Ett feministiskt perspektiv på 2-gradersgränsen

2011-11-14 I klimatsammanhang diskuteras ofta olika scenarier för global uppvärmning. Det finns en rätt allmän konsensus kring att en gräns på max 2 graders uppvärmning är det vi borde hålla oss till för att undvika farliga och oförutsägbara konsekvenser av klimatförändringen. Men hur ser ett feministiskt perspektiv ut på 2-gradersgränsen?

Med anledning av 20-årsjubileet för Centret för kvinno- och könsforskning vid Islands universitet (RIKK) arrangerades en internationell konferens 4-5.11 2011 i Reykjavik. Ett huvudtema under konferensen var kön och klimat.

Joni Seager är forskare och aktivist i feministisk geografi, och professor i globala studier vid Bentley University i USA. Då hon först hörde om 2-gradersgränsen tog hon budskapet som det var: En temperaturökning med 2 grader Celsius jämfört med förindustriell tid är okej. Många andra var ombord: EU, många miljögrupper, och Nicholas Stern, som 2006 skrev den uppmärksammade så kallade Stern-rapporten för den brittiska regeringen, konstaterade Seager. En 2 graders uppvärmning av klimatet är okej.

Men sedan tog Seager ett steg tillbaka, och ställde sig själv frågan var siffran 2 grader egentligen kom ifrån?

– Som feminister vet vi att det här med vad som är farligt är relativt, och vi måste ställa två frågor: Farligt för vem? Och om en global uppvärmning på under 2 grader alltså inte är farlig?

Seager konstaterade att FN:s mellanstatliga klimatpanel IPCC och litteratur om klimatförändringen är väldigt försiktiga med att göra exakta förutsägelser, och det visade sig att siffran 2 grader i själva verket inte hade något eller hade väldigt litet stöd vetenskapligt sett. För vem är alltså en 2 graders uppvärmning är okej eller ofarlig?

Klimateffekter också innan 2 grader

Rapporter och undersökningar förutspår klimateffekter även ifall en uppvärmning av klimatet hålls under 2 grader, både då det gäller växter och djur och människor. En ökning med 1 grad beräknas leda till extrema väderförhållanden, ökning av förekomsten av malaria, smältande glaciärer, översvämningar, torka, minskat fiskbestånd. En ökning med 1-2 grader beräknas leda till utrotning av djurarter på Arktis. En uppvärmning med 1,5–2,5 grader beräknas leda till utrotning av 20-40 procent av kända växt- och djurarter.

En temperaturökning på 1-2 grader beräknas leda till skördeminskningar på upp till 50 procent i till exempel tropikerna. En 2 graders temperaturökning väntas leda till allvarlig brist på vatten för en miljard människor. Främst påverkar detta världens fattiga länder, och främst påverkar det kvinnorna. Under klimatmötet i Köpenhamn 2009 påtalade den mellanstatliga gruppen G-77 (utvecklingsländerna och Kina) att 2-gradersgränsen är en dödsdom för Afrika.

Ändå var 2-gradersgränsen en av de få överenskommelser som man nådde under klimatmötet i Köpenhamn. Så varifrån kommer då 2-gradersgränsen? Joni Seager hävdar att gränsen på en 2 graders uppvärmning som ett överkomligt pris för klimatförändringen till stora delar definierats av rika vita män.

Enligt Seager bygger 2-gradersgränsen på en tillit till klimatmodeller som förutspår att effekterna av klimatförändringen kommer att vara ojämnt fördelade – fattiga länder drabbas först och mest. Och i de fattiga länderna drabbas kvinnor i högre grad än män.

Samtidigt förutspås tidiga skeden av den globala uppvärmningen föra med sig vissa fördelar för länder i Nord, och det här är enligt Seager vad det handlar om i grunden: Det finns en övertygelse om att klimatförändringen till en början kommer att drabba bara ”dem”, inte ”oss”.

Nästa fråga Seager ställde sig var varför man valt just 2 grader, varför inte 2,5 eller 3 grader. Ett svar på den frågan hittade hon i klimatrapporter som uppskattade att omkring en 2 graders uppvärmning utgör en gräns för då de regionala förändringarna börjar synas globalt, utanför drabbade länders gränser, med följder som till exempel migration.

Upp till 2 grader är alltså ’deras’ problem deras, sedan blir ’deras’ problem också ’våra’, summerade Seager, och hänvisade till Stern-rapporten som säger att mer än en 2 graders uppvärmning blir dyrare för den rika delen av världen.

Marknaden som universallösning

I klimatdiskussionerna har Seager noterat att det finns en stark retorik om vinnare och förlorare, och att man om man spelar sina kort rätt kan vara en del av det vinnande laget. Den här retoriken har främst omfattats av dem som kan räkna sig till vinnarna och det är mest män, konstaterar Seager. Och samma spelmentalitet som ledde fram till den ekonomiska kraschen för några år sedan syns enligt Seager också i hur man förhåller sig klimatförändringen. Ekonomiska instrument och marknaden förs fram som en universell lösning på miljöproblemen. Då det gäller klimatet presenteras lösningen ofta med namnet utsläppsmarknad, där kvoter av koldioxidutsläpp kan säljas och köpas. Det kallar Seager ’galet’ och säger att det i själva verket innebär att man privatiserar atmosfären.

– Här har feminister en uppgift i att säga ’ni är galna’! Vi kunde helt enkelt reglera utsläppen. Glöm inte vem som sitter vid bordet: Kön handlar måhända inte bara om representation, men det är en del av det.

– Klimatförändringen är ett misslyckande då det gäller mänsklig säkerhet, klimatförändringen är inte ett marknadens misslyckande, sade Seager.

Sammantaget kan beslut om 2-gradersgränsen kopplas ihop med vem som är priviligerad, har makt, och var i världen de befinner sig. Och, ofta, stämmer resultatet ihop med riktlinjer definierade av ekonomer, sade Seager.

Det övergripande problemet är att klimatpolicyn utvecklas utgående från att passa ihop med det dominerande ekonomiska systemet snarare än med utgångspunkt i vad som måste göras ekologiskt sett.

Under paneldiskussionen som följde på Seagers presentation lyfte Kristín Vala Ragnarsdóttir, dekanus vid tekniska högskolan vid Islands universitet, upp att en oändlig tillväxt inte är möjlig på en ändlig planet. Ragnarsdóttir talade också om att en 2-gradersuppvärmning är ett globalt medeltal vilket kan innefatta regionala skillnader, som att temperaturökningen vid polerna kan vara upp till 5 grader. Det faktum att vi lever i en tid av ”peak everything”, att utvinningen av flera viktiga naturresurser når toppen för att sedan minska under de kommande tio till trettio åren, har fått Ragnarsdóttir att dra slutsatsen att det som nu behövs är en ny ekonomisk ordning, där ett feministiskt perspektiv är den enda vägen framåt hon ser.

Auður H. Ingólfsdóttir, doktorand vid Islands och Lapplands universitet, lyfte upp risken för ’tipping points’, att då en viss gräns överskrids övergår ett system från ett tillstånd till ett annat. Ingólfsdóttir lyfte också upp det faktum att beslutsfattare har bestämt sig för att ange en gräns för klimatpåverkan i form av 2-gradersgränsen av global uppvärmning i stället för en exakt andel av växthusgaser i atmosfären, som 350 ppm. Som motivering har angetts att det är svårt nog att enas om 2-gradersgränsen och att det i annat fall finns en risk att alla klimatinsatser stannar av.

Hur alltså hitta en balans mellan att få fram budskapet om de verkliga riskerna med det som händer med klimatet och samtidigt inspirera till handling? frågade sig Ingólfsdóttir.

Kejsaren har inga kläder

Joni Seager var inne på samma spår som Ingólfsdóttir och undrade hur vi kan utmana argumenten som ’tränger in oss i hörn som 2-gradersgränsen’ där man resonerar som att det kanske inte är så klokt men att det är det bästa vi kan uppnå.

Väldigt få människor vågar säga att kejsaren inte har några kläder. Men är det verkligen enklare att föreställa sig världens undergång än att sluta köra på ’som vanligt’, frågade Seager.

Auður H. Ingólfsdóttir lyfte upp ett exempel från Island och diskussioner om eventuell resursutvinning i Arktis. Frågan gällde om Island skulle sträva efter att få del av naturresurser som gas och olja som kan finns i Arktis och som kan bli mer tillgängliga i samband med klimatförändringar och smältande isar. En politiker föreslog att Island inte skulle gå med, men att ifrågasatta staters rätt att utvinna resurser visade sig vara politiskt självmord.

– I stället för att se smältandet av isarna i Arktis som en drivkraft till radikala åtgärder för att stoppa klimatförändringen ligger alltså fokus på att utvinna mer fossila bränslen, vilket sannolikt intensifierar klimatförändringen, konstaterade Ingólfsdóttir.

– I grunden handlar det om det ekonomiska systemet. Hela världsekonomin hålls igång av billig olja. Höga oljepriser skulle också sakta ner klimatförändringen, sa Kristín Vala Ragnarsdóttir.

Feministisk klimatkonferens

Under Seagers presentation föddes också efter ett inlägg från publiken idén om att ordna en internationell konferens för kvinnor om klimat och kön på Island. Syftet skulle vara att sammanställa ett manifest som presenteras under FN:s konferens för hållbar utveckling som hålls i Rio i juni 2012. Hildur Fjóla Antonsdóttir, arrangör för RIKK konferensen, sade att det finns ett stort intresse för en sådan konferens, både på Island och internationellt, och att förberedelser redan har påbörjats. Konferensen skulle arrangeras av avdelningar inom Islands universitet, som RIKK, GEST och EDDA, i samarbete med andra NGO:s och offentliga institutioner som det nationella organet för jämställdhet på Island.

Konferensen som ordnades med anledning av RIKK:s 20-års jubileum hade omkring 90 deltagare. Bland talarna under den internationella delen av konferensen fanns utöver Joni Seager bland annat Cynthia Enloe från Clark University i USA och Beverley Skeggs från University of London i Storbritannien. Andra teman som diskuterades var könsperspektiv på den ekonomiska krisen, samt könsaspekter av utbildnings- och säkerhetsfrågor.

Av Tina Nyfors

Logotype för Nordiska ministerrådet Logotyp för Nationella sekretariatet för genusforskning Logotyp för Göteborgs universitet