Av Eva Magnusson
Mainstreampsykologi studerar kön
Forskning som studerar könsskillnader, t.ex. i begåvning och personlighetsegenskaper, har förekommit länge, särskilt i amerikansk
psykologi, och är den mängdmässigt dominerande typen av psykologisk forskning där kön berörs. Den framställer sig som neutral
eller opolitisk; det vill säga det förs inga explicita könsteoretiska eller feministiska resonemang i rapporteringen av den.
Den vanligaste typen av teoretiska resonemang handlar om antagna skillnader mellan kvinnor och män i inre karakteristika,
skillnader som ofta antas förklara uppmätta medelvärdesskillnader mellan en studerad grupp kvinnor/flickor och en studerad
grupp män/pojkar.
Sådan forskning behandlar i allmänhet kön/sex/gender som en inre variabel som kan ha effekter som kan studeras i statistiska
analyser – i linje med socioekonomisk status, ålder, blodtryck, grad av självtillit osv, detta trots att kön sällan varierar
hos individer. Forskare kan till exempel skriva att man ”studerar effekterna av kön på anpassning till skiftarbete” eller
att ”bristande social förmåga förklaras av barnens kön.” Synen på kön som en variabel är ett av flera exempel på epistemologiska
utgångspunkter som skapar kommunikationsproblem mellan psykologiforskare och kvinno-, köns- och genusforskare (Marecek, 1995).
Feminister med standardtekniker
I USA har det sedan 1970-talet funnits ganska många feministiska psykologer som velat reformera psykologin inifrån, medan
de har varit något färre i Norden. I deras forskning syns politiska ambitioner, och könsskillnader studeras ofta för att rätta
till vad man ser som missförstånd i psykologiska teorier och praktiker om kvinnors respektive mäns prestationer, egenskaper
eller livsvillkor. De feministiska ambitionerna visar sig ibland också i diskussioner om strukturella faktorer och maktförhållanden
utanför psykologin och könet.
När det gäller metod är denna grupp kvar i mainstream och karakteriseras av kvantitativa metoder, standardiserade frågeformulär,
skalor och andra typer av mätningar. Forskarna problematiserar sällan vad man egentligen studerar när man studerar kön/genus
och könsskillnader. I feministisk terminologi skulle den här gruppen antagligen kallas för feministiska empirister. Men trots
att de använder ämnets standardmetoder är det inte säkert att de accepteras i mainstream, eller att deras forskning inkorporeras
i kanon. Forskare i den här gruppen har inte alltid en helt bekväm passform i den institutionella forskningsmiljön.
Tidiga forskare i denna grupp var angelägna om att avvisa påståenden i mainstreampsykologi om kvinnors sämre förmåga på områden
som matematisk och verbal förmåga, och ifråga om ett antal olika personlighetsdrag. Målet var i allmänhet att visa att kvinnor
var lika bra som män, eller likadana som män. Det har i stor utsträckning lyckats; ett genomgående fynd i sådan forskning
verkar vara att könsskillnader i prestationer har minskat kraftigt över de senaste femtio åren. Under 1980-talet förflyttades
intresset till att studera och framhålla kvinnors positiva emotionella och moraliska kvaliteter, men också föreställningar
om särskilda kvinnliga kognitiva stilar och inlärningsstrategier. Under 1990-talet har många riktat intresset alltmer mot
biologiska och evolutionspsykologiska resonemang.
Kön/genus framstår också i denna grupp oftast som en samling personliga egenskaper hos kvinnor och män – roller, personlighetsdrag,
självuppfattningar, attityder, värderingar, beteenden, psykologiska symtom och så vidare. Kön/genus verkar begreppsliggöras
som en individuell inre kraft eller handlingsupphov som driver människor till att bete sig på könsspecifika sätt (Marecek,
1995).
Kön som betydelsesystem
En annan grupp psykologiforskare studerar uttryckligen inte könsskillnader. De har en kvalitativ och ”positionerande” hållning
till kunskap om kön/genus. Långt ifrån alla dessa forskare räknar sig friktionsfritt in i psykologidisciplinen; de har ofta
istället nära knytningar till tvärvetenskaplig feministisk forskning. Den teoretiska inspirationen kommer från flera håll;
t.ex. feministisk teori, hermeneutik, fenomenologi, kritisk psykologi, socialkonstruktionism, postmodernt tänkande, marxism.
Här samlas därför kvalitativ forskning av ganska olikartade slag.
Många i den här gruppen ser kön/genus (inklusive femininitet och maskulinitet) som något som människor ”gör” i sin vardag,
och något som de dessutom gör i olika slags maktrelationer. West & Zimmermans (1987) uttryck ”doing gender” används ibland
som beteckning på detta vardagsproducerande av kön/genus. Dessa forskare söker inte efter att kunna uttala sig om människors
inre egenskaper, utan studerar till exempel samhälleliga innebörder av olika sätt att vara kvinna eller man, och ser ofta
på förhandlingar och makt. Den här typen av forskning har ofta svårt att rymmas inom psykologidisciplinens ramar. Forskarna
ser sig ofta som på marginalen av sitt ämne, och i vissa fall också som dissidenter från sin institution.
Feministisk vetenskapskritik
Vissa av de feministiska forskarna som studerar hur psykologins antaganden och förutsättningar sätter gränser för vad som
kan bli psykologisk kunskap räknar sig inte längre som forskare i psykologi. De ser sig snarare som forskare om psykologi,
ofta med en tydlig vetenskapskritisk inriktning. De är influerade av den internationella tvärvetenskapliga kvinno-, köns-
och genusforskningen, särskilt av de senaste årens kritiska rörelser inom feministisk teori och modern vetenskapssociologi.
Fokus är på disciplinens grundantaganden och praktiker, och hur de samspelar med psykologins samhällsroller och psykologyrkets
framväxt och ökande betydelse (Hare-Mustin & Marecek, 1990; Richards, 1996; Rose, 1996). Dessa forskare studerar hur olika
definitioner av kön/genus i t.ex. psykologisk forskning och praktik leder till olika forskningsstrategier, forskningsinriktningar,
inriktningar på utbildningar, och hur de gör det lättare eller svårare att integrera köns/genusperspektiv. De ser kritiskt
på andra forskares och praktikers definitioner av kön/genus och studerar forskningsmässiga och andra konsekvenser av dem.
De metoder som dessa forskare använder är ofta diskursiva, det vill säga influerade av det ganska vida fält som kallas diskursanalys
(Wetherell m.fl. 2001). Intresset är ofta inriktat på att analysera det som i dagligt tal kallas retorik; i detta fall hur
psykologiforskare och andra med hjälp av text och andra framställningsmetoder ”producerar” vissa typer av psykologiska förståelser,
och hur dessa förståelser samspelar med andra samhällsaktörers intressen. De granskar inte bara mainstream psykologi, utan
också köns/genusforskare inom ämnet. Kritiken gäller framför allt de epistemologiska grundvalarna för forskningen, och de
politiska konsekvenserna av olika typer av forskning, och de anpassningar till mainstream som de innebär (Burman, 1998).
I de feministiska vetenskapskritikernas projekt ligger ytterst en önskan om att förvandla psykologiämnet så att dess kunskap
bättre ska tjäna grupper som idag missgynnas i samhället. Den här kritiken kan därför i viss bemärkelse ses som destruktiv:
forskarna är inte ute efter att förbättra den nu existerande disciplinens teorier, utan vill skapa teorier och praktiker,
som bygger på helt nya grundförutsättningar.
Kilder:
Burman, Erica (1998) (red.): Deconstructing Feminist Psychology. London: Sage Publications.
Gigerenzer, Gerd m.fl. (1989): The Empire of Chance: How probability changed science and everyday life. Cambridge: Cambridge
University Press.
Hare-Mustin, Rachel & Marecek, Jeanne (1990) (red.): Making a Difference: Psychology and the construction of gender. New Haven:
Yale University Press.
Marecek, Jeanne (1995): Feminism and psychology: can this relationship be saved? I: Stanton, Domna & Abigail Stewart (red.)
Feminisms in the Academy. Ann Arbor: University of Michigan Press.
Morawski, Jill (1988) (red.): The Rise of Experimentation in American Psychology. New Haven: Yale University Press.
Richards, Graham (1996): Putting Psychology in its Place. An introduction from a critical historical perspective. London:
Routledge.
Rose, Nikolas (1996): Inventing Ourselves: Psychology, power and personhood. Cambridge: Cambridge University Press.
West, Candace & Zimmerman, Don (1987): Doing gender. Gender & Society, Vol. 1(2): 125-151.
Wetherell, Margaret m.fl. (2001): Discourse Theory and Practice: A Reader. London: Sage Publications.
Første gang publisert i NIKK magasin 2 2001 © NIKK
