Konstaterandet kommer från en pilotstudie som Annica Kronsell, universitetslektor och docent på statsvetenskapliga institutionen
vid Lunds universitet, har gjort. Som en inledning till ett större forskningsprojekt har hon undersökt könsbalansen i olika
kommittéer och grupper som producerat bakgrundsrapporterna till den svenska regeringens två ambitiösa propositioner om klimat-
och energipolitik som lades fram i mars ifjol. Hon har också analyserat relevanta klimatpolitiska texter för att se om de
innehåller ett köns- eller jämställdhetsperspektiv.
Till skillnad från situationen på den internationella arenan visade det sig att kvinnor och män är jämställt representerade
i nationell klimatpolitik i Sverige.
– Jag är faktiskt ganska förvånad över att det fanns så många kvinnor representerade i de kommittéer och grupper som jag undersökte,
säger Annica.
Däremot hade hon inte förväntat sig att propositionstexten, de offentliga utredningarna som låg till grund för den och andra
studerade policydokument skulle visa sig vara helt könsblinda. Hon anade att det skulle vara sparsamt med könsperspektiv men
kunde ändå tänka sig att en kritisk massa kvinnor kunde ta upp andra perspektiv på klimatpolitiken, som inkluderar jämställdhet
och adresserar kvinnors behov.
– Jag förväntade mig inte att könsperspektivet skulle vara helt frånvarande, speciellt eftersom man på transportområdet ju
ofta diskuterar könsspecifik statistik, säger Annica.
Kvantitativt och kvalitativt
I projektet Another Climate har forskaren Richard Langlais och hans kollegor på Nordregio undersökt vilken roll kön spelar i svenska kommuners klimatarbete.
Kvinnors deltagande i arbetet antogs ha betydelse, men det visar sig inte vara något enkelt samband mellan kvalitativ jämställdhet
och en omfattande och mångsidig klimatplanering i en kommun.
– Man kan inte säga att en jämställd representation i politiska och administrativa kommunala organ per automatik gör att kommunen
har en bra miljöplanering, konstaterar Richard.
– Däremot gäller det omvänt. Vi har också sett på andra länder än Sverige i tidigare projekt och vi har hittills inte lyckats
hitta någon administration som består av nästan enbart män som samtidigt har producerat en bred och övergripande strategi
för att svara mot klimatförändringarna, säger Richard.
Kvalitativt sett är det inte heller så att alla kommuner med klimatstrategier som omfattar också sociala relationer, har ett
uttalat könsperspektiv.
– Här är Borlänge är ett bra exempel. Den kommunen har inte något uttalat genusperspektiv i sin strategi, men de grejer Borlänge
gör är i samma anda som dem som uttalat jobbar med ett genusperspektiv i sin klimatplanering. Borlänges klimat- och energistrategi
omfattar t.ex. hushållets konsumtionsvanor och transporter till dagis och vårdcentral. Sådant är vanligtvis svårt att få in
i klimatstrategier som i regel fokuserar på tekniska lösningar, säger Richard.
Kön spelar uppenbarligen en roll men kvinnors och mäns lika deltagande i arbetet fungerar inte som ensam förklaring. Det är
mer komplicerat än så.
Både och
Om inte kvantitativa medel, så som jämställd representation, ger resultat, vad är då vägen att gå för att få till en könssensitiv klimatpolicy?
 |
| Annica Kronsell. Foto: Privat |
– Man behöver både och, säger Annica. Jämställd representation i termer av kvinnor och män är inte tillräcklig, men ur ett demokratiperspektiv är det viktigt med jämställd representation även om det inte nödvändigtvis leder till genusmedvetenhet.
– Det behövs en insikt i klimatproblemet där könsperspektiv och intersektionalitet finns med. Och det krävs att beslutsfattare
får ta del av den nödvändiga kunskap som behövs för att göra bedömningar av genusrelevansen i olika aktiviteter. Intentionerna
med jämställdhetsintegrering är goda men problemet kan vara att det finns så mycket tolkningsutrymme kring vad det betyder,
och speciellt vad det betyder i den konkreta verksamheten, menar Annica.
Ett sätt att ta in ett könsperspektiv i klimatpolitiken är att fokusera på processen där agendan för politiken sätts. Den
processen intresserar Annica. Hur ser könsrelationerna ut i dessa framtidsvisioner? Projiceras status quo på framtiden så
att rådande maktstrukturer återskapas?
Inga visioner för sociala relationer
– Eftersom forskare och beslutsfattare i viss mån kommit till insikt om att klimatproblemet behöver långsiktigt tänkande för
att säkerställa låga utsläppsnivåer i framtiden, sker en hel del arbete som går ut på att tänka kring framtida visioner. T.ex.
vad är det vi måste uppnå till 2050? Sådana visioner, scenarion och idéer används som utgångspunkt för hur man skall tänka
på hur vi når dit. Vilka åtgärder, policies, etc behövs för att nå ett sådant mål? I sådana sammanhang är det oerhört knapert,
ja obefintligt, med genusperspektiv. Det är väldigt lite fokus på sociala relationer över huvudtaget, säger Annica.
Då är det lätt hänt att status quo projiceras på framtiden så att rådande sociala relationer och maktstrukturer återskapas.
– Det som ofta görs, om än implicit, är att man förutsätter dagens genusrelationer. Behov och beteende tas för givna. Det blir
sedan en utgångspunkt för hur man formulerar policy, planerar, osv., fortsätter Annica.
Ett exempel Annika lyfter upp är transportsektorn, där man årligen tar fram könsuppdelad statistik som visar kvinnors och
mäns olika resemönster. En risk med sådan statistik är att den blir beteendestandarder som sedan projiceras på framtiden.
– Jag tycker att vi måste diskutera statistiken och inte bara återge den år efter år. Vad betyder statistiken? Hur skall vi
utifrån statistiken förändra beteendet mot ett mer klimatsmart alternativ? Och det gäller väl egentligen inte enbart transportsektorn,
avslutar Annica.
Inom ramen för forskningsprogrammet LUCID var Annica en av initiativtagarna till workshopen ”Gender, Power and Climate Change” som ordnades i Lund 18.3.2010.
