Under konferensen ”Kön och makt i Norden” den 18-19 november i Reykjavík arrangerades en paneldebatt där forskningsprojektets
resultat diskuterades av representanter från både politik, näringsliv och forskning.
Den norska kvoteringslagen som omfattar ASA-bolagens styrelser har sänt den norska statistiken över kvinnliga styrelsemedlemmar
till en klar förstaplats i nordiska sammanhang. Birgitte Bruun är vicedirektör på danska Nykredit och Jan Asker är administrerande
direktör på Finansnæringens Arbeidsgiverforening i Norge. Tillsammans representerar de näringslivet i panelen. Vad tycker
de om kvotering?
- Kvotering kan fungera som en ”boost”, men det kan inte stå ensamt som åtgärd, menar Birgitte Bruun.
- Det har skapats ett bra tryck på företagen och kvoteringslagen har slått in en kil i den manliga dominansen i styrelserummen.
Men, det har inte skett någon förändring av ledarskapet om man ser på VD-posterna, noterar Jan Asker.
På Finansnæringens Arbeidsgiverforening har man ett utbildningsprogram där man systematiskt skolar 15 kvinnor per år för ledaruppdrag.
Jan konstaterar att några av kvinnorna har lyckats ta sig upp till höga poster, men framstegen är små. Också Birgitte påpekar
att de har haft liknande ordningar och program sedan 90-talet, men ser inga stora förändringar.
Hur gör man?
Om kvotering inte är det enda svaret på frågan och resultaten från olika ledarprogram låter vänta på sig, hur skall man då göra för att åstadkomma ett mer jämställt toppskikt i näringslivet? |
| Birgitte Bruun och Jan Asker. Foto: Minna Seikkula |
- Använd inte sådana bolags tjänster som inte styrs av en jämställd styrelse. Det kanske kan vara ett sätt.
Elina Laavi är generalsekreterare för borgerliga samlingspartiets kvinnoorganisation. Hon kommer med tre anmärkningar som början till en lösning.
- För det första skall vi inte uppfostra snälla flickor hemma och det är viktigt att påpeka att det inte är kvinnors ansvar att kämpa sig upp på egen hand. För det andra måste vi se på begreppet kompetens och diskutera vad vi egentligen tycker att det skall betyda. Och för det tredje måste vi se på problemet med efterfrågan och utbud. Det är inte utbudet på kvinnor som är problemet när det gäller näringslivets ojämställdhet. Frågan är hur man får näringslivet att efterfråga kvinnor.
Man måste jobba på fler fronter, föreslår Birgitte Bruun.
- Vi måste sälja budskapet i media om att det är viktigt med kvinnor, inte för kvinnors skull, men för allas. Och företagen måste visa ansvar. Då kan de också framstå som attraktiva för unga människor som vill kunna ha både familj och jobb i sina liv.
- Sedan måste man också jobba internt i företagen och t.ex. kräva av headhunters att de tar fram både lämpliga kvinnor och män. Till sist är det viktigt att vi studerar sånt som kvinnor upplever utgör glastaket. Sådana undersökningar är vi igång med hos oss nu.
Elina Laavi tillägger att det också är viktigt att lära sig näringslivets språk och använda det. Samtidigt förundrar hon sig över hur svår den här frågan kan vara.
- Nog är det märligt. Våra företag verkar kunna få till nästan vad som helst. De utvecklar, uppfinner och expanderar över hela världen. Men att hitta kompetenta kvinnor i sina egna led, det är för svårt.
Hade hon kunnat vända sig direkt till näringslivet hade hon gjort det och frågat vad det kostar att få in kvinnor i näringslivets ledning.
- Jag uppmanar näringslivet att räkna på det. Jag tror nämligen att det inte kostar någonting. Därför har jag lust att vända på frågan, och be näringslivet istället räkna på vilken lönsamhet kvinnor bringar med sig till näringslivet.
Headhuntingen ett problem
I diskussionen om fler kvinnor på toppnivå fokuseras det ofta på hur det är kvinnorna som borde anpassa sig för att ta sig
upp på topposter, och inte på hur företagen, strukturerna eller villkoren kring arbetet kunde ändras. Bägge delar tangeras
i paneldebatten.
- För att jobba på toppnivå i näringslivet måste man gilla att ha makt, tycka om att jobba mycket och tjäna mycket, menar
Jan Asker.
- Och ha en hemmafru?, inflikar debattledaren med referens till det professor Anita Göransson tidigare under dagen konstaterat
om att en tredjedel av manliga toppchefer har hemmafruar eller fruar som jobbar heltid.
- Nej, naturligtvis inte, svarar Jan Asker. Men jag tror inte att det ligger till så, fortsätter han.
Också när det gäller kvinnors eget initiativ att nå toppen hänvisas till Anita Göranssons forskning. Hon har i sitt inlägg
tidigare under dagen redogjort för att de flesta toppchefer i undersökningar uppger att de inte någonsin sökt de toppjobb
de sitter på. De blir headhuntade.
Finns det alltså problem med urvalssystemen och rekryteringsprocessen i näringslivet?
- Det fungerar dåligt idag, menar Birgitte Bruun. Urvalsbasen är liten och headhuntingen ett problem.
- I Sverige finns det inte efterfrågan hos företagen som anlitar headhunters att få med också kvinnor på listorna, säger Anita
Göransson och jämför med bland annat USA.
- I USA ser man långsiktigt på det demografiska läget och konstaterar att den spansktalande befolkningen kommer att bli en
mycket stor grupp i framtiden. Redan nu konkurrerar man om de bästa spansktalande förmågorna. I Norden borde vi vilja skaffa
fram de bästa kvinnorna nu.
Isländsk maktkamp
”Kön och makt”-projektet har också studerat politikområdet. Efter valet i april i år består det isländska Athinget av rekordandelen 43 procent kvinnor, och av ministrarna är lika många kvinnor som män. Sigríður Ingibjörg Ingadóttir är socialdemokratisk althingsledamot och får frågan om hon är nöjd med det isländska parlamentets och regeringens nya jämställda sammansättning. |
| Sigríður Ingibjörg Ingadóttir. Foto: Minna Seikkula |
- Visst är det kul att det kommit in fler kvinnor, men man måste skilja på könsbalans och maktbalans. Männen har fortfarande makten och förhåller sig till den på ett annat sätt än kvinnor. Kvinnor tycker man skall dela makten, se helheten och tänka långsiktigt. Nu efter finanskrisen pågår det en maktkamp i Althinget och det råder en konfliktkultur som inte liknar något annat. Som kvinna gäller det att behärska spelreglerna på killarnas villkor. Klarar man inte det, eller väljer man att inte gå med på spelreglerna, måste man stå ut med att bli skrattad åt. Och det är inte lätt. Då måste man vara tuff.
Hon framhåller att männen inte vill ge ifrån sig den politiska makten, eller makten över pengarna och påpekar att människans inre inte förändras trots en finanskris.
Tre eller 25 år
Panelisterna får frågan hur många år det tar innan näringslivet nått en 40-60-representation av kvinnor och män i sina styrelser.
Jan Asker och Birgitte Bruun förutspår 20 till 25 år. Elina Laavi ser demografin och de stora åldersgruppernas pensionering
som en möjlighet och gissar lite mer optimistiskt på 15 år. Den mest optimistiska är ändå Sigríður Ingibjörg Ingadóttir som
ser förändringen rätt runt hörnet.
- Det tar 3 år. Vi inför en kvoteringslag och ger företagen 2 år på sig att se till att deras styrelser blir jämställda.
För den prognosen får hon spontana applåder från salen.
