Av Bosse Parbring
 |
| - Manspanelen utsätts för förlöjligande. Män som bryter med traditionell maskulinitet blir ofta bemötta med en sådan diskussion, säger mansforskare Jørgen Lorentzen. Foto: Bosse Parbring |
Den tidigare jämställdhetsministern i Norge, Karita Bekkemellem, bildade sommaren 2007 en manspanel bestående av ett 30–tal
män som alla har uttalat sig offentligt om mansrollen. Männen har dock sinsemellan olika åsikter. Manspanelen består av företrädare
för de flesta politiska partier, media, kultur, näringsliv, fackförbund och forskning. Syftet med manspanelen är att få igång
den offentliga diskussionen om jämställdhet bland män. Det samtal som förs i manspanelen ska kunna påverka regeringens arbete
med propositionen om män och jämställdhet som läggs fram våren 2008.
- Män har rätt till att ha åsikter och tankar kring jämställdhet från deras utgångspunkt. Manspanelen har visat att män har
starka meningar om mannens situation, samtidigt som de också sätter fokus på kvinnors brist på jämställdhet på många områden,
säger den nya jämställdhetsministern Manuela Ramin-Osmundsen.
Manspanelen har verkligen lyckats få igång diskussionen. Till att börja med handlade det dock om manspanelen som sådan. Kritik
riktades mot att den bestod av en elit av män, att det bara var män med och att det inte var tillräckligt manliga. En medlem
har hoppat av efter att ha varit kritisk mot arbetet.
- Reaktionera på manspanelen är helt symptomatiska, säger Jørgen Lorentzen. Manspanelen utsätts för förlöjligande. Män som
bryter med traditionell maskulinitet blir ofta bemötta med en sådan diskussion.
Jørgen Lorentzen är litteraturvetare och forskare vid Senter for kvinne- og kjønnsforskning vid Oslo universitet med inriktning
på män och maskulinitet. Han tycker att det är en poäng att det bara är män i manspanelen.
- Det betyder inte att kvinnor inte diskuterar jämställdhet. Det har de gjort i 30 år. Det radikala är att det nu bara är
män som diskuterar jämställdhet.
Men manspanelen ska inte bara diskutera männens situation.
- Vid senaste mötet diskuterade vi män i traditionella mans- och kvinnoyrken. Men vi konstaterade att vi inte kan ha ensidigt
fokus på att rekrytera män i traditionella kvinnoyrken, utan man måste också rekrytera kvinnor i traditionella mansyrken.
Isländsk modell förordas
Egentligen finns det inga förväntningar på att manspanelen ska enas kring gemensamma ståndpunkter. Manspanelen gjorde dock
ett första gemensamt uttalande i oktober 2007 då panelen uppmanade män att ta större ansvar för omsorgen av egna barn. Manspanelen
föreslår att föräldrapermissionen delas upp i tre delar enligt den isländska modellen – en till vardera förälder och en gemensam
som kan fördelas valfritt.
- Det är en skandal att vi inte infört 4+4+4 månader, säger Jørgen Lorentzen. Jag har länge menat att vi borde ha 6+6+6 månader
med en lägre ersättningsnivå. Vid 18 månaders ålder tror jag att barnen är tryggare att börja barnehage.
- De senaste jämställdhetsministrarna har sagt att de ska utvidga kvoten, men det har inte prioriterats i budgeten. Det behövs
några veckors utvidgning av den totala permissionen för att kunna genomföra 4+4+4 månader. Men det krävs också en politisk
vilja att ”ta tid” från mamman.
Barn förändrar män
Jørgen Lorentzen är också engagerad arbetet för att minska mäns våld mot kvinnor. Faktum är att han menar att en ökad satsning
på att få män att utöva mer omsorg hänger ihop med en ökad satsning på att minska mäns våld.
- Det är det arbete som sker mellan män och barn som är intressant. I mötet med barn övar män upp empati och omsorgstänkande
som i sin tur gör det svårare att utöva våld. Det enklaste är att arbeta med relationen barn-far.
- Det betyder också att en annan relation utvecklas mellan fäder och söner. Pojkarna får en annan maskulinitet om deras fäder
är omsorgsinriktade. Pojkarna blir vuxna på ett annat sätt. Tidigare har det bara varit mamman som haft den relationen till
barnen. Barnen kräver något annat av mannen om han ska kunna vara nära dem, vilket gör att han måste förändras i mötet med
barnen.
Det manliga våldet är det tydligaste tecknet på att kvinnor förtrycks, menar Jørgen Lorentzen . Han anser att regeringen de
senaste åren har arbetat ganska systematiskt på det här området, bland annat genom att stödja olika insatser för att arbeta
med de män som utövar våld.
- Jämte insatsen för kvinnor som utsätts för våld, måste vi öka insatserna gentemot män som utövar våld. Män är inte biologiskt
onda. Att jobba med den grupp män som är våldsamma skulle kunna få stora konsekvenser för omgivningen. Det finns ett tydligt
samband att pojkar som upplever våld som barn själva utövar våld som vuxna.
- Jag önskar också att man ser att det finns ett systematiskt samband mellan våld i hemmet och våld i offentligheten. Forskare
som studerar våld i olika miljöer kommunicerar inte med varandra. Våldsoffers upplevelser är tämligen lika oavsett om det
är män eller kvinnor som drabbas.
