Av Mona Eliasson
Det hittills mest accepterade sättet att förstå kön i psykologisk forskning är som statistiskt belagda skillnader beträffande en viss specificerad förmåga eller egenskap. En statistiskt signifikant skillnad mellan två grupper är enligt vedertagen konvention ett sätt att beskriva det typiska, genomsnittet, för respektive grupp och sätta dem i relation till varandra. På grund av spridningen inom varje grupp kan man nämligen inte utan vidare generalisera från gruppresultat till en enskild individ. När det gäller könsskillnader görs detta dock ganska ofta, och genomsnitten används som norm för alla som ingår i respektive grupp. Variationen utesluts och resultaten hänförs till två åtskilda kategorier, så som vi är vana att betrakta kön. Det är dessutom ofta kvinnogruppens resultat som anses behöva förklaras (ofta med hänvisning till biologiska faktorer), medan mansgruppen hanteras som norm. Att studera kvinnor utan att jämföra dem med män blir med det synsättet tvivelaktigt. Samtidigt finns en utbredd villighet att acceptera biologi som en förklaring till eventuella skillnader mellan grupper av kvinnor och män, även i de fall där den direkta evidensen är svag eller saknas. När man fokuserar enbart på olikheter mellan grupper och dessutom överdriver dem, bortser man från inomgruppsvariationen och skapar därmed en falsk likhet inom grupperna (Hare-Mustin och Marecek, 1988; Fausto-Sterling, 1993).
Biologi och politik
Att det finns politik bakom många könsdifferensstudier visar sig till exempel när psykologiska undersökningar finner att kvinnor är underlägsna män i något avseende. Sådana studier får uppmärksamhet både inom och utanför disciplinen. Sådana erhållna mätskillnader mellan två grupper är alltid enbart deskriptiva, men de behandlas ofta som om de vore förklaringar. Statistiskt signifikanta skillnader kan till exempel ses som en grund för att tolka existerande ojämlikheter som "naturliga." Forskningsresultat framställs som objektiva och politiskt neutrala, detta trots att könsskillnader främst studeras inom områden som associeras med makt eller status (alltså långt ifrån politiskt neutrala frågor), eller områden där könsdifferenserna är otydliga och man känner behov av att veta om den antydda skillnaden kan beläggas vetenskapligt (Unger, 1978).
De kanske mest prestigeladdade resultaten av könsdifferensstudier rör matematisk-logisk förmåga, där pojkar i allmänhet presterar bättre även om skillnaden krympt över tid. Företrädare för den forskningen anser att skillnaden är delvis biologiskt betingad genom medfödda olikheter i hjärnans lateralisering och avråder uppmuntran av flickor att studera matematik. De menar att det på grund av inbyggda biologiska begränsningar inte går att öka deras förmåga (Benbow & Stanley, 1980). De vetenskapliga grunderna för dessa slutsatser är minst sagt ganska svaga. Generellt för dessa matematikundersökningar är till exempel att ingen hänsyn tas till de uppenbara begränsningar som följer av att undersökningarna enbart gjorts i länder som t.ex. USA, Tyskland och Kina, där matematik anses vara ett typiskt maskulint ämne. Detta har uppenbarligen inte förhindrat vare sig generaliseringar eller åberopande av universella, biologiska förklaringar. När matematik betraktas som ett typiskt flickämne i franska, italienska och spanska skolor, där flickor presterar bättre, kan man ju undra om dessa forskare menar att biologin hos dessa flickor skiljer sig från de amerikanska eller tyska! Även i Sverige förekommer det, om man får tro rapporter i dagspressen, att studie- och yrkesvalsrekommendationer till enskilda flickor och pojkar görs med hänvisning till sådana genomsnittliga könsskillnader.
Polariserar könskategorierna
Ett exempel på sådana resonemang finnner vi hos psykoterapeuten Rigmor Robèrt och läkaren Kerstin Uvnäs-Moberg (1994), som väljer att tolka kvinnors och mäns psykologi helt i biologiska termer och hävdar att flickor tappar intresset för spatiala uppgifter och matematik i samband med pubertetens hormonpåslag då deras könshormoner styr dem i en helt annan "naturlig" riktning. "Tonårstjejer hindras ’inifrån’ från att visa hur duktiga de är", enligt dessa författare. I sina tolkningar polariserar de könskategorierna så att de egenskaper den ena gruppen har definitionsmässigt inte kan finnas hos den andra. Konsekvensen blir att empiriskt erhållna skillnader mellan kvinnor och män framställs som beroende på deras "natur" och därmed hålls fram som en oföränderlig norm. Den som skiljer sig från normen måste då vara en avvikare. Rekommendationer att uppmuntra flickor att välja mer naturvetenskap i skolan anses gå emot naturen. Biologiska resonemang kring könsskillnader är ofta dåligt underbyggda, men gör anspråk på att kunna uttala sig om universella mänskliga förhållanden. Villigheten att acceptera detta kan ses som ett uttryck för hur blinda även forskare kan vara.
Biologin som styrande kraft
Om könsdifferenser kan ses som biologiskt baserade tolkar psykologiforskare dem ofta som sannare och svårare att ignorera än om de är baserade i psykiska eller sociala faktorer. Biologi uppfattas då som en entydigt styrande kraft, som påverkar direkt via nervsystemet och är starkare än sociala processers påverkan. Interaktionen mellan biologiska och psykiska och/eller sociala faktorer exkluderas oftast i sådana tolkningar. Beredskapen att tro på biologi som en överordnad kraft som styr beteende visade sig också vid mottagandet av evolutionspsykologerna Thornhill och Palmer’s uppseendeväckande och vetenskapligt suspekta tes att män våldtar som en reproduktionsstrategi (2000). Könspolitiska dimensioner syns även i asymmetrin i yrkesrekommendationer: det finns de som anser att flickor och kvinnor inte bör "gå emot sin natur" och bli till exempel civilingenjörer eller företagsledare. Samma personer menar dock inte att det välkända sambandet mellan könshormonet testosteron och aggressivt beteende hos män ska tas till intäkt för att avråda eller utesluta män från att "gå emot sin natur" och söka sig till verksamhetsområden som kräver självkontroll och känslighet för motparten, till exempel en diplomatisk karriär. Våld och aggression hos män ses gärna som okontrollerbara naturkrafter, som fråntar män ansvar för socialt ogillade handlingar såsom kvinnomisshandel. En psykoterapeut, som mött kvinnomisshandel i sin verksamhet, förklarade fenomenet i en intervju med en av mina studenter:
Män har ju en tradition, mer av ...eh, testosteron och så att säga adrenalinet går lättare ut över då att man kanske slår, man är starkare och använder sig av fysisk makt (Leijer, 1999).
Min tolkning är att terapeuten här använder sig av en förklaring som verkar rimlig, enligt hennes förståelseramar och inlärda kunskaper om biologi som grund för könsskillnader. Hon anknyter till en redan existerande diskurs där denna tolkning är vanlig och delas av andra.
Blindheten vad gäller att beakta resultat som skapar en mer komplex situation är tydlig. Resultat från kontrollerade, psykofysiologiska studier som visar exempelvis att stark social stress kan få män att både tappa intresset för sex och ge sänkta testosteronvärden (Kreutz, Rose, et al, 1978), hänvisar man sällan till i sådana diskussioner om biologi, hormoner och könsskillnader. Psykofysiologiska studier som handlar om interaktioner mellan biologiska och psykologiska faktorer åberopas praktiskt taget aldrig i diskussionen av könsdifferenser på biologisk grund.
Biologisk styrning – en dröm
Varje försök att hitta könsdifferenser får stor uppmärksamhet, inte bara i media utan också inom akademin. Att kunna finna definitiva belägg för biologisk styrning av könsrelaterade beteenden är en dröm som verkar svår att överge. Små barn anses vara mer opåverkade av sociala och psykologiska faktorer än vuxna och blir därför ofta studerade för att hitta "naturliga" könsdifferenser. En svensk doktorsavhandling om småbarns leksaksval fick mycket mediauppmärksamhet, och presenterades också av författaren som ett avgörande test av dispyten mellan natur eller kultur som viktigast för beteende och/eller mentala processer:
The underlying theme in this thesis concerns the question of what causes behavioral sex differences (Servin, 1999).
Resultaten visar sig ge mycket begränsat och svagt statistiskt stöd för en biologisk tolkning. Däremot visar de klart att barn snabbt lär sig det som är socialt föreskrivet och förväntat av dem, och att ju äldre de är desto mer överensstämmer könskategori och könsstereotypt leksaksval. En invändning som kan riktas mot de flesta under sökningar av detta slag är att alternativa förklaringar utöver kultur kontra natur aldrig beaktas. Låsningen till naturen eller kulturen eliminerar a priori andra resonemang och tolkningsmöjligheter. Man undviker systematiskt att diskutera möjliga interaktioner eller medierande faktorer, som både kan ha en viss biologisk grund och en viss korrelation med kön. Exempelvis korrelerar muskelmassa och androgena hormoner, och muskelmassa har också betydelse för fysisk aktivitetsnivå och vilka typer av lekar barn väljer. Med större muskelmassa väljs oftare rörliga grovmotoriska lekar, som vi anser vara typiska pojklekar. Den biologiska kopplingen existerar men tolkningen i könstermer är inte så direkt och enkel.
Biologi utan betydelse?
Så länge de flesta psykologer är kvar i den traditionella empiristiska synen på vetenskap och inte är beredda att integrera resultaten av feministisk forskning i psykologi, kan vi inte förvänta oss någon väsentlig förändring av disciplinens kunskaper om betydelsen av kön. Man bortser fortfarande från att kön är en fundamental sorteringsprincip i alla samhällen som därmed har psykologiska betydelser. Praktiserande psykologer kommer ut på fältet med dåligt underbyggda kunskaper om majoriteten av sina klienter, kvinnor, och de livsvillkor som kan spela stor roll för deras mentala hälsa och välbefinnande. Dessutom är även deras kunskaper om män som män bristfälliga.
Genom att inte ta till sig mer av kritiken mot den etablerade ordningen låser man tolkningen av kön, och psykologer ställer sig utanför den dynamiska utveckling som pågår inom könsteoretiska studier i Norden. På flera områden har psykologer utan könsteoretisk skolning hållit tillbaka möjligheterna till en bättre förståelse och praktik. Att till exempel se kvinnomisshandel som en individuell psykisk avvikelse hos en del män, bromsar förbättringar i bemötandet av både den utsatta kvinnnan och eventuella barn, och driver inte heller fram en ny förståelse av beteendet hos mannen, som ofta ursäktas.
Ska feministiska psykologer strunta i biologi? Självklart kan biologi ingå i feministiska undersökningar av kön. Minimikravet är då att man måste observera de regler som annars gäller för psykologisk forskning, respektera andra metoder än experimentella och göra reflexivitet till en princip av samma vikt som exempelvis reliabilitet. Med en djupare förståelse av vad det innebär att växa upp som pojke eller flicka eller leva som vuxen kvinna eller man, genom mer sofistikerade psykologiska - och biologiska - analyser, kan vår disciplin inta en plats vid sidan av andra, som den för tillfället är akterseglad av.
Kilder:
Benbow, C. & J. Stanley (1980): Sex Differences in Mathematical Ability: Fact or Artefact? Science, 210, 1262-1264.Eliasson, M. (1998): Science, Men and Experiments: Psychology in Sweden. Feminism & Psychology 8, 552-557.
Fausto-Sterling, A. (1993): The five sexes: Why male and female are not enough. The Sciences, (March-April 1993), 20-24.
Hare-Mustin, R. & J. Marecek (1988): The Meaning of Difference: Gender Theory, Postmodernism and Psychology. American Psychologist, 43, 455-464.
Kreutz, L, R. Rose & J. Jennings (1978): Suppression of plasma testosterone levels and psychological stress. Archives of General Psychiatry, 26, 479-482.
Servin, A. (1999): Sex differences in children's play behavior: a biological construction of gender? Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.
Robèrt, R. & K. Uvnäs-Moberg (1994): Hon & Han. Födda olika. Stockholm: Brombergs.
Thornhill, R. & C. T. Palmer (2000): A Natural History of Rape: Biological Bases of Sexual Coercion. Cambridge, Ma: MIT Press.
Unger, R. (1978): The politics of gender: A review of relevant literature. I: J. Sherman & F. Denmark, red. Psychology of Women. Future Directions of Research. New York: Psychological Dimensions. P. 463-517.
Første gang publisert i NIKK magasin 2 2001 © NIKK
