Av Heléne Thomsson
Det har hänt tidigare att kvinnor som vill vara med i studien har hört av sig. Men aldrig har de begärt att få bli intervjuade med den kraftfullhet som det var fråga om när Mukandayisenga ringde. Tvärtom brukar de som önskar delta i studien vara mycket ödmjuka och nästintill blyga i sin förfrågan. Men så är det heller ingen som under en intervju ansatt mig som feministisk forskare så hårt som Mukandayisenga.
"Vi svarta kvinnor hör till de koloniserade, det gör inte ni vita medelklasskvinnor. Det är snarare så att ni har fått fördelar av kolonisatörernas agerande och av det rasförtryck som drabbat och fortfarande drabbar andra kvinnor. Det glömmer ni lätt. När ni talar om kvinnoförtryck så borde ni gå tillbaka i historien och se hur er status bygger på lögner uppfunna av vita kolonisatörer. Det slags förtryck som ni vita medelklassfeminister ser som det ni måste frigöra er från, spelar en relativt obetydlig roll i de liv som vi svarta eller andra invandrade kvinnor i Sverige lever. Er feminism accepterar de rasfördomar som är invandrarnas största fiende", säger hon.
Upp till debatt
Min avsikt med den här artikeln är att ge ett bidrag till debatten om etnocentrism och om vit, västerländsk, heterosexuell bias i den feministiska forskningen. Denna bias som uppmärksammats i många sammanhang under årens lopp, har givit upphov till texter om svårigheter att respresentera andra, om maktproblem, och om t.ex. feminism och ras (se t.ex Bhavnani, 1993; Frankenberg, 1993; hooks, 1981). Jag vill dock hävda att dessa texter givit alltför få märkbara spår i de forskningsresultat som vi nordiska feminister presenterar i våra artiklar, rapporter och böcker. Etnocentriska och andra ’översittartankar’ är tvärtom framträdande i mycket av det vi skriver. Vi ingår därför, skrämmande nog och tvärtemot vad många av oss hävdar att vi vill, som aktiva delar i det system som syftar till att stärka den vita suveräniteten och motverka möjligheterna för kvinnor att enas i en gemensam feministisk kamp.
Jag har för avsikt att här föra ett resonemang kring hur jag själv växte i medvetenhet om min privilegierade position och om min forskningsmakt, med hjälp av den intervju som jag kom att göra med Mukandayisenga. Jag kommer inte att kunna ge en uttömmande analys av maktproblematiken, det finns det inte utrymme för i det här sammanhanget, men jag ska försöka ringa in ett relativt svårforscerat problem i den feministiska forskningen, och beskriva hur jag själv hanterat det i min forskning.
Vi dominerar utan att analysera oss själva
Mukandayisenga spände sina ögon i mig direkt när vi möttes och sa att vi vita, västerländska, heterosexuella medelklasskvinnor dominerar alldeles totalt i den feministiska debatten och forskningen. Den enda gång som hon kände igen sig och välkomnades, sa hon, var när den "vanliga" feministiska debatten hade specialintresse "etnicitet". Hon menar att vi osynliggör icke svenska eller nordiska kvinnor som kvinnor, men också att vi glömmer (medvetet?) att vi själva lever ut en etnicitet.
Vi som betraktar oss som "vanliga" feminister betackar oss för mäns normsättande och "mainstreamforskares" så kallade objektivitet, men analyserar sällan vår egen forskning i praktisk handling. Vi sätter oss mycket sällan ner och skärskådar våra teoretiska kunskaper ur ett maktperspektiv och jämför det vi tror oss veta, med teorier och erfarenheter från grupper av kvinnor som lever andra liv än vi själva. Vi tänker kanske tanken, men vi gör det aldrig, poängterar Mukandayisenga. Vi är helt enkelt diskurssättande feminister, utan särskilt stort intresse för vår egen vinklade syn på världen.
Sådant känns hårt att höra, när man som jag forskar om invandrade kvinnors situationer i ett rasistiskt och sexistiskt svenskt klassamhälle. Jag har i min forskning fokuserat på hur samhället och arbetslivet på ett mer adekvat sätt skulle kunna möta kvinnor med invandrarbakgrund som idag utesluts och marginaliseras på grund av kön, klass, ras och etnicitet. Jag vill inte höra att jag har en fördomsfullt vinklad syn på världen. Efter flera hundra reflexiva och teoribaserade intervjuer och analyser tycker jag att jag har kunskaper (fakta, insikt, förståelse). Men jag erkänner att jag trots det har svårt att driva frågor som åstadkommer verkliga förändringar.
Den svenska linsen
"Det är för att du är svensk utan att tänka på det. Du ser inte att dina ögon har en lins som gör allt svenskt normalt och allt annat avvikande", säger Mukandayisenga i den intervju som jag gör med henne. "Så länge du har den här linsen i ögat, kommer du inte att kunna påverka någonting. För du ser ju inte vad du ska påverka. Du tror att invandrade kvinnor är marginaliserade och uteslutna på grund av kön, klass, ras och etnicitet, säger du. I själva verket är de totalt osynliga, bland annat på grund av sådana som du."
Hon säger vid flera tillfällen i intervjun att vi svenska akademiska feminister saknar kunskap om vilken roll ’svenskheten’ spelar, och att det är en stor brist i den kunskap vi producerar. Vi vet helt enkelt för lite om vilken funktion vår egen överordning har, hur den verkar och vad den bygger på och består av. Plockar vi sönder svenskheten menar hon att vi kan hitta en överordning i termer av ras (vi tillhör rasen "de vita", "ägarna" och "härskarna"), i termer av kön (vi tillhör majoritetskvinnorna, vilka ses som "bättre kvinnor" med "rätt kvinnlighet") och klass (relativt kapital- och resursstarka). Men vi vill inte se oss själva på det här sättet, menar hon, och det är en stor brist i den feministiska forskningen och debatten. Det som utåt ser ut som oenigheter och osämja bland kvinnor av olika etniskt ursprung, är egentligen bara en effekt av att vi vita, heterosexuella medelklasskvinnor bygger upp oss själva med hjälp av privilegier och fördelar utdelade av "härskarna" (vita, heterosexuella medelklassmän). "De privilegierna vill ni inte bli av med och därför kan vi inte kämpa mot samma förtryck", säger Mukandayisenga.
Ras som analytiskt begrepp
Vi privilegierade feminister, som sällan själva är utsatta för rasförtryck (vilket i Sverige och liknande länder ofta tar sig uttryck i det vi benämner "invandrarfientlighet" eller diskriminering av invandrade personer), vet inte ens om vi törs använda begreppet "ras". Är det inte ett förlegat uttryck med anknytning till en fördomsfull biologism? säger vi med tunna röster. Nej, säger Mukandayisenga. Ras är minst lika viktigt i analyser av människors liv som kön är. Men kanske måste man hitta ett uttryck för ras som kan fylla samma funktion som genus gjort för könsanalyserna. Något som får oss att våga inse att begreppet måste användas analytiskt, men att det handlar om sociala maktstrukturer och de privilegierades tolkningar och inte om egenskaper eller biologi. Lika lätt som den så kallade "mainstreamforskningen" har kunnat utesluta kvinnor eftersom de är så krångliga att förhålla sig till - om man nu inte bara får betrakta kön som egenskap utesluter vi ras, men också andra sociala strukturer i våra feministiska analyser.
Ändå är vi idag många som erkänner och hävdar att ras- och klassidentiteter, förtryck och privilegier skapar olikheter i våra liv. Vi säger till och med i våra feministiska texter att olikheter på grund av ras- och klassförtryck är så stora, att könstillhörigheten spelar en mindre farlig roll i det praktiska vardagslivet. Jag säger det i det jag skriver. Mukandayisenga menar emellertid att det jag hävdar med emfas, bara är "en ambitiös feminists stumma läppars bekännelser". Det låter vackert när hon säger det, men jag tar det hårt. Hon menar att jag måste våga (och tillåtas) se hur jag själv medverkar som förtryckare, innan jag kan säga något som leder den feministiska kunskapen och det verkliga förändringsarbetet framåt. Jag måste börja analysera också det förtryck som jag själv deltar i och de fördelar som jag har av kolonialismens framtåg och av arbetsförmedlarnas rasism, politikernas marginaliseringstendenser och företagens uteslutningstekniker, som jag är så kritisk mot.
Vi, de och privilegierna
Jag försöker förklara, eller snarare bemöta Mukandayisengas kritik genom att beskriva den rädsla som jag och många med mig har, för att vi ska skapa mer olikheter än vad som redan finns. Vi vill inte se de vi studerar som annorlunda. Vi vill inte befatta oss med "vi och de tänkandet". Vi vägrar kategorisera och syssla med jämförande forskning. Vi är ju alla kvinnor och verkar för samma mål, säger jag. Mukandayisenga håller inte med mig, utan menar istället att vi har helt olika mål, hon och jag.
 |
| "Hela din status bygger på att du är så lik de härskande männen som man bara kan bli. Vi "invandrarkvinnor" har inte en tanke på att nå samma nivå som svenska män. Vi är tacksamma om vi når samma nivå som svenska kvinnor", säger hon. |
Vändning i forskningen
Hon låter mig förstå att det jag borde analysera är de privilegier som jag och andra vita heterosexuella medelklasskvinnor drar nytta av. Fundera över kön som ett begrepp med ras- och klasskonnotationer. Att jag borde våga se mäns och statens maktutövande som något önskvärt i vita kvinnors vardag. Först då kan jag förstå förtrycket. För, säger Mukandayisenga, det handlar också om att de förtryckta formas till att bete sig på ett sätt som inte stör rådande ordning och att någon belönar dem för deras "snällhet".
"De förtryckta ser inte vad de har att vinna på att inte längre vara offer. Och ni svenska kvinnor ser inte heller vad ni har att vinna på att de inte längre är det", säger hon.
För mig innebär Mukandayisengas ord en påfrestande vändning i min forskning. Jag läser in hennes kritik även i andra intervjuer som jag gjort, och jag kan inte längre producera en endaste rad om hur invandrade kvinnor i Sverige har det. Vad jag än skriver så ser jag "min svenska lins" och min överordnade position. Jag kan inte använda mina älsklingsteorier, för jag inser att de är maktfullkomliga och etnocentriska, och jag kan inte diskutera mina resultat med min favoritkollega, för hon är också etnocentrisk. Jag sitter i en bur. Men plötsligt en dag spricker den bubbla av självförakt som jag har arbetat upp, och ur min hand kommer texter som är något annat än det jag skrivit tidigare. De handlar inte längre om hur invandrade kvinnor upplever t.ex. arbetsmarknadspolitiska insatser. De handlar om hur dessa insatser uppstår i en situation där det svenska sättet att leva, uppfostra barn och söka jobb på, betraktas som normalt. Där den evigt påtalade likheten mellan kvinnor är något som döljer en verklig och för oss medelklasskvinnor ur majoritetsbefolkningen, önskad diskriminering – och hur det upplevs av kvinnor med invandrarbakgrund.
Dölja förtryck
Mina texter handlar nu om hur vi kvinnor ur majoritetsbefolkningen med största välvilja startar projekt och verksamheter, för att hjälpa invandrade kvinnor att fortsätta orka leva i sin underordnade position. Hur kvinnor (och män) som är slående lika mig, arbetar för att det ska skapas arbetstillfällen (längst ner i samhällets hierarki), mötesplatser (med bara kvinnor ur samma position) och kvinnoprojekt (med inriktning på traditionella kvinnosysslor och harmoni), av det slag som vi anser att invandrade kvinnor behöver. Jag skriver i mina texter att det egentliga syftet med satsningar riktade till invandrade kvinnor är att vidmakthålla rådande maktförhållanden. Att den politiska strategin att inte se kvinnor med invandrarbakgrund som en grupp och att arbeta ’individinriktat’ inom arbetsmarknadsåtgärderna, är ett sätt att dölja ett generellt förtryck av invandrade kvinnor. Jag skriver att alla verksamheter riktade till invandrade kvinnor måste rannsaka sina syften och fråga sig vem som egentligen tjänar på att verksamheterna finns. Jag noterar att jag tidigare aldrig bjudits in att delta i så många politiska sammanhang för att tala om mina forskningsresultat som nu. Men att man alltid blir lika irriterad över att jag ständigt ifrågasätter vems ärenden det är jag själv går.
Kilder:
Frankenberg, Ruth (1993). White Women, Race Matters: The social construction of whiteness. London: Routledge
Bhavnani, Kum-Kum (1993). Talking racism and the editing of women’s studies. I Diane Richardson and Victoria Robinson, Introducing
women’s studies. London; Macmillan.
Hooks, Bell (1981) Ain’t I a woman? Black women and feminism. Boston; South End Press.
