinnliga ledare säger väldigt mycket om hur kvinnors ställning är i samhället. Kan de – eller någon annan grupp
– inte nå makt på samma villkor som män, så visar det obarmhärtigt på brister i samhället.
I boken Maktens kön presenterade Anita Göransson 2006, tillsammans med den forskargrupp hon ledde, en bred bild av vilka som
innehar makten i Sverige inom alla väsentliga områden. Undersökningens material – en kartläggning och en enkätundersökning
– härstammar från 2001. Därför återkom hon nyligen med en uppdaterad kartläggning i en statlig utredning Kön, makt och statistik
(SOU 2007:108). Några större förändringar har inte skett på de sex åren, men i den senare boken finns även lägre nivåer i
samhället med. Det gör att Anita Göransson kan dra följande slutsats:
- Det är främst på de synliga toppositioner där det finns ett offentligt tryck som det är jämställt. Det är lite av ögontjäneri
över det.
På nationell nivå är det framförallt politiken som är könsbalanserad, det vill säga minst 40 procent representation av vardera
kön. Men också andra positioner som påverkas av politikens logik om demokrati och representation är någorlunda könsbalanserade:
departement, myndigheter och offentliga institutioner.
- Även public service-medierna har en balanserad sammansättning, säger Anita Göransson. Det finns en ambition om representation.
Men på regional och lokal nivå ser det betydligt sämre ut. I kommunfullmäktige kan det vara någorlunda balanserat, men de
ledande positionerna i kommunerna innehas oftast av män. Sju av tio av Sveriges kommunalråd, oppositionsråd, ordförande för
kommunfullmäktige och ordförande för kommunstyrelser är män.
- Kommunerna är ett svart hål när det gäller jämställdhet, säger Anita Göransson. Man brukar titta främst på den nationella
nivån men jag tror att man ska ta tag i den kommunala nivån. Lokalpressen är väldigt mansdominerad. Det är faktiskt chockerande.
Kanske de därför inte bevakar frågorna lika hårt på kommunal nivå som på riksnivå.
Det finns regionala skillnader. Och storstäderna är mer jämställda än landsbygden. Det är också skillnad mellan partier. Maktutredare i andra nordiska länder känner igen skillnaden på nationell och kommunal nivå. Finland har just dragit igång ett forskningsprogram om makt med ett särskilt avsnitt om kön och makt, så det är för tidigt att dra några slutsatser från den forskningen. Men Norge och Danmark avslutade för några år sedan maktutredningar där ett könsperspektiv fanns med.
Mönstret likadant i Norden
Hege Skjeie är professor i statsvetenskap vid universitetet i Oslo. 2003 presenterade hon sina resultat från den norska maktutredningen
i boken Menn i mellom tillsammans med Mari Teigen. Det kan vara så att det finns en starkare press på nationell nivå, säger
hon.
- Andelen kvinnor som är ordförande i norska kommuner ligger på 23 procent. Vi ser alltså problemet tydligt när det som här
är bara en enda position. Det kan inte kvoteringsregler rå på, de kan självklart inte gälla för bara en person.
Anette Borchorst, professor i samhällsvetenskap vid Aalborg universitet, ledde forskningsprojektet Kønsmagt i forandring som
en del av den danska maktutredningen som avslutades 2002. Hon känner också igen bilden.
- På lokal nivå har det inte varit någon förändring sedan början av 1990-talet, säger Anette Borchorst. Problemet är att vi
i Danmark har en bild av att vi är bra på jämställdhet, men när det kommer till konkreta frågor är vi inte det. En del av
problemet är att vi inte debatterar frågorna. Det är inte en ”issue” i Danmark på samma sätt som i Sverige.
- Det är en ytterst låg andel kvinnliga ledare i Danmark jämfört med de andra 26 EU-länderna. Bara Malta och Cypern hamnar
bakom Danmark.
- Danmark är ändå långt framme när det gäller kvinnors deltagande i arbetslivet, kvinnors utbildning och utbyggd barnomsorg.
Det är bara när det gäller ledarskap som vi inte hänger med.
Politiken i alla nordiska länder är dock bättre könsbalanserad än i många andra länder. Internationellt ses politiken ofta
som den mest manliga bastionen. Men varför är det annorlunda i Norden?
- Det brukar sägas att den mer folkliga bakgrunden hos nordiska politiker beror på de starka organisationerna och arbetarrörelsen,
men arbetarrörelsen har inte varit så feministisk, säger Anita Göransson. Men det finns en folkligt förankrad hållning om
jämställdhet. Man kan inte säga vad som helst. Det kan man i andra länder.
 |
| Fem män på tur. Statsministrarna på nordiskt toppmöte om globalisering. Foto: Johannes Jansson/norden.org |
Om det finns brister på de mindre synliga nivåerna i politiken, så är det inget mot hur det ser ut i näringslivet. Där är
mansdominansen total. Enligt Statistiska centralbyrån är 72 procent av Sveriges chefer män. Men kvinnorna
finns framförallt i kommunerna där sex av tio chefer är kvinnor. Inom det privata näringslivet är bara var femte chef en kvinna.
Och på toppositionerna finns det väldigt få kvinnor. Enligt Veckans Affärer innehas de posterna till 87 procent av män (styrelseordförande,
verkställande direktör, marknadschef, ekonomichef och personalchef).
Apart näringsliv
- Det är intressant att näringslivet är så apart, säger Anita Göransson. Jag tror att det skiljer sig åt mellan länder.
- Det är mer än 90 procents mansdominans på de absoluta toppositionerna i norskt näringsliv, säger Hege Skjeie. Och det är ingen större skillnad på privata och offentliga företag.
I Sverige är det dock skillnad mellan privata och offentligt ägda företag.
- Det är främst de offentligt styrda verksamheterna som har tagit in kvinnor, säger Anita Göransson. I styrelserna är det 18 procent kvinnor i privata verksamheter, medan det är 49 procent kvinnor i offentliga verksamheter. Frågan är vad som händer när statliga bolag säljs ut.
Men positionen i företagen är ändå avgörande. I såväl privata som statliga företag är det oftast män som är verkställande direktörer och innehar ordförandeposten i styrelsen.
- Det kan finnas många kvinnor i en styrelse, men den leds av en man, säger Anita Göransson. När det finns många i styrelsen är det lättare att få in kvinnor. I näringslivet utvidgar man ibland styrelser för att få in fler kvinnor.
Kvinnor kan alltså få vara med bara om det inte sker på bekostnad av mäns positioner.
- Det är inte svårt att förstå, säger Anita Göransson. Det är Knatte, Fnatte, Tjatte-effekten. Man tar dem som liknar varandra.
Hierarkiska relationer viktiga
Anita Göransson lyfter fram tre olika sätt att rekrytera:
• Representation – olika grupper av människor ska finnas representerade efter sin storlek.
• Meritokrati – den som har bäst meriter ska utses.
• Kooptering – en grupp väljer själv in medlemmar.
- Ett exempel på kooptering är Rotary, men det är vanligt också till exempel i vetenskapliga och kulturella akademier och det verkar finnas ett starkt sådant inslag i näringslivet, säger Anita Göransson. Ju starkare drag av kooptering det finns desto viktigare blir det att ha förtroende för varandra.
Att studera ledares nätverk är därför viktigt för att förstå hur rekrytering till toppositioner går till.
- I en studie jag gjorde för några år sedan om kvinnor och mäns chefskarriärer i näringslivet visade det sig att 60 procent av dem aldrig hade lämnat sin bransch och hälften av de 60 procenten aldrig hade lämnat sitt företag. Det visar att de är beroende av nätverk och hierarkiska relationer. Det är först när man bli vd som man kan byta bransch. Då är man generalist.
Kvotering kuriöst
För att företag ska kunna konkurrera om de bästa måste de utvidga sin rekryteringsbas, menar Anita Göransson. Hon är därför för en kvotering i näringslivet, liknande den som har införts i Norge. I Sverige utreddes frågan men än så länge ligger den på is.
- Det är kanske en fråga om termer, säger Anita Göransson. När man talar om kvotering tror folk ofta att det handlar om att ta in en kvinna från gatan som inte vet något om att sitta i en styrelse. Det handlar istället om att främja underrepresenterat kön där det finns lika meriter. Man ska inte rekrytera kvinnor som är sämre meriterade. Då blir det motsatt effekt.
I Danmark är krav på kvotering inget som är särskilt populärt. Socialdemokraterna vill dock ha samma lagstiftning som i Norge.
- Kvotering är mycket kontroversiellt i Danmark, säger Anette Borchorst. Men det är fler numera som vill använda det i en övergångsfas. Inte i politiken, men i arbetslivet.
Hege Skjeie är mer skeptisk till om den norska kvoteringen av företagsstyrelser är uttryck för någon stark politisk handlingsvilja i förhållande till mansdominansen i näringslivet som sådan. I alla fall om det är frågan om en isolerad åtgärd.
- Det är fint att styrelsen är balanserad, men det spelar mindre roll om ledningen totalt sett är mansdominerad. Det betyder inte att åtgärder om könsbalans i företagsstyrelser är en oviktig politisk åtgärd. Men det är kuriöst. Det är av ad hoc-karaktär. Det är inte en del av ett större sammanhang om hur politiken ska tala till näringslivet.
Ofta motiveras åtgärder för att få in fler kvinnliga ledare med att mångfald är lönsamt. Men Hege Skjeie tycker att ett sådant resonemang är farligt för kvinnor.
- Det rör sig om en diversitetsretorik om att mångfald är bra i en organisation. Det kan vara sant. Men man lägger en börda på kvinnor. Du måste visa vad du är värd. Det kan också bli en bumerangeffekt. Om du inte kan visa att du är något annat – vad är då vitsen? Kvinnor står i ledarposition med en annan bevisbörda än vad som gäller för män med denna retorik. Det är degraderande för kvinnor. Man fokuserar bara på kvinnor och inte på institutionerna. Motsatsen till mångfaldsretoriken är diskrimineringsretoriken. Då fokuserar man på att organisationen har ett problem.
Men frågan är hur ett näringsliv som drivs av vinstmaximering ska motiveras med andra skäl än lönsamhet. Politikens logik om representation gäller inte i näringslivet i lika hög grad.
- Vi har en ramlagstiftning för hur arbetslivet ska organiseras och en aktivitetsplikt när det gäller jämställdhet, säger Hege Skjeie. När det gäller miljö, hälsa och säkerhet finns det många villkor som företagen måste förhålla sig till. Frågan är hur hårda krav man ställer på företagen i jämställdhetsfrågor.
Stopp vid 40 procent
Anita Göransson har urskilt tre olika nivåer av könsbalans – eller könsobalans. På synlig nationell nivå där det finns ett offentligt tryck finns det ofta minst 40 procent kvinnor, det vill säga målet för könsbalans. I sammanhang där det finns en medvetenhet men inte någon press blir det oftast inte mer än en tredjedel kvinnor. På den tredje nivån finns det inga ambitioner och inget tryck.
- Det finns de som fortsätter att köra huvudet in i väggen med tio procent kvinnor.
Anita Göransson tycker att det är dags att överge målet för könsbalans på minst 40 procent av vardera kön. Resultatet är nämligen sällan 40 procent män och 60 procent kvinnor utan nästan alltid det motsatta. Om 40 procent kvinnor är uppnått tycks det vara stopp. Det ser mer ut som minst möjliga anpassning än en slump.
- För några år sedan uppsattes målet 50-50 för statliga myndigheter. Det borde vara en rimlig strävan på alla samhällsområden.
Første gang publiceret i NIKK magasin 1 2008 © NIKK
