Av Anna-Karin Berglund og Susanne Johansson
Den ursprungliga projekttiteln "Kvinnorna reser, männen blir kvar, genusrelationer och välfärdsmodeller i förändring" syftar dels på att kvinnor i Nordens ytterområden rent fysiskt reser därifrån för att exempelvis skaffa sig högre utbildning medan männen blir kvar. Men titeln syftar också till att kvinnor har uppvisat en högre flexibilitet när det gäller anpassning till den nya näringsstrukturen i ytterområdena medan männen blir kvar i traditionella yrken med få framtidsutsikter. Under projektets gång kom det till en brytpunkt där även männen lämnade glesbygdområdena i vissa regioner. Denna utveckling är till dels beroende av att det under de senaste ca fem åren har skett ytterligare försämringar av levnadsvillkoren i de perifera områdena vilket gör att såväl män som kvinnor väljer att lämna bygden. (Berglund, Johansson, Molina (red) 2005).
I projektet samlades en grupp nordiska forskare kring ett kritiskt perspektiv och förhållningssätt till de förändringar som den nordiska välfärdsmodellen i förändring har genomgått under de senaste tio åren. Arbete och välfärd är tätt ihopkopplade varför de lokala arbetsmarknaderna ställdes i fokus, liksom även frågan hur genusrelationer påverkar och påverkas av förändringar på såväl arbetsmarknaden som förändringar i välfärdssystemen. Artikeln baserar sig på studier i nordligaste Norge, Sverige och Finland, samt Island, Färöarna och Grönland i sin helhet. Att studien innefattade samtliga nordiska länder med sinsemellan stora variationer i livsmönster, etnicitet, språk, teknologianvändning, religion ledde naturligt fram till den grundläggande frågan; Finns det en nordisk välfärdsmodell? Vi identifierade tre områden (förutom den offentliga välfärden) som viktiga för individens välfärd; arbetsmarknaden, civilsamhället och hushållet. De enskilda fallstudierna har valt olika infallsvinklar och frågeställningar som belyser projektets huvudfråga. Ett mål med de genomförda studierna har varit att sammanställa och analysera empiriskt material som beskriver landsspecifika fenomen och förändringar i periferin.
Tidigare studier har visat att det fanns en rad gemensamma nämnare i de nordiska välfärdssystemen när det gäller välfärdens utformning och även jämställdhetskriterier. Gemensamt för Norden har angetts vara en hög sysselsättningsnivå, inte minst för kvinnor, en hög andel kvinnor i politiken och en välutvecklad offentlig sektor som tillhandahåller generell offentlig välfärd såsom barnomsorg och äldreomsorg (Bergkvist (red) 1999). Den nordiska välfärdsmodellens grund har varit ett generellt välfärdssystem med offentlig finansiering och ansvar och med en skattefinansiering som innehållit en grundtanke om att alla har rätt till välfärd oavsett geografisk och social belägenhet. Denna bild är på väg att förändras radikalt och kanske även definitivt. Decentralisering av ansvar och befogenheter från nationell till lokal nivå när det gäller välfärdsfrågor och arbetsmarknadspolitik har lett till att det största ansvaret för medborgarnas välfärd ligger hos de enskilda kommunerna och därmed en större variation i utbudet. (Svenska Regeringens regionalpolitiska proposition 2001/2:4.).
Ny förståelse av nordisk välfärd
I våra studier i Norden visar det sig att det är tre förhållanden som påverkar möjlighe¬ten att göra en generell beskrivning av en nordisk välfärdsmodell. För det första innefattar projektet såväl Östnorden (Finland, Sverige, Norge) som Västnorden (Island, Färöarna, Grönland) vilket får till följd att en ny förståelse av nordiska välfärdssystem och arbetsmarknader växer fram. För det andra; på Grönland, Island och Färöarna har fokus under den studerade perioden varit uppbyggnad av välfärdsstaten och i förlängningen ett ökat åtagande för kommunerna när det gäller exempelvis barnomsorg och andra välfärdstjänster.
När det gäller Sverige, Finland och Norge har samma period inneburit ett ifrågasättande av den offentliga sektorns åtagande och ett ökat marknadsinslag i välfärdsproduktionen, bolagisering, entreprenad och utförsäljningar av verksamheter som inte definierats som kärnområden. I Sverige har dessutom de nordligaste delarna fått allt sämre förutsättningar; skatteunderlag för att hålla god servicenivå när det gäller välfärdsrelaterade tjänster har minskat. För det tredje har utvecklingen av välfärdsstaten skett vid så olika tidpunkter att - utan att mena att länderna nödvändigtvis följa samma utvecklingsväg - några länder kan sägas vara i en uppbyggnadsfas medan andra är på väg in i en avregleringsfas vilket lett till att det kommunala åtagandet varierar mycket såväl nationellt som regionalt. Sammanfattningsvis kan sägas att marknadslösningar mest förekommer i regionala centea och att sådana sällan är möjliga i den Nordiska periferins mindre samhällen när det gäller kommunala kärnverksamheter som vård, skola och omsorg. Här är befolkningsunderlaget alltför svagt för att verksamheter ska kunna drivas kostnadseffektivt. (Berglund, Johansson, Molina (red) 2005).
Centraliseringstrend och utflyttning
Den nordiska periferins befolkning upplever en stark centraliseringstrend i alla studerade regioner. Endast ett fåtal områden har en befolkningsmässig stabilitet. Det handlar framför allt om regioncentra som Alta i Finnmark fylke, större städer som Tromsö i Troms fylke, Rovaniemi i Lappland, Luleå i Norrbotten samt huvudstäder med arbetspendlingsområden (inom 50 km radie) till Reykjavik, Torshavn och Nuuk. De flesta av dessa områden är i utveckling genom att vara regionala motorer för näringslivet och i kraft av att härbärgera centrala institutioner och verksamheter, universitet och högskolor. Kommuner utanför dessa områden är ofta befolkningsmässigt små. De har dessutom i flertalet fall en minskande och åldrande befolkning.
Urbaniseringen, centraliseringen av offentlig verksamhet till regioncentra samt förlust av lokala arbetsplatser inom primärnäringar och basindustri utgör sammantaget ett existentiellt hot mot många av den nordiska periferins småkommuner. Utifrån den statistiken kan vi konstatera att det är framför allt kvinnor och män i yngre åldrar som flyttar från småsamhällena. Vi kan iaktta en ekonomisk rationell hållning till att lämna hembygden på Island där intervjuade kvinnor och män uttrycker att arbete och utbildning går före lokala värden i bygden där speciellt traditionella genusrelationer upplevs som avskräckande bland kvinnor. Könskontraktet upplevs som mer traditionellt på landsbygden vilket gör att speciellt ensamstående kvinnor funnit det nödvändigt att flytta till tätorterna för att ges möjlighet till egen försörjning.
På Färöarna har flyttning från hembygden för periodvisa anställningar i bl.a. Danmark och Norge varit en vanlig strategi inom ramen för den s.k. diasporaekonomin där ofta kvinnan och barnen levt kvar i hembygden och kunnat fortsätta med hjälp av hemsända pengar från mannen, familjeförsörjaren. Under 1990-talet kan vi dock se att mönstret förändras så till vida att det blir fler hela familjer som flyttar från Färöarna för arbete eller utbildning utomlands. Likaså sker en ökad frånflyttning från svenska Norrbotten och finska Lappland som i likhet med Island motiveras av utbildningsmöjligheter, möjligheter till arbete och bättre ekonomi samt längtan efter den urbana livsstilen. Tilläggas skall att utflyttningstrenden för Färöarna har vänt under de sista åren, då ekonomin förbättrats.
Som det framgår av inledningen så lämnar såväl män som kvinnor vissa regioner i dagsläget. Könsbalansen mellan män och kvinnor är fortfarande problematisk med ett överskott av män i Norrbotten, Lappland, Färöarna och Grönland. I de kommuner och regioner som har ett underskott på kvinnor antas detta indikera bristfällig jämställdhet och sämre möjligheter till utbildning och arbete för kvinnor. Bättre könsbalans finner vi i på Island och i Troms och Finnmark i Norge. (Berglund, Johansson, Molina red, 1995).
Lokala genuskontrakt
Genom historien har den nordiska periferin karaktäriserats av en hög andel sysselsatta inom primärnäring och basindustri. Samhällen med fokus på primärnäringar har av tradition en stark könssegregering då dessa betraktas som manliga näringsgrenar. Kvinnornas ansvar har traditionellt varit hemmet. Det postindustriella har förändrat könsmönstren. De nordiska kvinnorna har en fast förankring på arbetsmarknaden även om utträdet skedde vid olika tidpunkter, där kvinnorna i Sverige, Norge och Finland tar det stora språnget på 1960-talet och ett årtionde senare även kvinnorna på Färöarna och Island.
Utbyggnaden av den offentliga sektorn har haft en avgörande betydelse för kvinnors inträde och ställning på arbetsmarknaden. Genom utbildning, arbete och karriär inom den offentliga sektorn har kvinnors position på arbetsmarknaden stärkts i förhållande till männens. Detta gäller kanske särskilt i den nordiska periferin. Bilden av periferin som bestående av i huvudsak primärnäringar, lågutbildade invånare och bristfälliga möjligheter att förverkliga sig själv i globaliseringens tid, överensstämmer inte riktigt med det vi ser i våra studier. Den enskilda kommunen kan i flera fall rubriceras som en "välfärdskommun" där den kommunala välfärdsproduktionen och de offentliga institutionerna mer och mer kommit att fungera som viktig arbetsgivare och motor i samhället. Att kommunerna, den lokala staten allt mer har fått ansvaret för de välfärdsrelaterade tjänsterna har lett till en utveckling där "förhandlingarna" mellan män, kvinnor och staten, uttryckt i "formella" genuskontrakt, sker alltmer på en lokal nivå (Johansson, 2000, jmf. Hirdman 1990). Behovet av arbetskraft påverkar hur staten agerar gentemot den kvinnliga arbetskraften, vilket kan uttryckas som att det bestäms av vilket "förhandlingsläge" kvinnorna har på en lokal nivå.
Arbetslösa män – ökad omsorg?
Samtidigt som kvinnorna i periferin blir allt mer förankrade på arbetsmarknaden är det tvärtom så att männen får allt större svårigheter att återfå förankringen på arbetsmarknaden, då deras traditionella arbetsmarknader krymper. Yrkesfrekvensen bland män har sjunkit dramatiskt i många regioner. Exempelvis är yrkesfrekvensen för män i de flesta kommuner i Lappland under 50 procent, en situation de delar med flera norrbottniska kommuner. I de övriga länderna är det bara enstaka kommuner där situationen är lika illavarslande. Detta har haft till följd att i vissa kommuner har kvinnors sysselsättning tenderat att bli till och med högre än männens. Hur genuskontrakten påverkas av att kvinnorna i viss mån blir huvudförsörjare var en av frågorna vi ställde oss när projektet inleddes. Svaret är att vi inte finner något som tyder på att kvinnors högre förvärvsfrekvens har utmanat de lokala genuskontrakten när det gäller reproduktion. I t.ex. den svenska studien framgår det att arbetslösa män inte tillbringar mer tid i hemmet för det. Reproduktionen i fråga om hushålls- och barnomsorg sköts inte i större utsträckning av männen trots att deras kvinnor förvärvsarbetar, utan i många fall är barnen som vanligt på dagis; de hemsysslorna sköts fortfarande av kvinnan. Män kan också sägas reproducera, men det är i form av vedhuggning och insatser i lokalsamhället, och inte genom en utökad omsorg om barn och hushåll.
De olika nordiska länderna befinner sig i olika faser vilket påverkar sambandet mellan genuskontrakten och välfärdsmodellerna. Studier visar att sambanden mellan behovet av kvinnlig arbetskraft och statens välfärdsåtaganden i form av barnomsorg är tydlig. I den Färöiska studien konstaterar forskarna att Färöarnas välfärdsmodell kan betraktas som "familistisk fram till de siste tio år i det 20 århundre". (Berglund, Johansson, Molina, 2005, s. 172). Med detta menar forskarna att välfärd om barn och gamla har betraktats som familjens åtagande (läs kvinnornas). I Sverige intensifierades välfärdens utbyggnad på 1960-talet i samband med att kvinnornas förvärvsarbete ökade dramatiskt. Under 1990-talet och framåt är det tvärtom många kommuner som nedrustar både på grund av dålig ekonomi men också beroende på att i områden med låg förvärvsfrekvens för kvinnor anses behovet av barnomsorg mindre (Johansson 2000). Det sker också en livlig debatt om alternativ till offentligt producerat välfärd till förmån för privata lösningar och en ökad tilltro till det civila samhället.
Kvinnor mer rustade?
Våra studier visar på att för små kommuner är arbetstillfällen inom den offentliga sektorn nödvändiga att måna om. Vi menar även att det finns ett underskattat beroendeförhållande mellan tillväxten och välfärden. För allt fler företag är den välfärdsservice som kommunerna svarar för en viktig lokaliseringsfaktor. I sammanhanget är det viktigt att poängtera att produktionen av välfärdstjänster såväl är en förutsättning för tillväxt som viktig ur sysselsättningssynpunkt. Lägg därtill behovet av att klara omsorgen om en allt åldrande befolkning och problemen med välfärdens personalförsörjning i den nordiska periferin. Det ligger nära till hands att söka lösningen på personalförsörjningsfrågan hos den stora gruppen arbetslösa män i den nordiska periferin. Flera studier vittnar dock om att männen som blivit arbetslösa inom basnäringar och primärindustri, väntar på att det ska komma ett arbetstillfälle inom samma sektor de tidigare arbetat med. De tidigare dominerande primärnäringarna verkar ha lett till ett genussystem där männen har svårare att bryta loss från rådande föreställningar om vad som är ett manligt jobb än kvinnorna. Mycket talar för att kvinnor står mer rustade att möta den postindustriella arbetsmarknaden – oavsett om de väljer att flytta eller stanna.
Kilder
Berglund, Johansson, Molina (red) (2005): Med periferien i sentrum – en studie av lokal velferd, arbeidsmarked og kjönnsrelasjoner
i den nordiske periferien. Rapport 2005:14, Norut-NIBR Finnmark, Alta.
Bergquist, C. m fl. (red) (1999): Likstilte demokratier? Kjønn og politikk i Norden. Universitetsforlaget/NMR.
Hirdman, Y. (1990): Genussystemet.Maktutred-ningen. Slutrapport, SOU 1990:44. Stockholm.
Regeringens proposition 2001/02:4. En politik för tillväxt och livskraft i hela landet. Finansdepartementet: Stockholm.
Første gang publisert i NIKK magasin 1 2006 © NIKK
