8nov2011

Medling vid våld i nära relationer– lösning eller problem?

Medling i brottsfall eller "reparativ rättvisa" (restorative justice) har blivit betraktad som ett konstruktivt sätt att hantera brott. Reservationer har dock uttryckts i relation till vissa typer av brottsfall. Framförallt vid våld i nära relationer är myndigheter, forskare och kvinnoorganisationer inte helt eniga.

av Jan Wickman

I medlingen erbjuds gärningsman och offer under ledning av medlare möjlighet till en kontrollerad förhandling som kan leda till ett avtal och möjligen ersättning. Det frivilliga deltagandet i medling kan reducera eller ersätta straff eller bidra till att åtal inte väcks.

Feministisk kritik

Flera kvinnoorganisationer och kriscentra för kvinnliga offer för partnervåld har skarpt motsatt sig medlingen. Det hävdas att medling av partnervåld stämplar det som en privat angelägenhet och skymmer dess könsmaktsaspekt.

En komplex relation mellan parterna skiljer dessutom partnervåld som kan vara kontinuerligt, från de enskilda brottshandlingar som typiskt behandlas genom medling. Det kan vara svårt att garantera att en kvinnas samtycke till medling är ett välavvägt och oberoende beslut exempelvis p.g.a. press att delta för att visa samarbetsvilja, särskilt då vårdnad om barn står på spel. I medlingsprocessen kan partners i ett våldspräglat förhållande ofta inte betraktas som jämställda parter. Våldsmän misstänks också kunna manipulera medlingsprocessen med risk för kvinnans säkerhet.

I Sverige har uppfattningen om medling som olämplig i detta sammanhang varit så tongivande att frågan knappt har diskuterats. I Finland har många betydande kvinnoorganisationer krävt att medling icke ska tillämpas och regeringen har infört i sitt handlingsprogram ett initiativ om begränsning av förfarandet. [Länkar: 1, 2, på finska 3, 4]

Utvecklingsmöjligheter

Det har dock genomförts projekt och program i vilka medling vid våld i nära relationer har prövats och evaluerats. Erfarenheterna har varit positiva.

Ett norskt projekt visade, att medling haft en positiv inverkan på gärningspersonerna och, framförallt, offren. Oberoende av ändring hos gärningspersonen erfor offren det som positivt att deras närkrets och offentliga instanser i och med medlingen lägger vikt på deras erfarenheter. Ett finskt projekt (källa 1, 2) visade liknande resultat. Merparten av deltagarna, särskilt offren, upplevde dessutom att medlingen hade lindrat deras ångest och främjat förståelsen för motparten. Enligt båda undersökningarna bidrog medlingen till att våldet minskade.

Forskare har dock även identifierat ett antal vägande utvecklingsbehov i medlingsverksamheten – såsom ökad skolning och vägledning för medlarna.

Splittrad diskussion

Diskussionen lider av inkonsekvent avgränsning av fenomenet. Kritiken mot medling utgår vanligen från ensidigt, kanske kontinuerligt, partnervåld av en man mot en kvinna. Samtidigt används dock den bredare och mera inkluderande terminologin om våld i nära relationer. Paula Kuosmanen vid medlingsbyrån i Helsingfors betonar i en debattskrift  att den typen av våld som kritiken avser, kan i ett tidigt skede uteslutas som olämpligt för medling i ett välordnat medlingssystem. Samtidigt antyder undersökningarna att medlingens fördelaktigthet för parterna och framför allt offret inte bestäms av typ av våld eller brott utan beror på en mågnfald av omständigheter. Därför har forskarna och medlarna betonat såkallad processuell diagnostik under medlingens gång. Riktlinjer och procedurer för en förbättrad medling har formulerats bland annat i Finland. En dansk utredning konkluderar att de risker och reservationer som har förts fram förutsätter en vidare diskussion och utveckling av procedurerna om möjligheten till medling skall vara öppen för dem så kan dra nytta av den i fall av våld i nära relationer.

NIKK Magasin nummer 3/11 fokuserar tema kön och våld.