Vem har rätt till dagis?

2009-11-30 Är det föräldrarnas rätt att få sätta sina barn i dagvård, eller är det barnen som har rätt att få gå på dagis? Det var en av frågorna som diskuterades under en nordisk konferens om föräldraledighet, omsorgspolitik och jämställdhet.

Under konferensen i Reykjavík den 22:a oktober presenterades några av resultaten från ett pågående nordiskt projekt om föräldraledighet, omsorgspolitik och jämställdhet. Guðný Eydal och Tine Rostgaard är två av forskarna i projektet. De har fokuserat på barnomsorgspolitiken i Norden och jämfört länderna.

Siffror från 2008 visar att danska barn toppar dagisstatistiken. Redan innan de fyllt 1 år är 17 procent av dem på dagis, eller vuggestue som det kallas i Danmark. Under det andra levnadsåret börjar 70-90 procent av alla nordiska barn på dagis, utom i Finland, där endast 40 procent placeras i dagvård. När de finska barnen är mellan 3 och 5 år är 72 procent av dem på dagis, vilket ändå är en låg siffra jämfört med de andra länderna, där över 90 procent av alla 3-5-åringar går på dagis.

Föräldraledighet, dagis och vårdbidrag

Dessa siffror bör däremot ses mot bakgrund av andra ordningar, så som föräldraledighetens uppbyggnad och möjligheten att lyfta s.k. vårdnadsbidrag. Två andra forskare i projektet, Ann-Zofie Duvander och Johanna Lammi-Taskula, lyfter i sin presentation fram den barnomsorgsrelaterade ledigheten i de olika länderna, och åskådliggör skillnaderna i en jämförande tabell.

foto_tabell_ppgraf-1

Källa: Ann-Zofie Duvander och Johanna Lammi-Taskula, Reykjavík 22.10.2009

Det gula fältet (flat-rate) illustrerar längden på vårdnadsbidraget, på norska kallat kontantstøtte. De övriga fälten visar föräldraledighetens sammanlagda längd, bestående av mamma- (röd) och pappakvoter (blå) samt av den del av föräldraledigheten som föräldrarna fritt får fördela sinsemellan (grön).

Island har den jämnaste fördelningen mellan dagar vikta för mamman respektive pappan med sin 3+3+3 modell, men samtidig den sammantaget kortaste föräldraledigheten. Den är i sin tur längst i Sverige. Diagrammet visar också att Finland och Danmark har de mest snåla pappakvoterna, Danmark ingen alls.

Finland sticker ut

Vårdnadsbidraget (flat-rate) är omfattande i Norge och Finland. Trots mycket liknande uppbyggnad är vårdnadsbidragets popularitet avsevärt större i Finland än i Norge, där stödet håller på avvecklas.

Orsakerna till det är flera. En av dem är synen på dagvården och dess historiska roll i samhället.
– I Sverige och Danmark har dagvården legitimerats av kvinnors möjlighet att kunna delta i arbetslivet och en strävan efter jämställdhet. I Norge är fallet liknande men med kanske ännu mer betoning på det pedagogiska inslaget. Dagis ses som en plats där barn får lära sig kultur och språk, en integreringsinstitution, säger Berit Brandt, som är den forskare i projektet som fokuserat på barns perspektiv och vilken omsorg som sägs och kan tänkas vara bäst för barnen.

I Finland är synen på dagis en annan.
foto_MinnaRantalaiho– I Finland betraktas dagis huvudsakligen som en service för föräldrar som jobbar. Diskussionen handlar inte om huruvida det vore bäst för barnen att vara på dagis. Man ser inte på dagis som något barn har rätt till. Inte heller är det något egentligt fokus på t.ex. det pedagogiska i dagvården. Den allmänna åsikten är att om man är föräldraledig med ett litet barn, skall även äldre syskon vara hemma och inte på dagis, säger forskaren Minna Rantalaiho som bl.a. studerat finsk och norsk barnomsorgspolitik.

I Norge, Sverige och Island ligger dagvården under undervisningsministeriet. Att den i Danmark och Finland är placerad tillsammans social- och hälsovårdsfrågorna, signalerar en annan hållning. – I sammanhanget kan man tycka att det en paradox att Finland klarar sig så bra i t.ex. PISA-undersökningarna, noterar Rantalaiho.

Investera i barns lärande

På konferensen diskuterades också hur ”human capital”-tänkandet på senare år även börjat omfatta barn. Det växer fram en syn på dagis som en plats där den nya generationens arbetskraft påbörjar det livslånga lärandet och där barn tidigt skall börja förvärva sig kunskap, färdigheter och kompetens. Men det illustrerar snarare att det är framtiden som är i fokus, inte nödvändigtvis barnen och deras bästa.
– Det handlar mer om barns ”well-becoming” än om deras ”well-being”, konstaterar Brandt, som också framhåller att det är svårare att forska på barns välbefinnande här och nu. Hur skall man mäta det?, frågar hon retoriskt.

Men varken kritik utifrån om att ”human capital”-tänkandet saknas i PISA-landet Finland, eller att det finska barnomsorgssystemet inte gagnar jämställdheten, biter i Finland.
– Det leder inte till några reaktioner. Inte heller på politisk nivå reagerar man på en sådan kritik, säger Rantalaiho, som inte ser några tecken på att diskussionen håller på ändras.

Förutom synen på dagis handlar det förstås också om hur man i olika nationella kontexter ser på barn.
– Min uppfattning är att diskursen runt barn i Finland kännetecknas av bekymran. Man ser problem och faror och känner oro. Jag har bott 7 år i Norge och där verkar det vara ett mer positivt fokus, både i media och i forskningen, säger Rantalaiho.
– I Finland har vi inte heller samma diskussion om rättigheter, än mindre barns rättigheter, som man har i t.ex. Norge, menar Rantalaiho och ger ett belysande exempel.
– Många av de stora städer i Finland erbjuder ett extra vårdnadsbidrag utöver de 314 euro som bidraget utgör per månad. Man säger förstås att det handlar om sparåtgärder, men det är klart att det samtidigt fungerar som en signal om var barn har det bäst, och det illustrerar ju att dagis inte betraktas som något barn har rätt till.

Frånvarande barnperspektiv

foto_Berit_Brandt_fotoAnita_Haslie

Berit Brandt. Foto: Anita Haslie

Så vad är bäst för barnen? Är det bäst för barn att vårdas på dagis eller hemma av en förälder? Enligt Berit Brandt verkar det finnas en stor övertygelse om att föräldrars delaktighet i omvårdnaden av barnen är positivt, men forskningen är bristfällig och tvetydig.
– Forskningen på det området pekar åt olika håll, konstaterar Brandt och påpekar att det som är bäst för barnet är svårt att bestämma.
– Det förändras över tid, i takt med attityder och samhälleliga kontexter. Men mot bakgrund av att länderna har en önskan om att deras barnomsorgspolitik skall grunda sig på forskning, är det förvånande att så få studier gjorts utifrån barns perspektiv, säger Brandt.

Gemensam nordisk politik?

När det gäller de små barnen, 1-3-åringarna, verkar man inte kunna tala om en gemensam nordisk omsorgsmodell. Däremot är likheterna större när det gäller omsorg för de äldre barnen. Är det eftersträvansvärt och viktigt med en nordisk modell?
– Jag tror inte på en absolut likadan modell för alla länder. Andra närliggande samhällsområden, inte minst arbetsmarknaderna, är så pass olika. Men det är lätt att låta sig inspireras av Island och ta deras tredelade föräldraledighet som modell, säger Rantalaiho.

Eftersom det i Finland finns en stark tradition av att utnyttja vårdnadsbidraget och stanna hemma länge har den isländska modellen i den finska diskussionen översatts till en 6+6+6-månaders modell. Den har ett visst politiskt stöd, men innebär att föräldraledighetsperioden i så fall skulle förlängas med mer än ett halvt år, och det kostar. Minna Rantalaiho välkomnar en isländsk modell men vill inte att diskussionen kretsar endast kring den.
– Då glömmer man snabbt att det är viktigt att utveckla barnomsorgspolitiken i sin helhet. Jag saknar nya visioner som ser barnomsorg från ett lite mer holistiskt perspektiv. Jag har bland annat försökt fråga, lite provokativt, om det är vårdnadsbidraget det är fel på, eller om problemet är att det nästan alltid är mamman som stannar hemma? Vad har vi för visioner här? Kanske man kunde ordna vårdnadsbidraget på ett annat sätt.

Intervjua föräldrar om familjeliv som ideal

Finland är alltså det udda barnet i klassen. Rantalaiho använder fallet Finland som en indikation på att vi behöver mer kunskap än enbart den statistiska.
– Vi måste också se på sociala värderingar, normer, attityder och de kulturella konstruktionerna av barndom, moderskap och faderskap. Jag skulle gärna se ett kvalitativt, nordiskt jämförande projekt, där man t.ex. intervjuar föräldrar om familjeliv som ideal. Då kunde man komma närmare en förståelse av normen kring familjeliv och föräldraskap och därigenom bättre kunna förstå de olikheter vi ser i våra nordiska länder, säger Rantalaiho.

Av Jennie Westlund

Logotyp för Nordic Council of Ministers Logotyp för Nationella sekretariatet för genusforskning Logotyp för Göteborgs universitet