Som följd av den nordiska välfärdsmodellen har kvinnor i Norden kunnat ta plats på arbetsmarknaden i hög utsträckning internationellt sett. Kvinnors autonomi i förhållande till män och det ökande ansvar som män förutsätts ta för hem och barn, är karaktäriserande för nordisk familjepolitik. Den traditionella manliga försörjarmodellen har åtminstone på policynivå ersatts av familjemodeller där både moderskap och faderskap förväntas innebära försörjaransvar.
Jämställdhetsperspektivet i nordisk familjepolitik tar utgångspunkt i delat föräldraansvar för såväl försörjning som barnomsorg
(den så kallade "dual earner" - "dual carer" -modellen). Att barnomsorg uppfattas som ett tydligt politisk ansvar är också
utmärkande för de nordiska länderna. Trots likheter skiljer sig länderna från varandra på många punkter, t.ex. när det gäller
föräldraledighetens och barnomsorgens utformning. Man visar på olika lösningar för att uppmuntra fäder att stanna hemma med
sina barn eller när det gäller frågan om huruvida barn skall skötas på dagis eller möjligast länge hemma.
Det höjs också kritiska röster som menar att familjepolitiken är för heteronormativ och otillräcklig i att beakta t.ex. klass
och etnicitet. Den mångkulturella befolkningen i Norden har medfört utmaningar för familjepolitiken, och de s.k. regnbågsfamiljerna
aktualiserar behovet av att utvidga den traditionella "familjepolitiken" till en mer pluralistisk "samlivspolitik".
