Av Eva Biaudet
Under den heta diskussionen om eventuell kriminalisering av sexköp i Finlands riksdag för några år sedan, ställde en riksdagsledamot mig frågan i plenum: Hur skall regeringen då kunna garantera en mans rättighet till sex? I all sin enfald speglar frågan faktiskt en mer allmän attityd till den växande sexbusinessen i Europa. Oftast avslöjas hållningen ändå inte lika öppet. Inte särskilt ofta reflekteras det över de olika parternas rättigheter och friheter i relation till varandra. Handlar sexhandeln om likvärdiga människors frivilliga val eller inte? Vilken är graden av frivillighet? Skulle det räcka för mig? Människohandeln handlar per definition alltid om ofrivillighet, till exempel utnyttjande av en annans utsatta situation. Men väldigt få offer identifieras som sådana. I verkligheten skuldbeläggs offren och de anses ha medverkat eller medgivit till exploateringen och brottslingarna, allra minst sexköparna, sanktioneras inte. Hur kan man då bevisa att sexköparna medvetet utnyttjat ett offer för människohandel, såsom till exempel Europarådskonventionen och till exempel Finlands lagstiftning förutsätter, för att belägga sexköparen med ansvar?
Jag har inte träffat på många personer som anser att de kunde tänka sig att kvinnorna i deras närmaste omgivning, mödrar eller döttrar frivilligt väljer prostitution som yrke. Samtidigt kan samma personer friskt påstå att det finns ett stort antal annorlunda kvinnor – kvinnor som valt denna livssituation - detta arbete - som vilket som helst annat. Att den största delen av kvinnor i prostitution är av utländskt ursprung, drogmissbrukare eller annars utsatta, verkar inte rubba uppfattningarna.
Frivillighet är naturligtvis ett filosofiskt begrepp och kan existera i väldigt olika grad. Då man beskriver den egna fria viljan ställs ribban som högst. Också tvång kan förstås på många olika sätt och mellan tvång och fri vilja ryms en hel del omständigheter som balanserar varandra. Mest ingriper kanske tvånget på den fria viljan då tvånget kommer utifrån, genom någon annans handling eller beteende. Men även en ganska indirekt handling eller hot om handling kan ha en ödesdiger effekt på den fria viljan. Ett vanligt exempel från dagens sexbusiness är att pressa kvinnorna genom barnen, som lämnats hos bekanta eller släktingar i hemlandet.
Det värsta exemplet på hur avigt man kan förstå frivillighet (för att inte tala om barnens rättigheter) är den sjuttonåriga flickan som dömdes för att avsiktligt smitta ner 200 män. Denna flicka hade sannolikt blivit såld från barnhemmet till sexhandeln vid tretton års ålder.
- Ett klart fall av människohandel, till och med om hon hade varit vuxen, skulle jag säga.
De internationella normerna i FN-konventionen om organiserad brottslighet och dess Palermoprotokoll sätter minimistandarden för vad som måste definieras som människohandel – vår tids slaveri. Palermoavtalet förutsätter inte att tvånget skall vara fysiskt, även hotelser eller utnyttjande av en människas utsatta situation kan utgöra en situation som uppfyller kriterierna för modernt slaveri. En människa kan inte ge sitt tillstånd till en sådan behandling och man behöver inte som offer heller själv förstå sin utsatthet. När det handlar om barn är det alltid fråga om människohandel, till och med då inget slags tvång förekommer.
Ja, ni undrar kanske vad man i en riksdagsdebatt möjligen kan svara på en dylik fråga som kollegan min ställde. Jag hittade naturligtvis inte på något mer än svar på tal: Hur skall regeringen då kunna garantera kvinnors rättighet till god sex?
Eva Biaudet är chefskoordinator vid den europeiska organisationen för säkerhet och samarbete OSCE för att bekämpa mäniskohandel. Hon har tidigare varit Finlands jämställdhetsminister.
Første gang publiceret i NIKK magasin 2 2008 © NIKK
