Trots att de nordiska länderna har kommit långt i sitt jämställdhetsarbete har man inte lyckats minska förekomsten av våldtäkt och sexuella övergrepp. Det konstaterar Siri Thoresen, en av forskarna bakom rapporten Vold og voldtekt i Norge – En nasjonal forekomststudie av vold i et livsløpsperspektiv. 

Rapporten bygger på en enkätstudie där norska medborgare beskriver sina erfarenheter av våld och övergrepp. 9,4 procent av kvinnorna i studien uppger att de har utsatts för våldtäkt, vilket innebär att det inte har skett någon minskning jämfört med tidigare studier.
– Det är ett problem att vi har fått förbättrade förhållanden på jämställdhetsområdet men ändå inte ser någon minskning av sexuella övergrepp, säger Siri Thoresen.  
Ovan nämnda studie har genomförts av Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress som en del i regeringens handlingsplan mot våld i nära relationer. Rapporten presenterades i onsdags och samma dag släpptes av ren tillfällighet den svenska rapporten Våld och hälsa – En befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa.

Båda studierna utgår från ett livsloppsperspektiv och visar att personer som har utsatts för våld som barn löper större risk att utsättas för våld även i vuxen ålder. Det finns också en koppling mellan våldsutsatthet och psykisk ohälsa, enligt den svenska studien, som har genomförts av Nationellt centrum för kvinnofrid.

En tredjedel av offren berättar aldrig

De båda rapporterna bekräftar varandra och visar att våldet är ett utbrett samhällsproblem i både Norge och Sverige. Av båda rapporterna framgår det också att i synnerhet det sexuella våldet sker i det fördolda. Många som utsätts för våldtäkt uppsöker inte sjukvård och får aldrig hjälp att bearbeta det de har varit med om.
– Våldtäkt upplevs som så tabu att många väljer att inte prata om det alls, säger Siri Thoresen.
I den norska undersökningen uppgav nästan en tredjedel, 29 procent, av de utsatta kvinnorna att de aldrig hade berättat om våldtäkten för någon annan. Siri Thoresen förklarar att ett beslut om tystnad kan vara noga övervägt.
– Många som utsätts för våldtäkt upplever att de själva klandras för händelsen. Det innebär en stor social risk att berätta, säger hon.

Vid sidan av statistiken över förekomsten av våldtäkt tycker Siri Thoresen också att siffrorna över våld i nära relationer är extra anmärkningsvärda. Ungefär lika många män som kvinnor uppger att de har utsatts för lindrigt våld av en partner, men kvinnor uppger i större utsträckning att de har utsatts för allvarligt våld. 9,2 procent av kvinnorna och 1,9 procent av männen uppger detta.
Enligt Helena Ewalds, som leder Nordiska ministerrådets projekt Riskbedömning vid parrelationsvåld i Norden,skulle de nordiska ländernas hantering av partnervåld kunna förbättras genom bättre koordinering.
– Det är inte så tydligt i alla länder vilka som egentligen har det huvudsakliga ansvaret för det våldsförebyggande arbetet, säger hon.

Förebyggande arbete sparar liv

Inom  projektet har representanter från polis, socialtjänst och sjukvård i olika nordiska länder träffats för att utbyta erfarenheter kring riskbedömning. Träffarna har visat att länderna delvis utgår från olika metoder vid riskbedömning. Det största problemet är dock, enligt Helena Ewalds, att många myndigheter inte använder någon metod alls.

– Vissa tycker att det redan ingår i deras professionalitet att hantera de här frågorna, men det räcker inte. Myndigheterna behöver de här hjälpmedlen, säger hon.
Hon tycker att arbetet mot partnervåld behöver struktureras upp. Det behöver bli tydligare hur arbetet ska utföras och vilken myndighet som bär det huvudsakliga ansvaret.
– Om man gör det här på rätt sätt kan det spara liv så det är väldigt viktigt, säger hon och får medhåll från Siri Thoresen.
Hon tror att det börjar gå upp för myndigheterna att våldet skapar ohälsa och kostar mycket pengar.
– Allt fler börjar förstå att det här är viktiga frågor som det lönar sig att arbeta med, säger hon.