Sveriges Ms Queer

Av Maria Jacobson

Under sista helgen av Göteborg Film Festival i slutet av janu­ari hölls en hearing om varför antalet regisserande kvinnor i svensk film har minskat på tio år – under en tid när många andra branscher ökat kvinnnorepresentationen. Teatervetaren Tiina Rosenberg – minst lika känd som queerteoretiker – hade bjudits in som debatttör/provokatör. Hon kommenterade den Stockholmstunga panelen med: ”Men ni är ju så mycket bättre på att kasta sten här i Göteborg.” 

Denna referens till de så kallade Göteborgskravallerna – de våldsamma sammandrabbningarna mellan polis och aktivister under EU-toppmötet - utan ironi som jag uppfattade det – och jag tyckte det var överraskande att en aka­demiker uttalade sig så expressivt. Men, tänkte jag, det ingick kanske i provoka­törsrollen. 

Gammal revolutionär

När jag en dryg månad senare träffar Tiina Rosenberg, docent i teaterveten­skap och genusvetenskap, på Teater­vetenskapliga institutionen på Stockholms universitet fattar jag att det inte var en tillfällig pose. 

– Jag är en välutbildad akademiker som kan vara hur älskvärd som helst. Men jag är också en gammal revolutio­när med rötter i Kommunistisk ung­dom, i finsk arbetarklass och betongför­ort och inte alls främmande för att bråka, säger hon. För mig är forskning och undervisning en fortsättning på ungdomens aktivism där ifrågasättande av det normala och rådande går igen. Också teaterintresset började i barndo­men – min farmor och jag sjöng finska schlagers och lekte ofta teaterlekar, sen spelade jag politisk amatörteater i Förortsteatern i Gårdsbacka (som föror­ten heter på svenska) utanför Helsing­fors. 

– Jag identifierar mig som finsk, pappa var finsk och mamma finlandss­svensk. Och jag identifierar mig med livet i förorten.

På sätt och vis kan talet om identite­ter verka motsägelsefullt i munnen på en queerteoretiker – för sådana anses ju inte tro på fasta identiteter eller hur? 

– Det där är ett vanligt sätt att förr­ringa eller förytliga queer, att framställa det som en ”identitetsmarknad” där alla kan byta roller och identiteter dag för dag. Som queerteoretiker tror jag inte på att kön och sexualiteter är stabila identiteter utan formade av diskrimine­rande makstrukturer som ständigt upp­repas. För mig är heteronormativiteten den maktstruktur som styr vad som anses normalt, naturligt, sunt och rik­tigt i samhället. Jag menar att den heterosexuella matrisen producerar genus, snarare än tvärtom.

 

– Utifrån denna verklighet; förtryck, marginalisering, diskriminering är jag en politisk varelse som måste utgå från här och nu när jag ska agera. Då blir identiteten en utgångspunkt för politisk kamp, att kräva rättigheter, för att syn­liggöra förtryck och den kultur som skapats av många människor som levt som ”avvikare” i dominanskulturen.

Queer och marxismen

Tiina Rosenberg har sina rötter i den socialistiska feminismen,

– Jag hade kunnat vara Clara Zetkins polare, jag gillar att agitera. Queer och marxism gör gemensam sak när det gäller synen på det sociala som konstruerat, menar hon. Det var i DDR – dåvarande Östtyskland – hon höll sin första feministiska föreläsning. Femi­nism har varit och är ett rött skynke i det forna östblocket. Med egalitära Sovjetkommunistiska ögon sågs den som ett borgerligt västerländskt påfund – och nu i det postsovjetiska Östeuropa ses den som en avknoppning från kommunismen – en likhetsideologi. 

– Jag sökte mig till Östtyskland av politiska skäl och bodde där i två och halvt år. Pluggade germanska språk på Karl Marx-universitetet i Leipzig. Egentligen skulle jag vara där i fem år men jag blev så förbannad över att det var en diktatur, inte alls den socialism jag arbetat för. Länge ville jag inte tala om det där, det var nästan traumatiskt. Men jag tror fortfarande på socialismen och föreläser en hel del i marxistisk teori på gräsrotsnivå.

– Väl hemma igen började jag plugga teaterhistoria, film och litteratur. Det blev Stockholm av studiepraktiska skäl, sen har jag blivit kvar. Tog min grundexamen och jobbade sedan på Drottningholms teatermuseum i fyra år. Min avhandling handlade om teater­-och regihistoria på 1800-talet. 

Tredja vågens feminism 

– Men sedan började det rycka i min politiska ådra igen. Under några år hade jag levt ganska lugnt när det gäller akti­vism. Jag kände mig inte hemma i den feminism och kvinnorörelse som fanns i Sverige under 1980-talet, jag tyckte den var inåtvänd. I början av 1990-talet bör­jade det hända saker. Tidskriften Bang föddes, queerbegreppet öppnade för nya tankar kring kön och sexualitet – dock ännu inte i Sverige – men Judith Butler hade skrivit den banbrytande Gender Trouble 1990. 

I början av 90-talet anlände den så kallade tredje vågens feminism till Sverige med böcker som Susan Faludis Backlash och Naomi Wolfs Skönhets­myten. Åsa Crona skrev Bakom spegeln och Kopiornas uppror. Något senare kom Under det rosa täcket av Nina Björk. Samtliga var reaktioner på den kommersiellt exploaterade särartstan­ken. Även en icke-akademisk allmänhet fick redskap att ifrågasätta konstruerad feminitet. En queerteoretiker betonar den så kallade socialkonstruktivismen. Förenklat innebär den att vi som köns­individer producerar oss själva genom våra handlingar. Den synen skiljer sig från essensialismen som i stället utgår från att varje individ har ett grundlägg­gande inre ”varande”; en själ, ett jag, en egen identitet. 

Rötterna i homoforskning 

– För mig har genus alltid varit en helt igenom ideologisk konstruktion. Både radikalfeminismen och essensfeminis­men känns helt främmande. De flesta feminismer utgår från män och kvinnor som motsatta kategorier. Queer gav andra synsätt som tilltalar mig. Vi intresserar oss för variationer i alla grupper i stället för att koncentrerar oss på hur kvinnor och män förhåller sig till varandra.

 

– Men queer svävar inte i ensamt majestät. Där har jag svängt. Tidigare såg jag queer mer fristående men nu betonar jag rötterna i homosexualitets­forskningen. Annars kan det bli som med genus – en tendens att bortse från feminismens roll i genusforskningen. Forskningen om lesbiska bi-och homo­sexuella får absolut inte komma bort; tvärtom ser jag gärna att det inrättas en professur i ämnet i Sverige. Så länge inte ämnet får en institutionell status är det beroende av att enskilda forskare driver utvecklingen framåt. En annan idé är att skapa ett nordiskt forskningsråd för gay-and lesbian studies.

 

I sin senaste bok Queerfeministisk agenda beskriver Tiina Rosenberg queer som en vidareutveckling och påbyggnad av feministisk-, lesbisk- och gay-teori och aktivism. Den är ett stycke samtida köns-och sexualitetshistoria och kan kännas befriande för dem, som liksom Tiina Rosenberg, inte känner sig hemma i traditionell feminism.

– Den svenska socialdemokratiska feminismen handlar framför allt om att skapa bättre villkor för den arbetande modern, inte om befrielse i vidare bemärkelse. Den queera feminismen erbjuder frigörelse också från normen om genuskontraktet mellan kvinnor och män. 

Butler queerteoretisk favorit 

Om man frågar Tiina Rosenberg om hennes queerteoretiska favorit är svaret: Butler. Frågar man om vilken feminist hon föredrar svarar hon: Butler. 

Frågar man om vem hon bäst gillar bland sexualitetsteoretikerna blir svaret återigen: Butler.

 

– Butler är en toppenpingla – ett slags nav när det gäller köns-och sexua­litetsteori. En aha-upplevelse för mig var också Wayne Koestenbaums The Queen´s Throat; Opera, Homosexuality and the Mystery of Desire som kom 1993. Han skriver om Maria Callas och diva­kulten ur ett queer perspektiv.

Divakulten odlas särskilt i gaykultu­ren och i förstone kan den tyckas vara ett tecken på ytlighet och fåfänga. Men Koestenbaum ser divakulten som ett förhållningssätt till världen för homo­sexuella ”queens” – okrönta drottningar får kröna sig själva – en motståndsstra­tegi i lyxförpackning. Divan är den tota­la konstruktionen som kan rämna när som helst, bryta samman, excellera i tea­trala uttryck men också prestera formi­dabelt.

I mitten av 1990-talet dök begrep­pet queer upp i svenska medier. Don Kulick, professor i socialantroplogi, använde termen i 1995 i en intervju i Kom ut, RFSL:s tidning, Riksförbundet för sexuellt likaberättigade. I Göteborg arrangerade den första stora konferen­sen om homosexualitetsforskning i 1995. Den blev en bekräftelse på att något var på gång, och en inspiration. Ett hundratal forskare kom, många fler än väntat. Året därpå var Tiina Rosen­berg med och startade Queerseminariet i Stockholm som fortfarande pågår. 1996 gjorde också Lambda Nordica, tidskrift för homosexualitetsforskning, ett specialnummer om queerteori där Tiina Rosenberg bland annat skrev ”Om queer ögonblick i teater och opera”. Därefter har hon skrivit en mängd arti­klar på svenska, finska och tyska. År 2000 kom boken Byxbegär där hon fort­sätter att undersöka queer i teater och opera, med tonvikt på kvinnor i byxroll­ler. Ligger queer nära till hands för just en teatervetare – om man betänker att teater handlar om att skapa roller?

– Märk väl, jag pratar inte om roller när det gäller queer, utan om sociala positioner. Men visst är det lätt att för­stå processen att skapa och gestalta karaktärer. Performance är ju ett scen­term som ligger nära begreppet perfor­mativitet som socialkonstruktivismen använder för hur vi ”gör” genus. 

”Queerofori”, men också tysnad

Snart hade Sverige drabbats av ”queero­fori”, som Tiina Rosenberg kallar det. Tidningar där feminism, lesbiskhet och homosexualitet varit blinda fläckar publicerade långa reportage om queer och transfrågor. Fortfarande fanns dock avvikar-perspektivet kvar, men nu fram­stod queerfolket snarare som showar­tister än perverterade.

 

– En förklaring till att medierna blev så förtjusta i begreppet kan vara att det kändes lättare att säga queer än att tala om den så självklara heterosexualitet som ett problem, en maktfaktor. Tyvärr har exponeringen fört med sig att queer urvattnats och uppfattas som nån slags underhållning snarare än ett maktanaly­tiskt verktyg och en politisk kraft. Queer blev ett emblem för allt möjligt, en gimmick.

 

– Intåg av queer sammanföll med den svenska nationella ”komma ut-processen” i slutet av 1990-talet. Elisabeh Ohlsons bildsvit Ecce Homo väckte starka känslor och tvingade fram ställ­ningstaganden. Europride i Stockholm drog fler människor än någonsin och visade större mångfald än tidigare pride­festivaler. Ordet queer användes som beskrivning av den mångfald av männ­niskor som inte var heterosexuella.

 

Första gången jag stiftade bekant­skap med Tiina Rosenberg som förelä­sare var på Valands konsthögskola i Göteborg våren 2000. Ämnet var mott­tagandet av Fucking Åmål, Lukas Moodyssons populära och nydanande film. Pressen teg nästan unisont om fil­mens bärande story, kärlekhistorien mellan Elin och Agnes.

Vad berodde tystnaden på? Jo,sa Tiina Rosenberg, att inte-låtsas-om ser vi som ett uttryck för generositet, något storsint och tolerant. Men egentligen är tystnaden en homofob handling. Den är en medveten blindhet som kan uppfatt­tas som en makthandling, så länge homosexualitet betraktas som ett avvi­kande beteende till skillnad mot hetero­sexualitet som anses vara det önskvärda och privilegierade. 

Varför provocerar transpersoner?

Queer är teori men det är också praktik. I sin politiska form växte queer fram under 1980-talet i USA när homosexu­ella skuldbelades för hiv/aids. På pride­marschen 1990 delades Queer Nations Manifest ut på New Yorks gator där ordet queer återtogs från heterosamhäll­let som utpekat ”avvikarna” som queer; knäppa, konstiga. På aktivistnivå kom queer att representera människor som överskrider och utmanar normerna kring sexualitet och kön: bisexuella, homosexuella, lesbiska, transpersoner, transsexuella, transvestiter, crossdressers, dragkings/queens, butch/femme med flera. I USA har det varit en konflikt mellan transkvinnor och feminister – en konflikt som också finns här hemma. Radikalfeminister kan provoceras av den feminitet som vissa transpersoner tillämpar, en konservativ utseendefixe­rad kvinnlighet som ibland motsäger feminismens kamp för att slippa den sortens attribut och skönhetsnormer. Dessutom menar en del att endast den som är född biologisk kvinna kan förstå kvinnans position i könsmaktordningen och att den politiska kampen ska föras könsseparatistiskt.

 

– Jag fattar inte vad som kan vara så provocerande med transpersoner, säger Tiina Rosenberg.  Det finns både en feministmoralism och en feministfun­damentalism som kretsar kring den heli­ga kvinnan. Den är helt outhärdlig. Socialkonstruktivismen har i praktiken haft en liten betydelse för feminismen trots att den teoretiskt sett dominerar.

– I vissa situationer är separatism nödvändig som metod, inte som mål. 

Butchiga kvinnor og fjolliga queens

Ett par Tiina Rosenberg gärna åter­kommer till är butch/femme. Butch är den lesbiska kvinnan i manskläder och femme den lesbiska kvinnan i kvinno­kläder. När är en handling queer och när är den könsstereotyp?

 

– Stereotypt? I vems ögon?  Jag intresserar mig för synliga queera-, les­biska-, gay- och transidentiteter. Mina favoriter är butchiga kvinnor och fjolli­ga queens. Jag kan inte tänka mig något mer förföriskt, och jag tänder inte på kvinnor i största allmänhet. För mig är dykes de mest begäransvärda kvinnor som finns. Så det är en begärsfråga, helt klart. I övrigt dyrkar jag fjollighet hos män och är en gammal faghag .

– Fördjupar eller tillför queer något kring kvinnors begär? 

– Begär, erotisk energi, är en central fråga för queer och fördjupar definitivt frågan om begär och sexualiteter. De queera idéerna strävar bort från kvinnligt/manligt-tänkande som så starkt prä­glar det feministiska tänkandet. 

– Vilka är svagheterna med queer?

 

– En tendens att överbetona indivi­den som sammanfaller med det marknadsliberala projektets idéer. Genom öppenheten för det icke-normativa och för positionsbyten finns också en viss oansvarighet, en risk att makt­perspektiven fördunklas, att man över­ser med kränkningar, övergrepp, för­tryck.

En västerländsk fluga?

Närmast i Tiina Rosenbergs bokpro­duktion kan vi se fram emot Besvärliga människor: Teatersamtal med Suzanne Osten om normalitet och feministisk tea­ter. (Osten är regissör och professor i regi på Dramatiska institutet i Sverige). Och för den som undrar om queer är en västerländsk anglosaxisk fluga kan Tiina Rosenberg så småningom ge svar i projektet queer och postkolonialismen. Hittills har hon varit i Bangladesh, Indien och är på väg till Filippinerna i höst.

Første gang publisert i NIKK magasin 1 2003 © NIKK