Kärnfamiljens fall hotar inte parnormen

2011-02-08 Den goda medborgaren är inte längre nödvändigtvis gift, eller ens heterosexuell, men han eller hon lever i ett långvarigt, stabilt och monogamt parförhållande där man bor ihop och gärna har barn. Det framgår av det stora EU-forskningsprojektet FEMCIT, som nyligen hållit sin slutkonferens.

En av sex aspekter på medborgarskap som det nyligen avslutade forskningsprojektet FEMCIT har studerat är det intima medborgarskapet. Det handlar om hur europeer i dag organiserar sitt privatliv, vilka relationer och familjekonstellationer de lever i, samt hur dessa förändrats sedan 1960-talet och fram till i dag. Både sexuella och icke-sexuella relationer har varit forskarnas fokus när de intervjuat personer som lever utanför den konventionella familjen; t.ex. singlar, särboende, homosexuella och dem som bor i olika slags kollektiv.

Med nedslag i Portugal, Norge, Bulgarien och England konstaterar forskarna att allt fler medborgare tillbringat längre perioder av sina liv utanför den heterosexuella kärnfamiljen under de senaste årtiondena. Antalet gifta par har sjunkit i alla de undersökta länderna, skiljsmässorna har ökat dramatiskt, allt fler barn föds utanför äktenskapet, antalet ensamföräldrar har ökat liksom antalet singelhushåll och kvinnor som inte får barn. Den moderna västliga kärnfamiljens hegemoni utmanas också av migrationen och det i ökande grad flerkulturella Europa.

Priviligerat parförhållande

Men trots de stora förändringarna visar forskningen att parförhållandet behållit sin plats som den priviligerade formen för intimt liv.

– Det förvånade oss att parnormen står så starkt, sa ledaren för forskningsgruppen, Sasha Roseneil, på slutkonferensen i Oslo den 20.1.2011.

foto_tone_hellesund

Parförhållandet har varit ett ideal på tvärs av de olika samhällsformerna vi studerat, säger Tone Hellesund. Foto: Bosse Parbring

Tone Hellesund har stått för den norska delen av forskningen och hon är enig.

– Parförhållandenormen illustrerar ett gemensamt kulturellt gods. Den är stark både på tvärs av nationerna vi undersökt, men också på tvärs av de etniska grupperna vi intervjuat. Alla har en liknande upplevelse av parnormen, säger hon.

Det kan tyckas slående mot bakgrund av att det är fyra väldigt olika länder som forskarna undersökt; Bulgarien, ett postkommunistiskt land, Portugal som varit en högerorienterad och konservativ diktatur, socialdemokratiska Norge och liberalistiska England.

– Men i vår forskning har det visat sig att alla samhällsformerna har haft ganska likadana ideal med parförhållandet som norm, konstaterar Tone Hellesund.

Kulturell exkludering

Parförhållandet som norm är inbyggt i lagar och välfärdsordningar, men det är ändå främst som kulturell norm som parförhållandet står hacket över andra former för samliv, menar forskarna. De som bryter mot parnormen drabbas i första hand av kulturell exkludering. Det framgår bl.a. i intervjuer med singlar.

– De upplever subtila former av diskriminering. I sina livshistorier talar de om att känna sig misslyckade, att man ser ner på dem, att man ser på dem med medlidande och tycker synd om dem. De blir inte bjudna på fester eller olika parsammanhang. En av intervjupersonerna berättade om hur hennes liv som tjuogåring blev sett på som ett spännande liv med mycket vänner, resor och action. Men sen när hon blev trettio uppfattade hennes vänner, som var etablerade i parförhållanden, inte hennes liv på samma sätt längre. Nu tyckte de snarare synd om henne, berättar Tone Hellesund.

Parnorm och heteronorm

När det gäller homosexuellas rättigheter konstaterar forskargruppen att det skett stora förändringar på senare tid. Också samkönade parförhållanden har på flera håll kommit in i värmen och homosexuella har fått rätt att gifta sig eller registrera sitt parförhållande och bilda familj. Betyder det att det är svårare i dag att bryta mot tvåsamhetsnormen än det är att bryta mot heteronormen?

– Bland majoritetsbefolkningen i Norge och England är nog tvåsamhetsnormen ofta starkare än heteronormen. Men ser man på Bulgarien och en del av de etniska minoritetsgrupperna så är heternormen extremt stark. Och straffet mot att bryta mot heteronormen kan ju vara så mycket hårdare än om man bryter mot parnormen. Det finns ju ingen hatkriminalitet riktad mot singlar, påpekar Tone Hellesund.

En fråga som genomsyrat hela FEMCIT-projektet har varit kvinnorörelsens inverkan på samhällsutvecklingen och politikutformningen. Tone Hellesund och hennes kollegor har i sin forskning om intimt medborgarskap sett på vilken betydelse sociala rörelser för jämställdhet och lika sexuella rättigheter har haft. Och när det gäller att utmana heteronormen har självfallet den organiserade homorörelsen haft stor inverkan. Men någon motsvarande social rörelse som kämpat mot parnormen finns inte, och varken inom kvinno- eller homorörelsen har kritiken av parnormen vunnit fram.

– Även om det fanns spridda röster på sjuttiotalet som ville diskutera och ifrågasätta parförhållandet så har fokus för den den norska kvinnorörelsen varit familj och arbetsliv och kvinnors rätt att kunna ha både ock. Det är ett fokus som står starkt även nordiskt sett.

– Också inom homorörelsen har det funnits en oenighet om detta. På sjuttiotalet skulle man uttryckligen jobba för att upphäva priviligeringen av parförhållandet , men i slutet av åttiotalet och på nittiotalet blev partnerskap homorörelsens huvudsak, säger Tone Hellesund.

Ingen har anti-parförhållandet på agendan

– Ser man på England så finner man en mycket starkare kritik av parförhållandet än i Norge. Det har bl.a. gjort att Norge fick en partnerskapslag tidigare än i England. Det handlar till en del förstås om det politiska klimatet men också om att det i den engelska kvinno- och homorörelsen har varit mycket större oenighet kring parförhållandet och huruvida det är något värt att kämpa för.

Parnormen står alltså fortsatt stark, och det finns inga tecken på att den försvagas. Snarare tvärtom. Tone Hellesund anar att det romantiska parförhållandet i allt större grad uppfattas som den ultimata samlivsformen och den enda där du kan förverkliga dig själv. Och ingen har heller anti-parförhållandet som sin agenda.

– I Norge finns bl.a. Ensliges Landsforbund som driver singlarnas sak, men det handlar inte om någon social rörelse. För att en social rörelse skall få störst succé, som t.ex. homorörelsen haft, verkar det som att den måste vara en identitetsrörelse. Och det finns forskning på att singellivet är en status de allra flesta singlar önskar lämna, och då är det klart att det är svårt att göra en identitetsrörelse av det, säger hon.

Av Jennie Westlund

Logotyp för Norden Logotyp för Nationella sekretariatet för genusforskning Logotyp för Göteborgs universitet