Af Anja Hirdman
Med internet skapas nya sociala miljöer, nya förutsättningar för interagerande och socialt beteende, inte minst på grund av att man själv kan producera och publicera material. Det är därmed ett massmedium som till skillnad från andra är till för massproducerande inte bara masskonsumerande. Snyggast.se är en kommersiell sajt riktad till ungdomar. Vid sidan av reklam utgörs den av just material producerat av dem själva såsom dikter, uppsatser och utlagda bilder. Bilderna poängsätts mellan 1 och 10 av betraktaren och de med flest röster hamnar sedan på topp-10 listan för respektive kön (ibland topp-20 listan).
Dessa sammanlagt 300 bilder (jämnt fördelade mellan könen) har kontextualiserats med 1300 bilder från fyra tidningar riktade till en publik av unga kvinnor och män; Frida och Veckorevyn samt Slitz och Moore. Frågorna gäller således på vilket sätt den visuella mainstreamkulturens idéer kring genus och sexualitet manifesterar sig i ungdomarnas självbilder och hur vi kan förstå det symboliska interagerande som sker via bilder utifrån frågor kring genusstrukturer.
I såväl ungdomarnas självbilder som i medieutbudet finns samma visuella åtskillnad där femininitet kommuniceras som kroppslig självmedvetenhet och maskulinitet som icke-kroppslighet (ofta med ansiktsbilder). Denna ”face-ism” kontra ”body-ism” är dock inte bara en fråga om olika kroppsdelar utan om hur könen positioneras, och positionerar sig själva i förhållande till varandra.
Självbilderna på denna sajt är dels medel för kommunikation med andra ungdomar där de koder som används förväntas ingå i en gemensam förståelseram, dels markörer för ett fysiskt idealiserat jag man offentligt vill förknippas med och söker bekräftelse via. De (re)presenterar således inte bara en bild av jaget utan även en bedömning av jaget exponerat för poängsättning och utskrivna kommentarer från betraktarna. Att det är via bilder kommunicerandet av jaget sker har vissa konsekvenser. Till skill-nad från text om oss själva kring hobbies, åsikter i olika ämnen osv., vilar bilden på ett expressivt förmedlande där färre aspekter ´får plats´ och där poser uttrycker känslan hos jaget; längtan, ensamhet, oberördhet, upphetsning osv.
 |
| Foto: Paal Audestad/Samfoto |
Flertalet av ungdomarnas självbilder är närbilder tagna vid datorn eller nära den. Denna ”webcam pose” kräver anpassning till kameran både som riktning och rum inom den begränsade bildytan. Teknologin medför en särskild bildkonvention med kameran som en förlängning av vår blick utan redigering eller mellanhänder. Här finns en specifik intimitet framkallad av posen ”close-up” och av den autenticitet självporträttet bär på men även av miljön som ofta är det egna rummet. Intrycket är att det vi ser visas direkt för oss. Internet är ju även ett medium vi ofta ägnar oss åt i enskildhet. Samtidigt är dessa bilder gjorda för att figurera på en (halv)offentlig scen vilket har betydelse för hur de utformas. Det handlar om att bli sedd och bedömd som visuellt objekt, och att söka använda koder som förväntas uppskattas av det motsatta könet. Hur genus presenteras här, säger därför något signifikativt om den tolkning som görs av vad som antas vara en uppskattad version av femininitet respektive maskulinitet.
Kroppslig självmedvetenhet och relationella tilltal
De unga kvinnor som röstas fram och blir mest värderade (i bemärkelsen höga tittarsiffror) har medialt etablerade soft-porn-koder som kommunikationsretorik vars standardiserade uttryck innefattar såväl poser, ansiktsuttryck, blickar som klädes¬plagg. Den vanligaste bilden är närbilden i ”webcamposer” med ansikte och byst i fokus. Brösten understryks främst genom en kombination av poser och det tajta urringade linnet där resultatet är en tydligt framvisad upphöjd ”klyfta”. Poserna kan variera men kroppen vrids eller placeras så att denna klyfta alltid är visuellt markerad. Bröstens prominenta plats ger intrycket att bilden av jaget inte anses ”hel” utan dem, åtminstone inte om man ska bekräftas genom röstningar. Det är den del vilken representerar den feminina kroppen som just uppskattad femininitet. Framhävandet av bysten är den absolut vanligaste konventionen i tjejernas självrepresentationer och visar på ett anammande av en tidstypisk medial kod för feminin sexualitet. Den exhibitionism som kännetecknar den visuella diskursen kring feminin sexualitet inom mycket medieutbud arbetar även här, där kroppslig självmedvetenhet är ständigt betonad i flickornas bilder. Man ska visa att man har en kropp och att man är medveten om att man har en kropp. Det verkar på samma gång finnas ett slags ”kontrakt” på dessa listor där framvisandet inte får vara för iögonfallande, för tydligt performativt. Då kan kommentarer, inte minst från andra tjejer vara mycket negativa.
I de framröstade bilderna positionerar sig flickorna tydligt för en tänkt betraktare. Kameraögat är en spegel (med narcissistiska förtecken) inför vilken man poserar och ett fönster ut mot betraktaren och dennes reaktioner . Den som ser är i denna ”image act” nödvändig för att bilden ska fullborda sitt tilltal. Detta syns även i de korta bildtexterna där frågor om hur man uppfattas (”söt?”,”het kropp?”) liksom vädjan till den som ser (”snälla, en 10:a”, ”rösta snällt”) är vanliga. Flickorna tilldelar således betraktaren en central explicit roll både textuellt och visuellt där det primära är de känslor som bilden ska ge upphov till. Som övergripande form följer det den mjukpornografiska konventionen i bilder ”off-line” (inte minst i så kallade grabbtidningar) med ett inbjudande feminint bildjag som eftersträvar betraktarens deltagande och uppskattning.
Distans och icke-kroppslighet
Pojkarna använder i sina självbilder i betydligt högre grad än flickorna, varierade uttryck för jaget. Vanligast är dock ansiktsbilden, antingen med det något melankoliska eller oengagerade tilltalet där man inte upprättar någon form av relation till betraktaren. I motsats till flickorna verkar man sky allt som kan anspela på en sexuell retorik eller uppenbar tillgänglighet. De kan även förefalla helt absorberade av det de gör, såsom att titta på en datorskärm vilket förstärker intrycket av icke-kontakt. Resultatet är att de sällan blir objekt att ingå en imaginär relation med, samtidigt tangeras ibland intryck av isolering och ensamhet. Det finns dock en grupp av bilder där olika känslor förmedlas, främst genom användandet av armar, händer samt ögon.
Den extrema närbilden med sin emfas på ögonen (vilka allmänt ses som säte för känslor, personlighet eller karaktär) producerar ett engagemang med personen i fråga, med dennes känslor och tankar. I den hopkrupna posen med huvudet vilandes på armen finns det mest uppenbara kontaktsökandet och en slags romantiserad intimitet och melankolisk längtan.
I den andra stora gruppen intar handen en annan betydelse. Här är den hållen vid hakan, munnen eller vid huvudet och uttrycker snarare fundersamhet, seriositet och en upptagenhet med egna känslor och tankar. Den relation till betraktaren som erbjuds i dessa bilder handlar i första hand om att förstå eller engagera sig med personens tankar, vilka inte är uppenbara. Det som förmedlas är snarare ett intryck av självupptagen fundersamhet än av sökt kontakt med den som ser. Den kan också understryka rörelse, man gör eller är på väg att göra något och är därför inte engagerad i den som ser.
Där flickorna ständigt söker etablera olika typer av relationer till betraktaren är detta något pojkarna sällan gör. Här fungerar kameran sällan som spegel då den inte uppmärksammas, utan mer som ett fönster in för betraktaren utan sökt interaktion med publiken. Det centrala förefaller vara att förmedla en känsla hos det jag som visas upp (även när detta är en icke expressiv känsla), inte responsen på den. Inte heller i bildtexterna finns erkännande av betraktarens roll som bedömare, utan beskrivningar i mer neutrala former såsom ”jag” eller personnamn. Denna visuella distansering verkar ses som utmärkande för en uppskattad maskulin version av jaget.
Pojkarna förefaller dock mycket medvetna om vilka gester, poser och blicktilltal som inte ska användas. Den kroppsliga självmedvetenhet som i stort sett alla flickornas bilder relaterar till är inte bara frånvarande i pojkarnas bilder. Den verkar snarare vara det som bilderna arbetar mot. Om kroppen visas upp görs det i spexande bilder, alternativt på ett sätt så att det inteförefaller medvetet. Bilderna präglas av det framhävda ansiktet i så hög grad att de ibland ger intryck av att förhålla sig till en icke-kroppslig manlighet.
Den erotiserade kroppen är i mainstreamkulturen konventionellt uppvisad för en maskulin (publik)blick vare sig det är kvinnor eller män på bilderna. Att som ung man placera sig i positionen av den betraktade kan därmed äventyra en heterosexuellt uppvisad (bild)identitet, även i fora där den röstande publiken antas vara unga tjejer. Det finns även homosociala aspekter att ta hänsyn till, som säkert bidrar till reglerande koder. Liksom kritiska kommentarer tjejer emellan kan förekomma inför alltför sexuellt performativ uppträdande, kan killar bli kritiserade om deras bilders tilltal är mer romantiserat och öppet kontaktsökande.
Positionen av ett begärligt bildjag som söker betraktarens godkännande är för det maskulina kodat som icke-heterosexualitet och för det feminina som just heterosexualitet. Arbetandet mot all antydan till erotisering visar hur starkt detta bildmönster är inskrivet i pojkarnas kroppar.
Genusbaserad synlighet
Relationen mellan ungdomarnas självbilder och mediebilder av det ´egna jaget´ visar flera dimensioner av internalisering, både vad gäller tilltal och kontext. De varierade uttrycken i pojkarnas bilder (inom ramen för en icke-erotiserad retorik) följer mönstren i det undersökta mediematerialet liksom den dominerande ansiktsbilden. Denna mångfacettering visar en mer individbaserad maskulin visuell position där sammanhang och situation avgör. Femininitet är emellertid visualiserat efter samma mönster; som självmedveten kroppslighet att antingen avnjutas eller kritiskt granskas (beroende av publikens kön). Det som genomsyrar flickornas själv(re)presentationer är denna position av intimiserat visuellt objekt.
Bilderna på Snyggast.se präglas även i hög grad av den bedömningskultur som utmärker mycket av det populärkulturella medieutbudet. Här finns ett ständigt värderande av personers utseende och sociala eller snarare mediala förmåga i alltifrån dokusåpor, reality-Tv, talkshows till veckopressens närgånget kommenterade bilder av (främst) kvinnors kroppar. Deltagandet och önskan om synlighet härrör ur det faktum att medier har lyckats definiera och legitimera sig själv som en värderad plats att vara i. Visualiseringar på Snyggast.se, kan ses som del av denna önskan om synlighet. Det rör sig då inte bara om att kommunicera med andra ungdomar, utan också om möjligheten att få delta och därmed bli bedömd på en (halv) offentlig medial scen. I denna mediala synlighetskultur inkorporeras bedömandet som centralt element både för betraktaren och för den betraktade. Att lägga ut en bild av sig själv för poängbedömning, där inga andra förmåner eller priser finns förutom att hamna på listan över de mest ”röstade på” innebär att söka bekräftelse och uppskattning utanför den nära vänskaps- eller familjekretsen. Denna form av synlighet innebär samtidigt alltid en risk, inte bara av att bli icke-bekräftad utan också att bli negativt (offentligt) utdömd.
Att söka bekräftelse som ett ”bildjag” genom att presentera en version av sig själv som röner uppskattning förefaller betydligt mer naturaliserat för flickor än pojkar, liksom att acceptera betraktarens roll som legitim bedömare. Killarna motsätter sig denna (under) positionering trots att de interagerar på samma sajt. Här är distanserad maskulinitet uttryck för självtillräcklighet, utan behov av betraktarens godkännande. Flickornas hanterande av sig själva som visuellt presenterade jag är mer interaktivt både med kameran och med publiken och därmed mer beroende av responsens form.
Detta är även utmärkande för den mjukpornografiska estetik som flickorna förhåller sig till. Denna presenteras i det mediala som ett uttryck för självtillräcklighet, en form av narcissistisk autonomi. Paradoxen här är dess behov av godkännande för att bli positivt uppfattad som bild. Poserna flickorna iklär sig ska vara ett slags uttryck för att ”vara-sig-själv-nog” men är endast effektiva i den grad som betraktaren förhåller sig uppskattande till dem. Pojkarnas bilder tilldelar inte betraktaren samma centrala roll vilket gör att de inte heller riskerar att förlora eller förändra sin betydelse om de inte blir uppskattade/positivt bedömda.
Materialet visar samtidigt att vad som verkar anses vara oförenligt med en idealiserad (feminin) version av jaget är kroppslig omedvetenhet, intellektualism och oberördhet inför betraktaren. Dessa egenskaper karakteriserar däremot den ideala maskulina version pojkarna förhåller sig till.
Framträdande i diskussionerna kring Internet har möjligheterna till en genus neutral zon varit, där man inte behöver vara en redan fördefinierad kropp utan kan, i skydd av anonymiteten, ta vilken identitet man vill. Forskning de senaste åren har dock visat att mycket kommunikationen här följer traditionella genusmönster; (Kibby 1997, O´Brien 1999, Herring 2001). Förklaringar varierar från att de känns familjära och ”naturliga” då de följer mönster off-line, till att män och kvinnor upprätthåller dessa mönster på grund av att de ger bekräftelse inom olika gemenskaper.
Den starka ”hypergendering” som verkar vara premisserna på denna sajt för social uppskattning (i form av röster) och för att få kontakter eller virtuellt ”grooming” (flirtande) med andra ungdomar visar två saker. Å ena sidan en (förvånande) stark internalisering och acceptans av de mediebilder som florerar av det egna ”jaget”, å andra sidan att Internet som medierad (halv)offentlighet tydliggör den soft-porn position unga kvinnor tilldelas för att få plats och uppmärksamhet på en mediescen idag.
Deltagande av fel publiker
Internet är som medium väl lämpat för pornografiskt utbud: låga distributionskostnader, stor tillgänglighet, stor anonymitet, och möjlighet att själv få synas. Det har också lett till ökad insyn grupper emellan. ”Miljöer” som förut var tillgängliga endast för den som tillhörde en viss grupp (t ex ungdomar med ett visst intresse) kan nu en stor och inte alltid tänkt publik ta del av. Hur vi uppträder och visar oss i en viss social situation avgörs av var vi är och med vilka, men också av var vi inte är och vilka som inte är där. När det gäller Snyggast. se är en typ av publik som inte ska vara där, eller inte förväntas vara där av ungdomarna, vuxna personer. Till skillnad från skolgården eller ungdomscafét där unga människor kommunicerar med varandra i en miljö ”säkrad” från vuxna innebär Internet en förändrad social situation. En stor del av diskussionen i Sverige kring de bilder (av flickor) som finns på Snyggast.se handlar inte i första hand om innehållet i bilden utan om just denna vidgade tillgång på insyn och deltagande av fel publiker, och eventuella konsekvenser utanför nätet. Så, anammandet av den soft-porn presentation som uppmuntras i traditionella medier medför nya implikationer beroende på de nya situationer som Internet medför.
Kilder
Kibby, Marge (1997): ”Babes on the Web: Sex, identity and the home page”
O´Brien, Jodi (1999): Writing in the Body: Gender (Re)Production in Online Interaction, in Marc Smith & Peter Kollock (eds),
Communities in Cyberspace. London:Routledge.
Herring, Susan C. (2001): Gender and Power in Online Communication, Unpublished ms, Indiana University, Bloomington.
Gade, Rune (2004): Mig selv som billede, i EKKO 24
Første gang publiceret i NIKK magasin 2 2006 © NIKK
