Av Anna Moring
Sverige fick en ny fertilitetsvårdslagstiftning 2005, Island 2006, Finland 2007, Danmark modifierade sin lag 2007 och Norge sin i samband med den jämställda äktenskapslagstiftningen 2009. Lagar om adoption ändras på löpande band och pressen för jämställd äktenskapslagstiftning ökar runt omkring i Norden.
Den nordiska familjepolitiken håller helt tydligt på att liberaliseras, men utvecklingen sker på vissa villkor och inom vissa ramar. Trots en gemensam riktning – bejakande av familjernas mångfald – kvarstår intressanta skillnader mellan de olika nordiska ländernas lagstiftning.
De centrala skillnaderna påträffas i frågor om spermadonatorns ställning i assisterad befruktning, adoption inom eller utom familjen samt den så kallade föräldrapresumptionen (en äkta make eller maka blir automatiskt juridisk förälder till barnet som föds).
De här skillnaderna har ett klart historiskt upphov och uppstår i relation till övrig lagstiftning, men de innehåller också oförklarligheter som pekar på skilda värderingar och riktlinjer inom den nordiska familjepolitiken.
Sverige för kärnfamiljer, Finland för barnets rätt till pappan
I en artikel från år 2007 jämförde jag finsk och svensk familjelagstiftning från ett regnbågsperspektiv. De väsentliga skillnaderna låg specifikt i de ”manslösa” kvinnornas situation.
Lite förenklat: i Sverige ska ett barn alltid ha två föräldrar, oberoende av föräldrarnas kön. Ensamstående kvinnor får inte inseminera. Partnern till modern har rätt att få sitt föräldraskap fastställt i rätten oavsett moderns vilja.
I Finland får också ensamstående inseminera, men däremot prioriteras barnets rätt till en far över dess rätt att få ett juridiskt förhållande med moderns partner. Ingen föräldrapresumption ingår i registrerade partnerskap och adoption inom familjen kan ske bara med den biologiska faderns (eller moderns) tillstånd.
Motsvarande skillnader präglar den nordiska lagstiftningen som helhet, vilket tyder på att det i samtliga nordiska länder föreligger intresse- eller värdekonflikter i ungefär samma frågor: den biologiska pappans rättigheter, ensamstående kvinnors situation, spermadonatorns ställning samt villkoren för fastställandet av föräldraskap vid insemination.
Heteronorm vs. kärnfamiljsideal?
Forskarens blick fångas av frågan om hurdana normer dessa konflikter baserar sig på. Två av dem framstår mycket klart: överallt genomsyras frågor om regnbågsfamiljer av en konflikt mellan heteronormativitet och kärnfamiljsidealen.
I en situation där familjen – det som lagstiftningen ska reglera – avviker från den heterosexuella kärnfamiljen (mamma-pappa-barn i ett gemensamt hem), måste samhället avgöra vilkendera som skall prioriteras: barnets rätt till en mamma och en pappa av motsatta kön (heteronormen) eller barnets rätt till juridiska band till de föräldrar som det lever sin vardag med (kärnfamiljsidealet).
I Sverige, Norge, Danmark och Island har spermadonatorn vid en insemination inga som helst rättigheter eller skyldigheter gentemot barnet. Däremot krävs det att det finns en annan person i mammans liv, en sambo eller en registrerad partner/äkta maka/make, oavsett den andra personens kön.
Här ställs kärnfamiljsidealet – tanken att barnet ska ha två föräldrar som lever tillsammans vid tidpunkten för inseminationen – över det heteronormativa idealet att ett barn nödvändigtvis ska ha två föräldrar av motsatta kön.
I Finland däremot har lagstiftarna utgått från barnets rätt till en far, oavsett om mannen lever med barnet eller inte. En spermadonator kan i vissa fall välja att få bli juridisk far till barnet, dock har kvinnan rätt att välja en donator som inte vill ha juridiskt faderskap.
Adoption inom familjen kan i Finland bara ske ifall barnets andra biologiska förälder ger tillstånd till det, och i motsats till alla andra nordiska länder så är det spermadonatorn som i vissa fall kan ha rätt att fastställa sitt juridiska faderskap – inte den inseminerade kvinnans partner.
Här segrar heteronormen över idealet om kärnfamilj, en juridisk far anses vara viktigare för barnet än ett juridiskt förhållande till den andra modern, oavsett att spermadonatorn i sådana fall kan vara helt okänd för både barnet och dess andra föräldrar i vardagen.
Så långt har inget nordiskt land ännu kommit på att det skulle erkänna att ett barn kan ha fler än två föräldrar – också juridiskt.
Normernas osedvanliga följder
Snabbt sett skulle det alltså verka som om Finland skulle ha den mest heteronormativa lagstiftningen i Norden vad gäller insemination och adoption. Konsekvenserna av lagen är däremot mycket intressanta.
Lagstiftningen i de övriga nordiska länderna prioriterar kärnfamiljen. Som följd blir det lättare för lesbiska kärnfamiljer att skaffa barn, men homosexuella män – vars i praktiken enda möjlighet att få barn är att hitta någon som föder det – blir lämnade ute i blåsten. Homosexuella män får i princip adoptera, men i praktiken finns det just inga givarländer som skulle acceptera homosexuella adoptivföräldrar.
I Finland däremot ger lagstiftningen inga självklara signaler om kärnfamiljsformens överlägsenhet – familjerna måste själva avgöra hur de vill ha det. Det kan vara ett sammanträffande, eller så inte, att den senaste utvecklingen i finsk regnbågsfamiljskultur pekar mot en ökande mängd klöverfamiljer – familjer med fler än två föräldrar.
Finsk lagstiftning ger också dessa familjer relativt fria händer att välja hur föräldraskaps- och vårdnadssituationen ska se ut när barnet väl finns till, och familjerna väljer de lösningar som bäst passar dem.
Paradoxalt ger alltså en lagstiftning som explicit vill värna on heteronormen – barnets rätt till en far och en mor – större valfrihet åt familjerna själva än den till synes icke-heteronormativa nordiska modellen som prioriterar kärnfamiljen.
Anna Moring är tf. generalsekreterare för de Gröna Kvinnorna och jobbar på en doktorsavhandling om familjeideal på Helsingfors universitet.
Ingressillustration: Anne Aagaard
