Tre ting på en gang

Av Heidi Elisabeth Sandnes

– Fedrekvoten er et forsøk på å styre indirekte noen felt i samfunnet som det er vanskelig å styre direkte. Valgfriheten står sterkt i vårt samfunn, og det er viktig å huske på at fedrekvoten faktisk er valgfri. Men det staten gjør gjennom innføringen av kvoten er å gjøre uønskede valg til irrasjonelle valg, sier Birgitte Johansen. Hun er ansatt som forsker ved Trøndelag Forskning og Utvikling.

Johansen disputerte i 2010 med avhandlingen "Likestilling i frihetens tid – En kritisk analyse av den norske familiepolitikken og dens likestillingsprosjekt". Her diskuterer hun innholdet i familiepolitiske dokumenter som omhandler innføringen av fedrekvoten. Hun har også intervjuet foreldre og barnehagepersonale om spørsmål rundt barneomsorg og arbeidstid.

Skal løse mange problemer

De ti ukene som nå er forbeholdt pappa skal fikse på mange ting på en gang, viser blant annet høringsnotater, odelstingsproposi­sjoner og stortingsmeldinger som Johansen analyserer.

– I disse dokumentene kan man lese at fars inntreden i foreldrepermisjonen skal forandre forholdet mellom mor og far, mel­lom arbeidsgiver og arbeidstakere av begge kjønn, og selvsagt mellom far og barn, forteller hun.

Forskeren har blant annet funnet eksem­pler på at man ønsker å ”påvirke diskusjonen i hjemmet” slik at fedreukene blir en på­driver til at foreldrene også deler resten av permisjonen mer likt.

Vil styre valg

I et samfunn hvor valgfriheten står så sterkt som hos oss, er det vanskelig for staten å styre det som skjer innenfor husets fire vegger, mener Johansen.

– Hvordan skal staten styre oss når idealet er at vi i utgangspunktet skal få lov til å være frie både i tanke og kropp? Én måte er å styre valgene vi tar. Det gjøres ikke gjennom lover og straff, men indirekte gjennom påvirkning av holdninger, moral og samvittighet. Man retter altså styringen mot sinnet til hver enkelt av oss, sier hun.

Staten kan for eksempel ikke bestemme at fedre må være hjemme med barna sine, med fedrekvoten følges av oppfordringer som forteller at dette er bra for forholdet til barna og at det vil bedre likestillingen i hjem og arbeidsliv.

– Dette må sies å være en vellykket politikk i og med at en svært stor prosent av fedrene tar ut de ukene som er forbeholdt far. Både andres forskning og mine egne
intervjuer med foreldre viser imidlertid at mødre fortsatt tar størsteparten av omsorgsansvaret. Det ser altså ikke ut til at forholdet mellom foreldrene har blitt endret i den grad politikerne ønsker, sier Johansen.

Slingringsmonn i systemet

Det er en grense for hvor langt en slik indirekte styring kan nå, påpeker forskeren.

– Kanskje kommer man ikke helt i mål rett og slett fordi det ikke er mulig? I et samfunn hvor vi har valgfrihet kan ikke staten detaljregulere hvilke valg vi tar. Det er et slingringsmonn i systemet, en frihet til å ta andre valg enn den familiepolitikken peker mot. Det er dette slingringsmonnet jeg har sett på. Det består av blant annet av kulturelle forståelser om hvordan fedre og mødre er og bør være, som påvirker valgene folk tar i forhold til foreldrepermisjon og deltids­arbeid, sier hun.

I slingringsmonnet finnes også kravene fra arbeidslivet som er med på å påvirke hvordan foreldre legger opp hverdagen. I tillegg finnes ekspertuttalelser fra andre enn staten, for eksempel førskolelæreres oppfatning av hvor mange timer om dagen et barn bør være i barnehagen. Dette er kunnskap foreldre oppsøker, og som kan være med på å påvirke valget om deltidsarbeid for en av foreldrene.

– I dette rommet for valg oppstår det vi kaller likestillingsparadokset; det at til tross for at vi har de legale rettighetene på plass i forhold til likestilling, har vi et svært kjønnsdelt arbeidsliv, og kvinner, særlig mødre, jobber deltid i langt større grad enn menn, sier Johansen.

Den norske staten har gjennom ”arbeidslinja”, en velferdsmodell som sikter på å få så mange borgere som mulig ut i arbeid, gjort det mulig for kvinner å kombinere betalt arbeid med omsorg. Gjennom gode permisjonsløsninger og tilgang på barnehageplass har man lykkes i å holde en høyere fødselsrate enn mange andre europeiske land, samtidig som en stor prosent av mødrene har lønnet arbeid. I europeiske land hvor man enten har en tradisjonell rollefordeling med en hjemme­værende mor og en forsørgerfar er fødsels­ratene lavere enn i Norge.

Familiepolitikk skal endre arbeidslivet

– Fedrekvoten blir et virkemiddel for å oppfylle arbeidslinja. Den har som mål å få fedre fra forsørgerrollen til en rolle som tilstedeværende fedre, samtidig som kvinner knyttes sterkere til arbeidslivet og gis bedre mulighet til å forsørge seg selv, sier Johansen.

Hun vil på ingen måte si at denne politikken mislykkes. Det hun vil ta opp til diskusjon er om familiepolitikken alene er nok for å endre det norske likestillingsparadokset.

– Det jeg syns er mest interessant er at man ønsker å forandre normalarbeidstakernormen, sier Johansen.

”Normalarbeidstakeren” er et begrep som blant annet brukes av forskere som Joan Acker og Rosemary Crompton. Dette er en i utgangspunktet kjønnsløs arbeidstakernorm, men som i sine innebygde krav om tilstedeværelse, oppofrelse og konkurranseinstinkt passer til en person uten omsorgsansvar.

– Her vil altså staten endre innholdet i denne malen, ikke gjennom å regulere arbeidslivet direkte, men gjennom holdningsendringer som skal komme via familiepolitikken, sier Johansen.

Heidi Elisabeth Sandnes er forskningsjournalist ved KILDEN Informasjonssenter for kjønnsforskning. En lengre versjon av artikkelen er tidligere publisert på http://kilden.forskningsradet.no.

Kvotering inte tillräckligt

Av Bosse Parbring

– Kvotering av föräldraledigheten är en nödvändig förutsättning för jämställdhet, men inte alls tillräcklig. Det säger den isländska sociologen Ingólfur V. Gíslason, som forskar om vilken betydelse Islands uppdelning av föräldraledigheten har där en tredjedel går till vardera föräldern medan en tredjedel fördelas fritt.

– När det gäller Island så har vi gått från en situation där knappast någon pappa tog föräldraledigt till en situation där drygt 90 procent gör det och tar i genomsnitt 101 dagar.

Enligt Ingólfur V. Gíslason visar forskning att papporna trivs med att vara föräldralediga och vill gärna göra det igen. Ju längre tid de har varit hemma desto tätare är relationerna till barnet.

– Det som man även hade hoppats på, men som jag inte kan se har hänt är att detta påverkar löneskillnaderna mellan kvinnor och män eller att det har påverkat den könsuppdelade arbetsmarknaden.

Det finns flera förklaringar till att det inte går att se några förändringar ännu, menar Ingólfur V. Gíslason. För det första så är ledigheten på nio månader för kort, menar han. Det finns ett glapp mellan ledighetens slut och tiden när förskolan tar emot. Detta glapp överbryggar mammorna i mycket större grad än papporna genom deltidsarbete eller att lämna arbetsmarknaden. För det andra så anser de flesta mammorna att sex månader hemma med barnet är för lite. Väldigt många tar deltidsledigt och förlänger sin ledighet på det sättet till nio eller tolv månader.

– Det betyder både att papporna ofta behöver arbeta övertid för att få ekonomin att gå ihop – och förstärker därmed sin position på arbetsmarknaden – och att kvinnorna senare återkommer på arbetsmarknaden och försvagar därmed sin position där.

– För det tredje så verkar det som om kvinnorna upplever ett tryck från omgivningen om att vara hemma så mycket som möjligt och att de som överlåter ansvaret till pappan upplever fördömanden eller åtminstone sidoblickar. Detta har vi funnit på Island och det har också varit en del av forskningsresultaten i Danmark och Finland. Däremot verkar detta inte förekomma i Sverige och jag har inte sett något liknande i Norge. Möjligen har det något att göra med längden på ledigheten men det är också möjligt att diskursen i Sverige är annorlunda.

Ingressfoto: Colourbox