Av Jeanne Marecek
Ett par decennier senare försökte G. Stanley Hall (grundaren av American Psychological Association och en ivrig förespråkare
för rashygien) förhindra att kvinnor fick tillgång till forskarutbildning. Hall uppmanade också till kraftiga motåtgärder
för att bekämpa medelklasskvinnornas ansträngningar att få tillgång till preventivmedel. Senare, strax efter andra världskriget,
blev boken Modern Woman: The Lost Sex, en bästsäljare. Den hävdade att “maskulinisering” hade omvandlat kvinnor till “ett knippe av ångestsymtom” och spritt neuros,
kriminalitet och känslostörningar över hela samhället.
Som man skulle kunna förutsäga kom kvinnorörelsens andra våg, som kulminerade under 1970-talet, att orsaka förnyad debatt
om kvinnans natur. Men den här gången, till skillnad från tidigare, var det feministerna som intog scenen. 1971 förde neuropsykologen
Naomi Weisstein fram den här bitande kritiken av psykologi:
Psykologer har satt sig före att beskriva kvinnans sanna natur med en tvärsäkerhet och en känsla av egen ofelbarhet som man sällan ser. Psykologin har ingenting att säga om hurdana kvinnor verkligen är, vad de behöver, och vad de vill, framför allt därför att psykologin inte vet det.
"Lika duktiga som män?"
Weissteins kritik blev startskottet för det fält som blev känt under de olika namnen kvinnopsykologi, feministisk psykologi,
och på engelska, the psychology of gender. Dess första ambitioner var dubbla: att studera kvinnor på rättvisande sätt, och
att omvandla psykologins forskningsmetoder för att eliminera könsbaserade felrepresentationer. Vid den här tiden kämpade sig
många amerikanska kvinnor in i professionella yrken och ut i det offentliga livet. Det fick ett tämligen svalt mottagande.
Därför blev ett av de viktigaste områdena för feministiska psykologer frågor om kvinnors kognitiva förmågor och andra kompetenser
som behövs för framgångar i yrkeslivet och i offentligt liv; kompetenser som ledarskap, oberoende och självförtroende. I sammanfattning
var frågan under 1970-talet: “Är kvinnor lika duktiga som män?”
Under 1980-talet svängde amerikansk politik hastigt åt höger. Ronald Reagan, en konservativ republikan, valdes till president.
Den religiösa högern fick stora framgångar i politiken och populärkulturen; så kallade ”family values” blev en slogan. Dessa
konservativa aktörer skyllde mängder av sociala problem på feminismen: ökande skilsmässofrekvens, vanartiga barn, ökande narkotikamissbruk,
tonårsgraviditeter, AIDS, och det de såg som en allmän moralisk upplösning i samhället. Backlashen mot feminismen var igång,
med regeringens fulla stöd.
Kvinnors överlägsna förmåga?
Samtidigt som de omgivande ideologierna förändrades för feminister verksamma inom psykologi, så förändrades också deras egna förståelser av kvinnors natur. Istället för att hävda kvinnors likheter med män, var det nu många feminister som framhävde vad de såg som kvinnors överlägsna förmåga att vårda sig om andra, och deras moraliska överlägsenhet. De hävdade att kvinnor hade en unik kvinnlig känslighet, en särartad omvårdnadsmoral, och unika förmågor till empati och emotionell anpassning. In a Different Voice, en känd bok av Carol Gilligan, hyllade kvinnors ”omvårdnadsetik.” De här tankegångarna slog an många strängar både bland akademiker och i populärkulturen. Trots skarp kritik från vissa feminister, tog andra – filosofer, statsvetare, pedagoger och teologer – fatt i idén om ett unikt kvinnligt sätt att vara och specifikt kvinnlig känslomässig utrustning. En hel genre av ”kvinnoorienterad” psykoterapi byggdes till exempel på de här idéerna. Detta var en version av kvinnors psykologi som passade bra under det konservativa 1980-talet. Den uppehöll sig vid kvinnors känslor, inte deras intellekt; den hyllade deras moraliska godhet och moderlighet istället för att utmana manlig dominans; och den gick stora omvägar runt frågor om lika rättigheter, genom att hävda mäns och kvinnors olikheter.
Evolutionspsykologerna tar över
Och hur är det då med det senaste decenniet, Viagra-eran? I Nordamerika är det nu evolutionspsykologerna som har gripit tag i könsskillnadsfrågan. Det är deras idéer som har fångat massmedia och populärvetenskapen. Evolutionspsykologerna, som huvudsakligen är män, tar som sin uppgift att fastställa mäns sanna natur. De är ute efter att befästa ett antal (hetero)sexuella privilegier för män. Med argument hämtade från sociobiologin hävdar de att mäns olikheter från kvinnor är naturliga, genetiskt kodade, universella och kanske nödvändiga för människans överlevnad. Dessa skillnader innefattar sådant som mäns tendenser till (hetero)sexuell äventyrslystnad, promiskuitet, otrohet, och i vissa fall en predisponering for (hetero)sexuellt tvång och våldtäkt.
Närmare 125 års psykologisk forskning om skillnader mellan könen har varken åstadkommit klarhet eller enighet. Anklagelser och motanklagelser om felaktiga data, oriktiga tolkningar, och ideologisk felrepresentation har kastats från alla sidor. I backspegeln kan vi se att påståenden om könsskillnader alltid är inbäddade i kultur och historia och avspeglar de pågående debatterna och oroskällorna. Frågorna är aldrig neutrala och svaren får aldrig ett opartiskt mottagande. Frågan ”Hurdana är kvinnor (eller män) egentligen?” kommer aldrig att få ett slutgiltigt svar. Frågan är som en kameleont: den antar en ny nyans alltefter sin omgivning.
Kön/genus som social praktik
Inte alla feminister inom psykologi har gett sig in i debatten om de sanna könsskillnaderna eller den verkliga orsaken till eventuella skillnader. Många har istället kritiserat själva villkoren för dessa debatter. Till exempel hävdar könsskillnadsforskare universella slutsatser som innebär att se alla kvinnor som likadana och alla män som likadana. I verkligheten finns människor av båda könen i alla sociala grupper och har olika tillgång till privilegier, makt och materiella resurser och teknologier. Könsskillnadsforskning söker dessutom efter fasta och mätbara egenskaper eller dispositioner som man tänker sig lokaliserade inuti individer (sådant som oberoende, självförtroende, penisavund). Men det sättet att se på kön är bara ett av flera möjliga sätt att föreställa sig det. Ett alternativ är att studera hur människor “gör kön”, det vill säga de aktiviteter eller sociala praktiker som får kön/genus att bli synligt, som ger det innebörder. Den förändringen av fokus har öppnat helt nya psykologiska frågor om kvinnor och män:
- Vilka är de sociala praktiker genom vilka människor producerar sig själva som män och kvinnor?
- Hur åstadkoms kön/genus som ett socialt fenomen?
- Vilka är de samhälleliga institutionerna, de kollektiva dynamikerna och språkliga praktikerna som reglerar förhållandet mellan könen och skapar kvinnliga och manliga identiteter?
- Hur går det till när dessa processer görs osynliga så att det känns som om vi fritt väljer att handla som vi gör?
De praktiker som skapar kön är lika vardagliga som vardagssamtal eller lika omfattande som regeringspolitik för föräldraledighet
och barnomsorg. Psykoterapeuter kan “göra kön” när de sätter diagnoser på manliga och kvinnliga klienter. Poliser “gör kön”
när de förhör våldtäktsoffer eller när de blir kallade till familjer där en man misshandlar en kvinna. Psykologiläroböcker,
rådgivningsspalter, och TV-pratprogram bidrar till att göra kön när de beskriver det “normala” beteendet hos kvinnor och män.
Psykologer som studerar detta ”könsgörande” använder ofta forskningsmetoder som avviker från de som är vanliga bland psykologer.
Många har lämnat laboratoriet och förlägger sina projekt till skolgårdar, sjukhussalar, matbord eller rättssalar, till exempel.
Många har lagt ifrån sig de skalor och frågeformulär som psykologer vanligen förlitar sig på. Istället lyssnar de på människors
egna ord, och låter dem få beskriva sin psykologiska verklighet på sina egna villkor, inte i termer som forskaren har tvingat
på individen. Dessa metoder ger oundvikligen information som konventionella psykologiska metoder döljer.
Kritisk feministisk psykologi
Feministisk psykologi hade sitt upphov i avståndstagande från psykologins dogmer när det gällde kvinnans natur. Feminister inom psykologi har ifrågasatt felaktig kunskap om kvinnor, missvisande praktiker i forskning och terapi, och orättvis behandling av kvinnor inom de psykologiska professionerna. Idag stödjer sig denna tradition av ifrågasättande på postmodernism och “critical psychology.” Istället för att se psykologisk forskning som ett objektivt sökande efter en sanning som står över kulturen, ser feministiska kritiker psykologin som helt och hållet en del av det kulturella och samhälleliga livet. Från den ståndpunkten finns det ingen möjlighet för psykologi att vara värdeneutral. Psykologisk kunskap kommer med nödvändighet att avspegla intressen, prioriteringar och ståndpunkter i den omgivande kulturen och hos de forskare som producerar kunskapen.
Evelyn Fox Keller har beskrivit kön/genus som ”en tyst organisatör av diskursiva kartor över den sociala och naturliga världen .. också av de världar som kvinnor aldrig kommer in i”. Psykologins diskursiva kartor är också organiserade utifrån kön. Feministisk forskning har visat hur kön, tillsammans med klass och etnicitet, väver sig genom vetenskapliga definitioner av psykologisk autonomi, självförtroende, välbefinnande, emotioner, aggressivitet och många andra begrepp. Feminister har också granskat många psykiatriska diagnoser (till exempel Borderline personality disorder), såväl som många pseudodiagnoser som förekommer i självhjälpsbranschen (sådana som aborttraumasyndrom, ”Battered Woman syndrome” och medberoende).
Populärkultur och militären
Feministiska kritiker tar inte psykologins natur för given, utan frågar hur det kom sig att disciplinen blev sådan som den är. Vad pågår bakom kulisserna i ämnet? Vem släpps in och vem utesluts? Vilka metoder och medel har psykologin använt för att öka sin legitimitet? Varför plockas vissa idéer, teorier, forskningsresultat och individuella forskare upp av populärkulturen, medan andra försvinner? Våren 2001 har till exempel ett påstående om att barn blir aggressiva om den tidiga vården ges av andra än modern haft stort utrymme i press och TV i USA. Vilka kulturella, sociala och materiella faktorer har format disciplinen? Psykologen James McKeen Cattells kraftfulla insisterande på experimentalism, vid det förra sekelskiftet, har till exempel oåterkalleligen bestämt den nordamerikanska psykologins utveckling. Cattell, som var en ivrig förespråkare för ”the New Man Movement”, propagerade för experimentalism därför att det passade ihop med hans ideal om manlighet som kraftfullhet och fysisk ansträngning. Amerikansk psykologi har också kontinuerligt varit sammanvävd med det militära etablissemanget; många psykologiska fält – socialpsykologi, intelligensmätningar, klinisk psykologi, perceptionsforskning och human factors-forskning – har mycket att tacka militära anslag för. Också feministisk psykologi står i skuld till militären: under andra världskriget förbjöds kvinnliga psykologer att arbeta i försvarsanknutna tjänster. Det ledde till att en grupp kvinnliga psykologer i protest bildade ”National Council of Women Psychologists.”
Erbjuder utmaningar
Amerikanska feministiska forskare har utvecklat nyskapande forskningsmetoder, nya typer av psykoterapi, och nya universitetskurser
på alla nivåer. Feministiska psykologers arbete har bidragit till att forma (och ibland utlösa) offentlig debatt om många
kontroversiella frågor som könsbaserat våld, abort, surrogatmödrar, lesbiska kvinnors föräldrarättigheter, för att nämna några
få. Feministiska psykologer har organiserat sig för att hjälpa kvinnor att nå och upprätthålla ledande positioner i yrkesorganisationer.
Som svar på politiska påtryckningar från feminister har American Psychological Association (APA) stött många feministiska
initiativ – forskningskonferenser, förbättrade etiska standards, och förändringar i normerna för utbildning av kliniska psykologer.
På uppmaning av feminister har APA offentligt tagit ställning i frågor om misshandel av kvinnor, våldtäkt, abort, och homosexuellas,
lesbiskas och bisexuellas mänskliga rättigheter.
I motsats till detta har psykologiämnets kunskapsbas varit mer motståndskraftig mot feministiska ansträngningar. Läroböcker
på områden som utvecklingspsykologi, socialpsykologi och klinisk psykologi innehåller inte mycket av den kunskap som feministiska
psykologer har producerat de senaste trettio åren. Det som lyckas bli accepterat i sådana sammanhang är forskning som inte
utmanar disciplinens metodologiska och epistemologiska traditioner, och som inte kommer med någon samhällskritik. Men feministisk
psykologi kan ändå ha en generativ förmåga; den kan erbjuda utmaningar till de rådande antagandena i kulturen, ta upp grundläggande
frågor om samhällslivet, och provocera en granskning av sådant som tas för givet. Den kan omvandla den sociala verkligheten.
Første gang publisert i NIKK magasin 2 2001 © NIKK
