Personer med normbrytande funktion löper extra stor risk att utsättas för våld, och okunskap hos myndigheter slår hårt mot de drabbade. Den särskilda utsattheten gör att effekterna kan bli annorlunda jämfört med när våldet riktas mot personer med funktion som följer normen, menar Maria Montefusco.

Varför är det viktigt att lyfta den här frågan i en nordisk kontext?
– Det finns inte så mycket forskning och få experter så vi kan dra nytta av varandras erfarenheter. Alla de nordiska länderna jobbar med frågan men på olika sätt. I nuläget är det svårt att säga vilken praxis som ger resultat.

Vilka skillnader ser du?
– Bland annat finns det skillnader i hur utsatta grupper synliggörs. Särskilt i Sverige har man länge urskilt utsatta grupper inom arbetet mot våld.

– På Island har frågan om våld och funktionshinder debatterats intensivt de senaste två åren och i Norge har man kartlagt och utvärderat stödtjänster. I Danmark har myndigheterna bra koll på vilka kriscentrum som är tillgängliga. Ett problem i Finland har varit skillnaden i hur kommuner lyckas skapa trygga miljöer. Vid årsskiftet överfördes finansieringsansvaret för skyddshemmen på staten och det ökar jämlikheten regionalt.

Vad tillför genusperspektivet?
– Mycket. Vi har fått bättre kunskap om våldet mot kvinnor, men det finns extremt lite kunskap om våld mot män med funktionsnedsättning. Det finns en risk att omgivningen inte ser utsattheten och det finns problem med okunskap eller fördomar hos polis och rättsväsende.

Vilka är utmaningarna med att lyfta frågan?
– Det är ett svårt ämne. Ett tabu. Det är ett misslyckande för samhället att redan utsatta utsätts för övergrepp. Det är svårt att ta till sig. Frågan upplevs som komplex. Vi vet inte riktigt hur vi ska gå vidare om det framkommer att en person med funktionsnedsättning utsätts för våld. Alla som jobbar inom vård och omsorg är inte potentiella förövare, men det behövs mer insyn och en diskussion om maktpositionen som bland annat anställda på boenden har.