Lokal anpassning nedanför de smältande glaciärerna

2011- 09-15 Ett område där klimatförändringarnas effekter får allt större uppmärksamhet är Hindu Kush-Himalaya. Norge är en av aktörerna som stöder forskning i området, och kräver att könsperspektivet tas med. Men det gäller att man inte förstärker generaliseringar om kvinnor i Syd och deras sårbarhet.

– På ingen annan plats i världen blir så många människor påverkade på så kort tid av klimatförändringarna, säger forskaren Christian Nelleman.

Han hänvisar till regionen Hindu Kush-Himalaya, en 3500 km lång fjällkedja som sträcker sig över åtta länder, från Afganistan i väst till Burma i öst. Hundratals miljoner människor är tvungna att anpassa sig till en ny verklighet: klimatförändringar. Oförutsägbara regnmönster ger både extrem torka och extrema översvämningar. Glaciärerna smälter och bildar livsfarliga smältvattensjöar högt uppe i fjällen som hotar befolkning, infrastruktur och odlingar. Det brådskar.

Under klimattoppmötet i Cancun i december 2010 annonserade Norges miljö- och utvecklingsminister Erik Solheim att Utrikesdepartementet stöder forskning om Himalaya med 75 miljoner kronor. Det femåriga programmet ”Himalayan Climate Change Impact and Adaptation Assessment” (HICIA) har som mål att ta fram information om hur klimatet ändras i Himalaya, vilka konsekvenser det får och hur länderna i området bäst kan anpassa sig til ett varmare klimat, där snö och is smälter. Ett av UDs krav är att man uttryckligen skall se närmare på kön.

Utsatthet, resurser och möjligheter

Programmet är en uppföljning av ett pilotprojekt som utfördes 2007-2009. Seniorforskare Christian Nellemann på UNEP-GRID Arendal var den gången ansvarig för delen som handlade om kön och är nu en av tre projektledare i det uppföljande programmet.

– Effekterna av klimatförändringarna på kvinnor har två sidor. Kvinnorna är i en underordnad position och har mindre inflytande över resurserna. Det betyder att i naturkatastrofer som översvämningar och torka så blir kvinnorna mer utsatta. Men klimatförändringarna erbjuder, i varje fall i teorin, möjligheter till förändring så att man kan göra något mer för jämställdheten och kvinnors situation. Teoretiskt sett kan man säga att kvinnor på landsbygden har möjlighet att få mer kontroll då männen i perioder migrerar för att ta jobb i städerna. Gradvisa klimatförändringar över tid kan ge möjlighet till kvinnor, men då måste man investera speciellt i kvinnor, säger Christian Nellemann.

Resultaten från pilotprojektet visade att könsperspektivet var viktigt att få med vidare. Inte bara på grund av att kvinnor är mer utsatta, utan också i och med den speciella situation kvinnor har i fjällområden när det gäller matsäkerhet och matproduktion. I lantbruket i Himalaya står kvinnorna för 50-80 % av det arbete som utförs.

– Kvinnorna är centrala för anpassningen för de har så stort ansvar här, säger Christian Nellemann.

Programmet är ambitiöst inte minst för att man jobbar på så många olika nivåer. Allt från nationell och internationell policynivå till praktiskt arbete ute i berörda landsbyar.

– Nytt för programmet är att det spänner så brett. Och det gör det för att vi inte har tid med något annat. Tidspressen är så stor. Vi har inte tid att vänta på ett forskningsprogram, säger Christian Nellemann, som hoppas att resultaten efter hand skall kunna fungera som grundlag för politiskt beslutsfattande och generera biståndsmedel.

Biståndsretorikens fallgropar

Kopplingen till bistånd är inte oproblematisk. Forskar assistent på Sveriges lantbruksuniversitet, Seema Arora-Jonsson, forskar om gender, environment and development. Hon noterar hur könsperspektivet på klimatförändringarna präglas av hur man har talat om kvinnor i bistånds- och utvecklingspolitiken.

– Med en sådan retorik är det fara för att kvinnor reduceras till offer. Samtidigt finns det också en utbredd retorik om kvinnor som duktiga arbetare, de som faktiskt utför det mesta av arbetet på landsbygden. Slutsatsen blir i det fallet mer pengar till dem, vilket ger större arbetsbörda och mer ansvar för utveckling och klimat. Men det behöver inte alltid komma kvinnorna till godo. Forskarna har kallat detta för ’feminisation of responsibility’.

I artikeln Virtue and vulnerability: Discourses on women, gender and climate change argumenterar Seema Arora-Jonsson för att två teman dominerar den begränsade litteraturen om kön och klimatförändringar: kvinnor som sårbara och kvinnor som dygdiga i relation till miljön. Kvinnor i Syd påverkas mer än män i de länderna, och män i Nord förorenar mer medan kvinnor är mer miljövänliga. Kön är viktigt, men det måste ses i sin kontext, menar hon.

– Om man degraderar kön till att bara handla om sårbarhet, eller dygd, ser man inte på vad som verkligen händer i specifika kontexter. Då ser man inte var öppningarna och möjligheterna till förändring finns eller hur man kan bryta ojämlika mönster genom att agera på ett annat sätt. Detta är ett problem på policynivå. Man talar gärna om sårbarhet och dygd och så får man politikernas intresse, sen ger man en påse pengar och tycker att nu har vi talat om genus och sen händer inget mer, säger Seema Arora-Jonsson.

Litteraturen om kön och klimatförändringar har hittills huvudsakligen skrivits för att lobba för ett könsperspektiv i internationell politik, skriver Seema Arora-Jonsson. Och det för med sig oönskade effekter. Data, statistik och bevis är ofta dåligt underbygda och många rapporter och artiklar tenderar att citera varandra. Det skapar och förstärker också dikotomier som Nord-Syd, Sårbar-Dygdig, Offer-Hjältinna. Seema Arora menar att det är enklare att se kön om man ser det genom dessa linser. Det är svårare att se kön som avgörande kopplat till klass, nationalitet og etnicitet.

Hon efterlyser kontextspecifika studier och vill gärna se att man stöder NGOs och kvinnogrupper på plats och ställe.

– Med varje nytt projekt eller program vill man gärna påbörja något nytt, men man borde se och söka upp vad som finns och stöda kvinnor och män som redan arbetar och organiserar sig där.

– På 1990-talet blev det mycket tal om ’local management’ inom bistånds- och utvecklingsdiskursen och att gängse toppstyrda projekt inte hade fungerat. Men med klimatfrågan har vanliga människor försvunnit från diskursen. Lokal styrning är inte prioriteten. Och det har nog delvis att göra med att nya intressen har kommit in i bilden, privata intressen som t.ex. handlar om carbon credits osv, säger Seema Arora-Jonsson.

Local mangagement och mikrolån

Men ’local management’ är precis det HICIA försöker sätta fokus på. I rapporten från pilotprojektet noteras att man historiskt sett mest använt ett globalt, storsakligt eller sektorbaserat perspektiv när det gäller klimatanpassning. Det finns ett hål i forskningen kring lokala anpassningsprocesser och ett behov av studier baserade på kunskap från lokala anpassningspraktiker, skriver man. Och här är kvinnorna viktiga. Bland gräsrötterna finns det många kvinnogrupper som jobbar med anpassning.

En av de stora frågorna blir hur man bäst kan stöda kvinnors arbete och förbättra kvinnors situation.

– Detta är en central problemställning i vårt program, säger Christian Nellemann. Hur kanaliserar vi insatser till kvinnor så att det bäst passar in i deras livssituation? Möjligheter till mikrofinansiering kan vara ett sätt. Men man måste samtidigt vara realistisk och inse att man inte kan utforma ett program som passar alla kvinnor i alla livssituationer.

Svårt att hantera makt

Seema Arora-Jonsson menar att maktobalanser oftast faller utanför agendan när man diskuterar klimatförändringar, både generellt och ur ett könsperspektiv. Att insistera på kvinnors sårbarhet osynliggör maktobalanser eftersom det antas att vi vet vad problemet är: kvinnors sårbarhet.

– Det förnekar också kvinnorna aktörskap och förstärker skillnaderna mellan kvinnor och män som givna och oföränderliga. Kvinnor är sårbara i massor av situationer. Men att generalisera säger oss lite om hur sociala maktstrukturer fungerar i olika kontexter eller hur sårbarhet produceras för andra grupper. Maktlöshet kan också göra män sårbara för klimatförändringar, men på andra sätt. Antalet manliga jordbrukare som begått självmord i Indien de senaste åren visar på stressen som livsmedelsbristen påför män som förväntas försörja sina familjer.

Också i den internationella diskussionen är det svårt att adressera maktfrågan.

– Alla fokuserar på de ekonomiska instrumenten, så som finansiering, The Clean Development Mechanism och carbon trading – hörnstenen i Kyotoprotokollet . Sådant som handlar om makt, nord-syd, small island states osv, det kan man inte enas om. Men pengar, det kan man enas om, ekonomiska instrument kan man utforma, säger Seema Arora-Jonsson.

– Men det är inte där den revolution som klimatet skulle behöva finns. Den finns i de svåra frågorna som ingen vill ta i, säger hon.

Av Jennie Westlund

Logotyp för Nordic Council of Ministers Logotyp för Nationella sekretariatet för genusforskning Logotyp för Göteborgs universitet