Av Bosse Parbring
Andrea Amft forskar vid Samiska studier, som är en del av Institutionen för arkeologi och samiska studier vid Umeå universitet. Hennes avhandling heter Sápmi i förändringens tid: En studie av svenska samers levnadsvillkor under 1900-talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv. Sápmi är nordsamiska och betyder Sameland, den samiska befolkningen och den samiska kulturen. Avhandlingen är den första vid forskarutbildningen i Samiska studier som startades vid Umeå universitet först 1995. Det finns väldigt lite forskning kring samer i Sverige under 1900-talet och knappt någon med genusperspektiv. Därför har Andrea Amft fått samla in mycket av sitt källmaterial själv.
Makten maskuliniserats
Under de senaste 100 åren har förutsättningarna för både renskötande samer och andra samer förändrats radikalt. Gruvdrift, skogsbruk, vattenkraft och turism har gjort att samerna och deras renar fått flytta på sig till allt mindre marker. Mekanisering och effektivisering av renskötseln har varit nödvändig för att hålla rennäringen lönsam. Men samtidigt har alla dessa krafter tillsammans lett till att färre samer kan ägna sig åt renskötsel. De flesta samer har fått söka jobb i det svenska samhället. Särskilt gäller detta de samiska kvinnorna. Knappast några kvinnor ägnar sig i dag åt aktiv renskötsel, vilket förekom i högre grad för 100 år sedan. Rennäringen och därmed den ekonomiska och politiska makten bland samerna har maskuliniserats. Enligt Andrea Amft har denna utveckling skett både inom det samiska samhället och till följd av myndigheters behandling av samer.
 |
| - Det finns en föreställning bland samerna själva att den samiska kvinnan är stark, högaktad och jämställd. Men hon är inte så jämställd, säger Andrea Amft. |
Kopplingen mellan samer och renar är stark. Det är den bilden av "samen" som målas upp i lagar och myndighetsföreskrifter. Länge försökte staten också förhindra att de nomadiserande samerna blev fast bosatta. Men det finns och har funnits många samer som ägnat sig åt annat än renskötsel. Ett exempel är skogssamerna som har livnärt sig på fiske, jakt och boskapsskötsel. Dessa samer har inte fått samma status eftersom de särskilda samerättigheterna knutits till renskötseln.
De samiska hushållen som sysslade med renskötsel runt förra sekelskiftet var funktionellt organiserade – alla hade en väl definierad uppgift, även barnen. Männen ägnade sig åt den aktiva renskötseln och kvinnorna styrde över hushållet. Barnen uppfostrades av både männen och kvinnorna, men till de olika uppgifter pojkarna och flickorna skulle utföra när de blev äldre. Även om kvinnorna inte ägnade sig åt den tyngsta delen av renskötseln så fanns de med i arbetet runt omkring. Det fanns också kvinnor som hade renskötselrätt, vilket gav dem andra privilegier som rätten att fiska och jaga. Om de ägde en renhjord hade de också ekonomisk makt i samebyarna.
Förlorade rättigheter
När renbeteslagen infördes 1928 diskriminerades kvinnor inom renskötseln. Om de gifte sig med en man som inte hade samma rättigheter förlorade kvinnorna sina rättigheter och därmed sin egendom i form av renhjorden. Det samma gällde inte samiska män som gifte sig med kvinnor utan privilegier. Genom denna underordning av kvinnor garanterade staten att privilegierna inte överfördes till icke-samiska män. Renskötseln stannade inom det samiska samhället genom att förstärka den manliga dominansen.
Högaktad, men inte så jämställd
Andrea Amft jämför renbeteslagen med flera hundra år gamla lagar om hur jordegendom gick i arv. Även i 1971 års rennäringslag återkommer rester från gamla lagar som förkastats i modern tid. 1971 blev lagen i och för sig formellt könsneutral genom att kvinnorna inte längre miste sina privilegier om de gifte sig med en man utan privilegier. Men i praktiken underordnas kvinnorna männen genom att de sällan blir fulla medlemmar i samebyn, organisationen där alla ekonomiska beslut tas. Makten bygger nämligen på hur många renar man har. Om det finns renar som hör till andra i familjen än den aktivt renskötande – i praktiken mannen – tillfaller de den aktivt renskötande medlemmen i samebyn. Marginaliseringen beskrivs av Ann-Mari Spiik i en artikel i tidskriften Samefolket 1975:
Det är så att man blir arg när man tänker på hur det är. I ett samehem är det kvinnan som regerar, men när hon kommer till samebymöte och begär ordet då börjar karlarna fnissa. Att kvinnan ska tiga i församlingen är något som blivit en lag i samebyarna. Det enda vi får vara med om att rösta är valet av ordförande på mötet. Oj, vilket förtroende! Ifråga om den ekonomiska förvaltningen har vi ingenting att säga till om, trots att det är vi som sköter ekonomin hemma och bör väl vara något så när insatta i ekonomiska frågor. Det är bara de som är aktiva i renskogen som har bestämmanderätt. Men jag uppfattar mig själv som aktiv i renskötselarbetet. Jag rustar säcken åt min karl och kör honom dit han ska för att titta till renarna. När han kommer tillbaka på kvällen ska han ha mat och torra kläder. Sånt här måste väl också räknas som en insats i renskötseln. Nej, rennäringslagen har inte beaktat kvinnorna.
Inte så jämställd
- Det finns en föreställning bland samerna själva att den samiska kvinnan är stark, högaktad och jämställd. Men hon är inte så jämställd, säger Andrea Amft.
- Allt som ger privilegier i samebyarna är de manliga uppgifterna, inte de kvinnliga som egentligen är lika viktiga. I Sametinget i Sverige är majoriteten män. Om kvinnor och män var jämställda skulle slumpen göra att hälften var kvinnor.
Det finns en nordisk samisk kvinnoorganisation, Sáráhkka, men den har inte särskilt stort inflytande. Andrea Amft menar att det är svårt för samiska kvinnor att säga att de är underordnade eftersom lojaliteten inom kollektivet är så stark.
- Den kvinna som säger att hon är underordnad uppfattas som försvenskad. Föreställningen är att det samiska samhället är egalitärt.
På så sätt måste samiska kvinnor underordna sig själv som kvinnor för att kunna vara "riktiga" samer.
I 1993 års revidering av rennäringslagen återkommer till och med ordet "husfolk" om de som ingår i renskötarens hushåll. Den nu gällande svenska lagen betraktar alltså en renskötande samisk man som husbonde och hans fru, barn och eventuella släktingar som husfolk.
- Redan på 20-talet var det begreppet gammalmodigt, säger Andrea Amft.
