Av Eva Magnusson
Detta omvända, kvinnovänliga sätt att tolka observerade psykologiska könsskillnader skulle aldrig ha sett dagens ljus utan den moderna kvinnorörelsen, men det har alltid haft ett konfliktfyllt förhållande till samma kvinnorörelse.
Som begreppet "kvinnopsykologi" har använts, bygger det på ett särartstänkande och en essentialism som kan låsa den vetenskapliga och politiska utvecklingen inom ämnet. Flera välkända kvinnopsykologiska teoribildningar har karakteriserats av att de oreflekterat ser "kvinnor" som något i grunden, och i väsentliga avseenden, skilt från "män". De bygger sina utgångsantaganden på den typ av föreställningar om åtskilda manliga och kvinnliga essenser som finns i västerländsk kultur och åstadkommer vetenskapliga cirkelresonemang som bygger in det förväntade svaret (könsskillnader) i förutsättningarna (essenser).
Negativa konsekvenser
Observerade könsskillnader i en viss undersökning kan se nog så bestickande och essentiella ut om man inte reflekterar över var de har sitt ursprung utanför den enskilda individen, vem/vilka som tjänar på att de upprätthålls, och därmed vilka krafter utanför individen som bidrar till att upprätthålla dem i det dagliga livet. Det är inte särskilt "vetenskapligt" att påstå sig finna essenser av kvinnligt och manligt hos individer i ett samhälle där kvinnor och män konsekvent bemöts olika och tillmäts olika värde och tilldelas olika sektorer av samhällslivet och privatlivet. Eventuella observerade könsskillnader måste alltid sättas in i ett politiskt och samhälleligt/historiskt sammanhang. Att tänka utöver de vanligaste psykologiska förklaringarna (som söker orsaker inuti individen, ser till biologi eller tidig barndom och socialisation och sedan betraktar individen som en i princip färdig produkt som "innehåller" egenskaper och skillnader) öppnar för nya förklaringsmöjligheter.
De teorier och studier som har presenterats inom en kvinnopsykologisk särartsram har ibland använts på sätt som kan få negativa konsekvenser för kvinnor. Det mest kända exemplet är antagligen Carol Gilligans (1982) studie av moraluppfattningar och moralpraxis hos män respektive kvinnor och flickor respektive pojkar. Hävdar vi att kvinnor är särskilt bra på att anlägga ett omvårdande förhållningssätt, och att de är det just därför att de är kvinnor, dvs. i kraft av sin essentiella kvinnlighet eller sitt kvinnovarande, ligger det nära till hands att se detta som ett rättfärdigande av att fortsätta att låta kvinnor utföra allt oavlönat (och lågavlönat) omvårdnadsarbete. Det kan dessutom ligga svindlande nära att sluta att överhuvudtaget se det som ett arbete. Det kan lätt framställas som förverkligandet av den sanna kvinnligheten. Och det sker. Det leder på sikt in i både teoretiska och politiska återvändsgränder, som kan bli svåra att ta sig ur annat än genom en åtskillnadspolitik som tilldelar kvinnor "kvinnliga" sfärer och män "manliga".
Just kvinnor?
Ordet "kvinnopsykologi" antyder också att det enbart skulle vara intressant att studera just kvinnor med de redskap som teorierna erbjuder. Det är självklart intressant att studera kvinnor, och det behöver definitivt göras länge än för att kompensera den brist på högkvalitativ forskning om kvinnor som fortfarande karakteriserar stora delar av mainstreampsykologin. Men den nya kunskap och de nya teorier och metoder som utvecklas, ska också användas, både för att studera män, och för att förstå psykologiska fenomen, som man hittills oftast har använt könsneutrala teorier för att förstå, och som man länge studerade huvudsakligen med män som studieobjekt.
Ingen homogen grupp
Ytterligare ett problem är att ett begrepp som kvinnopsykologi, om man inte specificerar det (och det glömmer man ofta), blir politiskt neutralt och döljer att kvinnor inte utgör någon homogen grupp. Att klumpa ihop personer från vitt skilda delar av samhället och världen i stort i en godtyckligt vald kategori (kön, i detta fall), och sedan uttala sig om hela gruppen utifrån detta enda som de har gemensamt, är en variant av den universalism som psykologi i gemen brukar anklagas för av bland annat kvinno- och könsforskare. Sådana universalistiska drag har karakteriserat stora delar av psykologin, inklusive delar av det som brukar kallas kvinnopsykologi. Kvinnopsykologi som den har praktiserats fram till 1990-talet har ofta begränsat sig till att studera vita medelklasskvinnor i västvärlden, men har precis som mainstream-psykologi ändå ofta uttalat sig om "alla" kvinnor. Medvetenheten om dessa brister har ökat starkt, och det pågår debatter i tidskrifter inom området, och det produceras en hel del ny gränsöverskridande forskning, men då under beteckningar som kritisk feministisk psykologi eller the psychology of gender.
Første gang publisert i NIKK magasin 2 2001 © NIKK
